Till exempel

Jag har inget emot gråvädret, när dimman kanske är duggregn. När det är som idag, i det närmaste vindstilla. Svanarna vid stranden.
Jag cyklar i småbåtshamnen, fiskehoddorna och dom små fiskebåtarna. Jag fylls av något, något skönt och hoppfyllt med ett stänk vemod.
Vi hälsar på varandra i hamnen, men vi känner inte varandra.

Aztec Camera sjunger Get out of London i min freestyle. På samma platta finns en fin duett med Mick Jones. Roddy Frame har väl aldrig fått den uppmärksamhet han är värd. Andres Lokko har skrivit en bra artikel om honom, antagligen flera. I tidningen Pop har jag för mej.

Jag cyklar ut mot Sibbarp, jag blir lite andtruten (skönt att få skriva det ordet) och känner att det är inte långt borta nu. Våren och solen på bänkarna, dom snabba baden som blir längre och längre. Tågluffen med Johanna och flickorna.

Jag var hos en yrkesman för ett slag sen. "Är du ensam", frågade han när vi hade samtalat en stund, och jag kunde bara säga ja.
Och ändå: Jag har så många vänner, familj, kärlek.
Men jag är ensam.

Ströläste i en av dom två Cornelisbiografierna jag äger. En honom närstående intervjuades. Hon sa att han var så ensam. En underhållare på krogen, massa vänner och beundrare. Men, han var så ... ensam.

Det handlar inte om koketteri. Det handlar inte om självömkan. Det handlar ofta inte ens om något annat än självvald ensamhet, i sinnet och i det fysiska livet.

Roddy Frame sjunger om att ta sej iväg från London. Många människor hade nog mått bra av att lämna huvudstäder, hitta en annan mer normal plats att vistas på. Hitta ett sätt att se livet hur det ser ut för andra än hetsen och karriären.
För, visst är det ofta så, att dom som är mitt uppe i DET, ser kanske inte allt det andra, inte ens i den egna viktiga huvudstaden.
Men ... det var en av mina grövre generaliseringar.

En lektör sskrev någon gång att huvudpersonen i ett manus jag skrivit var en anakronism. Det var inget självbiografiskt manus. Men jag är gärna en smula anakronistisk. Jag tycker inte att den tekniska utvecklingen är det mest intressanta, mer en satt i kontext med den samhälleliga, humana utvecklingen. Vars utveckling i västvärlden är tämligen reaktionär.
Jag har min freestyle och mina blandband. Det är inget poserande, det är bara förbannat bra band. Jag har inte tid att lära mej mer än det absolut nödvändiga. Jag har inte lust att ananamma någon politisk ideologi som inte sätter ordet solidaritet i första rummet.