Över spåren flyter bron, klapprar tofflorna

Dom som växer upp idag. Mina barn. Vad ser dom i den där kulan som inte vet ett skit egentligen. Elsa som äter ett äpple och vill spela 31 och 31.

När jag var 31. När jag var 13. Jag har aldrig tänkt på hur framtidsutsikterna ser ut. Jag har aldrig varit ute efter en karriär. Rättare: Jag har aldrig anpassat mina önskningar om framtiden efter prognoser.

Över järnvägen stapplade man sej upp och man var där och man var ovanför och vinden var inte kallare, bara friskare och tog sej liksom längre bort och varmare och skönare.

Dom som är arton idag, eller nitton eller tjugo.
Jag hoppade av lumpen efter några timmar.
Jag hoppade av lärarhögskolan.
Jag hoppade fram och tillbaka mellan olika univeristetskurser, filosofi och litteratur.
Jag hittade hem på folkhögskolorna, till viss del.

Man kunde kliva över varannat trappsteg och studsa vidare ut i parken där fontänen blev en regnbåge och det var ingen som knuffades eller trängdes, lika många skinande grytor åt alla.

Och dom som blev hyfsat vuxna på femtiotalet. Dom som kanske strävade på ett annat sätt. Långt innan den postmoderna tiden. Dom är min generations föräldrar nu. Senjobbare eller pensionärer. Man skulle jobba. Man skulle gärna stanna på samma jobb hela arbetslivet. Den tryggheten. Dom möjligheterna. Den ... tristessen?

Du kan hoppa runt idag. Byta jobb. Byta land. Inget är tabu. Du kan göra ingenting i femton år. Den ... friheten?

Du kan sitta och räkna och märka att kopparmynten ärgar och du kan bli argare och argare och du glömmer att det ska putsas och fejas och allt ska skina klart igen.

Från högstadieloven och framåt. Jag hoppade runt bland jobben. Rörläggarlärling, byggnadsarbetardito. Och efter studenten städade jag här och där. En kort sejour i mattaffärens lager. Och alla lärarvicken, sen började jag jobba med utvecklingsstörda barn i flera år. Jag hade ingen utbildning.
Och idag då. Idag har man sällan vikarie. Man löser det internt.

Och som vi hoppade runt bland lägenheterna i Landskrona och Malmö. Det var väl bara i Lund som det var likadant då som nu.

Vi kan inte inte likställa tiderna.
Då kan vi inte likställa människorna.
Vi kan bara söka kunskap och förståelse. Innan vi uttalar oss. Innan vi säger: På min tid var det bättre. Dagens ungdom vill ju inte/kan ju inte/har ju ingen moral ...

Vem har rätt att kasta sten på det nya eller det mossiga. Vad är vad. Vem sitter inte i ett glashus.

Det jag minns tydligast är hur soligt det var, fåglarna som kvittrade, allt som flög runt i mitt huvud. Konditoriet som var öppet. När jag körde in i den stillastående bilen där en farbror satt. Han flög på sitt sätt, ut genom dörren och drog mej i örat. Jag var kanske åtta.

Vuxna män ska inte ha rätt att spöa barn. Oavsett hur otrevliga barnen är. Oavsett hur fint sopade minigolfbanorna är.