Rönneberga 1979

Där flyr kaninerna. En ko rymde en gång, fastnade i den våta leran, den tunga leran i märgelgraven, råmade och råmade och sjönk och sjönk, råmade som bubblor och drunknade.
Pange springer inte. Det är tusentals meter till havet bort och ner mot väster.
“Vafan var det”, hör han Tim skrika bland hög blommande raps.
Pange går inte. Han sträcker sej för att se. Det var högre upp han såg dom. Dom var tre stycken som försvann i dimman.
”Vafan var det, helvete”, hör han Tim längre bort men han skriker högre nu, räddare.
Som ett dån i det dunkla. Pange står stilla.
Först var det sol, när dom gav sej av med kamerorna och ryggsäckarna med saft och mackor.
”En räv”, hade Tim sagt och han bröt sin svenska lätt med franska och engelska. Han hade dragit upp strumporna till knäna. ”Skjuta en räv”, sa han och skrattade, sparkade efter en höna som ryckte till upp i luften, gruset yrde, Pange tog två snabba bilder.
”Det kan bli dimma”, sa Pange och det var fortfarande svalt på morgonen, men solen värmde mer och mer. ”Då kommer dom stora djuren fram”, sa han när solen värmde ännu mer och mer, allting värmde när dom gick ut, lämnade den fyrlängade gården bland böljande backar och åkrar och ängar.
Inte som nu när dimman är fuktig under dom avklippta jeansen, kylig under T-shirten. Iskall när han höjer kameran över huvudet och knäpper och knäpper. Kamske lättar det någonstans, kanske spricker en spricka och kanske springer dom rakt mot mej. Åh, vad jag önskar att någon sprang rakt in i mej.
”Pange, Pange!”
Åh, vad jag önskar att det var rakt in i mej, men mjukt.
”Jag skiter i det nu, jag går neråt. Pange! Det måste väl va neråt, Pange!?”
Två skott till. Pange vill inte längre. Han är åtta år. Han tycker om att springa. ”Du bara springer och springer”, brukar dom säga, ibland med skratt, ibland mera som: sluta springa, sluta störa. ”Jag hoppar också”, kan det hända att Pange skrattar, hoppar och landar i swimmingpoolens vatten, ”och simmar.”
Spring, mina ståtliga djur, ni ska ändå inte finnas här. Spring till havet och simma någon annanstans. Jag behöver inga bilder. Spring, skydda er kalv. Han är galen, farbror Olav är galen när han har laddat geväret.
Ett skott till och Pange slänger sej ner och framåt, reser sej och springer och det är kletigare mark för gympaskrona nu, ett skott till och hör han så jävla bra i den tysta dimman, farbror Olav, varför skriker jag inte, jag kan inte, jag hoppar igen, jag hoppar, jag landar.
Det låter som ett starkt: klick.
Sen tystnad.
Sen skriket.
Savannen brinner. Djuren försvinner.