Sten-Åke Cederhök

Jag såg dokumentären om Carl-Ivar Nilsson. Den var bra, kanske mycket bra.
Jag såg inte riktigt hela Ebbe - The movie. Det jag såg var bra, mycket intressant.
Det var min tid, åttiotalet. Kanske inte min bästa tid, men min tid.
Jag vet inte vad det är du längtar tillbaka till. Carl-Ivar och Ebbe var bögar. Att smussla, att smutskastas. Att vara en apknullare med AIDS. Hiv är hanterbart på ett helt annat sätt idag. Då var det en pest och skrämde och dödade som Kalla kriget. Det flög bomber överallt.
Jag minns att mormor ringde tidigt på morgonen och berättade att Palme var död.
Jag minns ungmoderaterna som hurrade på samma hotell i Alperna som en av Palmes söner bodde på när han nåddes av meddelandet om faderns död.
Det var klipparnas tid på ett helt annat sätt än idag. Det var så nytt och ofarligt livsfarligt.
Och utvecklingen går framåt, idag skrattar vi när vi trampar över liken. Skyller på verkligheten.
Jag minns exakt var jag var när jag fick beskedet om Sten-Åke Cederhöks bortgång. Jag satt med ett plåster på min orakade hals, ett plåster jag hade kunnat ta av mej några dagar tidigare. Men jag var tjugo år, skrev prosadikter och rocklyrik. Jag satt på Akropolis övervåning i Landskrona och läste Kvällsposten och drack öl. Jag var i sanning tjugo år.