Smått Allehanda

Anna och jag blev nerskickade till källaren då de två monarkiälskarna skulle se på kungahusets dravel. Vi fes med munnarna och Johanna hotar med att ställa in en resa till Spanien eftersom den krockar med prinsessbröllopet.
Jag fiser igen. På riktigt.

Den larmande hopens dal av Erik Andersson. Jag hade glömt att jag hade läst den. När biblioteket äntligen öppnade igen. Vad kul, en ny bok av Erik Andersson, så snabbt efter den förra. Så var det den förra. Den som jag redan har läst. Han är en härlig författare, Erik Andersson.
Sej själv.
Jag skulle vilja bli sej själv en gång. Som författare.

Jag orkar knappt. Jag blir verkligen precis nästan illamående på riktigt. Så att jag kräks, alltså. Anna Anka skrattar jag bort lätt som en plätt. Smart av TV3, helt enkelt.
Men Björn Ranelid.
Människan måste ju vara sjuk.
När jag ska sjösätta mitt projekt för att nå ut till många människor, genom att försöka skapa turbulens, ska jag återkomma.
Nu pustar jag bara ut och försöker gömma mej för galningen när han anfaller från alla möjliga håll genom media.

Nu måste väl alla dessa lediga dagar snart ta slut. Så roligt för dom som lyckas klämma in ledighet här och där. Verkligen.
Men för statens finanser.
Mina barn klättrar på väggarna med mej. Den förbannade kylan utan snö. Meningslöst väder. Jag har bråttom. Jag vill jobba. Distraherad.