Vargspår på isen

Det var en mild vinter 1998. Jag hade bruna manchesterbyxor och en brungrön manchesterkavaj med lappar på ärmarna, en brunbeige lammullströja. Jag hade debuterat som författare med Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. Jag var i Lund en del, satt på Ariman och drack öl, gjorde en intervju på Ariman, gjorde en uppläsning på Ariman. Ibland hade jag svart kavaj. Jag hade även en duffel.

Jag var ute på isen innan, sydväst om Sibbarps kallbadhus är det bara flak längst in. Där vi brukar bada ligger isen alldeles spegelblank och hal. Och ensam. Några svanar längst ut bara och jag var så orolig för fastfrusenhet, sen sprang dom och flög som svanar gör.

Då, 1998, hade jag haft några års kontakt med Bonniers om ett manuskript som jag trodde mer om än dom, skulle det visa sej. Det var då GME-Förlag kom in i bilden och gav ut min första bok.
Nu, 2010, när vissa av novellerna varit mer eller mindre klara i två år. Nu, när jag har bråttom att få ut novellerna för att kunna syssla med något annat. Min roman. Nu, kommer GME-Förlag in i bilden igen, det känns bra. Ett snabbt och enkelt sätt att jobba när allting ändå är klart, varför då vänta ett år eller så med utgivning.

Johanna sa om isen, om hela utseendet vid havet i Sibbarp, att det liknade Aveiro i norra Portugal, när vi gick på sanden vid den gigantiska fyren.
Jag kanske tar skridskorna innan jag ska hämta flickorna, om jag har hunnit jobba klart med det jag ska jobba klart med. Jag kanske susar fram som en klumpigare svan över isen, speglar mej i den.