Ja

Ikväll är det så igen. När jag lyssnar på Anders F Rönnblom. Jag vill vara uppe hela natten. Jag vill gå upp tidigt på morgonen. Jag vill cykla och bada i havet innan jag cyklar och simmar på Kockum Fritid, innan jag tar tåget till Köpenhamn för att läsa och skriva.
Jag vill bara lyssna på Anders F Rönnblom, Jag kysste henne våldsamt, utan att tröttna.
Och hon, Säkert, eller Hello Saferide, om jag tröttnar på Anders.
Jag blir så kär i henne ibland när jag lyssnar.
Allt som man vet aldrig kommer att hända.

Som det där med ishockeyn.
Varför ska man (reklam) låtsas att (reklam) det är (reklam) spännande (reklam) när segern redan är klar. När ingen brfyr sej. Reklam reklam reklam reklam reklam reklam reklam reklam.
Jag vet att du har fattat reklam reklam reklam reklam reklam reklam dom måste tjäna pengar.

Tjäna pengar?

Göra ett gott jobb?

Vara en god människa?

Jag stressade. Skrev. Simmade. Jag hämtade Elsa vid halvtvå idag. Vi åkte och badade i det kalla havet. I det kalla havet. Hon och jag bara. Det fanns ett berg av sand som hon rullade nerför, igen och igen. Hon adopterade några tångräkor som vi lämnade tillbaka till havet sen.
Världen, Sverige, är ett kallt hav.

Neil Young, After the goldrush.
Rod Stewart, Baby Jane, en jävla bra låt.

Nu vill jag sitta uppe hela natten och skriva. Jag kommer antagligen att somna och bränna mej på datorn, på pannan.
Och sen, fåglarna kvittrar så vackert, nä, inte somna om. Och det finns bara det kalla havet.

Men!
Aldrig i mitt liv vill jag ta bort två timmar ensam med min äldsta dotter, när vi kan koncentrera oss på varandra och på vad som är viktigt. Även om hon leker med tång och tångräkor och en leksaksbil hon hittade. Även om jag läser Aftonbladet eller korrektur.
Hon vet att jag sitter där, tjugo meter bort. Vi pratar hela tiden. Vi känner varandra. Vi behöver inte säga så mycket.
"Pappa ...?"
"Ja."
"Vad skönt."
Ja.