Men den som kan, tar

Jag läser denne Ove Allansson, Blues för Maria. Det tar lite tid, om man säger så. Och emellanåt belönas man. Och emellanåt har man faktiskt tråkigt.
Att skriva engagerat om viktiga saker behöver inte nödvändigtvis vara tråkigt. Helst tvärtom. Glöd och driv, det är dom verktygen man behöver, möjligen en smula talang och arbetsmoral. Pengar.
Om ni förstår vad jag menar.

Jag lyssnar en hel del på Lasse Berghagen, jag vet inte varför. Kanske för att jag är en ung snart fyrtiotvåårig man. Okej, ett barn, som luktar illa om fingrarna.

Just innan jag läste Mattias Elftorps text i HD, var Elsa och jag på bibblan och lånade en bok om Bamses tidiga liv.
Det var lättare då. Kanske.
Om ni förstår vad jag menar.

Jag följer debatten om hur Landskrona skämmer ut sej. Det är som att stadens styre vill ta sitt ansvar. Det är som att styret i staden är missnöjda med att missnöjdheten och våldet mot människor inte är tillräckligt stort, så dom skapar populistiska och omänskliga krav på dom svagaste medborgarna för att kunna sko sej några år till, med bra lön och hus målade och träd fällda av socialbidragstagare.
Det är bara dom fattiga som begår oglagligheter och ligger på sofflocket, det vet vi ju.
Ni ska veta, landskronabor, att så förbannat svårt är det inte att välta ett minoritetsstyre.
Om ni förstår vad jag menar.

Och nu spelar radions önskeprogram en av Cornelis många låtar, vad väljer man då? Låt mej tänka. Cool Water på den Gyldene Freden? Nä, för dyster. Sommarkort? Nä, för dyster. Den om Morbror Frans eller systrarna som har café eller Taube, Flickan i Havanna? En höna är lagom. Och Deirdre är ju så vacker när hon svingar på höfterna.

Och eftersom jag är en pojke med en bandspelare och hinkvis och lådvis och påsvis med blandband så förändras plötsligt hela världen. Thunder Road med Bossen och nu kommer flygandet igen, till en alldeles egen plats med alldeles egna drömmar.

Och vi satt där igår, på dom skraltiga stenarna i hennes trädgård, och jag var trött, och hon drog upp maskrosor och jag sa att: okej, man blir väl inte förkyld av vatten. Och hennes man gjorde en mycket god matpaj som vi åt sen. Och en gång var jag hennes man, eller pojke. Och nu ska hon ha sitt tredje barn och jag är fadder till hennes andra.
Det är så längesen, och ändå förstår vi så ofta vad vi menar.
Och ändå har vi alltid haft så svårt att förstå varandra och komma överens. Det är kanske därför.
Om ni förstår vad jag menar.

Och hennes och mina flickor hoppade nakna medan vattenspridaren sprutade och jag sa att en pedofil hade kunnat tjäna pengar på detta, eller någon entreprenör vilkensom.
Och jag tycker varken om pedofili eller skandaljournalistik, eller någon cynisk entreprenör.
Och det var en vacker sol och man kunde se regnbågar i vattnet, och dom glada barnen som var så glada innan dom frös.
Och dom var verkligen vackra och jag tycker inte illa om nudism eller naturalism.
Elsa är åtta år och ibland vill vi bada och vi har inga badkläder och jag frågar om hon verkligen vill bada, så bada naken, jag hade badat naken om jag fick, jag gör det när jag har chansen, det är mycket skönare: "Nä." Och det beror på er H&M. "Men bada i trosorna då." Och det beror på er H&M. "Men jag har ingen överdel." "Jag har större bröst än du", säger jag då och jag tror inte att det springer pedofiler i varenda buske (jo, jag vet att dom finns, och om någon mej närstående skulle drabbas ... Jag vet, Jag vet att man skriver upp bilnummer utanför skolorna i Limham, jag vet att det är fruktansvärt att vara ett brottsoffer. Det är inte det jag pratar om.) Jag tror inte att barnen som syr dom andra barnens bikiniöverdelar har egna bikiniöverdelar, i alla fall inte när dom klättrar vidare på karriärstegen och träffar västerländska fäder som är betydligt äldre, på drömsemester.
Om du fattar vad jag menar.
Men den som kan ta, tar.