Drömmen som aldrig dör

Jag gick än en gång på Skurups folkhögskola då. På den nyinrättade skrivpedagoglinjen.
Det var läsåret 02/03 och jag var mitt uppe i mitt största projekt. Ibland önskar jag att jag kunde bli så manisk igen. Vara så totalt inne i skrivandet igen. Men det går inte längre. Barn, relationsproblem och andra problem.
Jag har nog blivit mer fokuserad när jag väl arbetar, men jag saknar att kunna vara uppkopplad av en bok hela dygnet, drömma om den, ständigt tänka på den, stanna på cykeln och skriva ner en anteckning.
Jag brukade sitta på Restaurang Möllan och dricka lättöl efter att jag hade simmat, vid fönstret. Eller på Bullen. Eller på Nyhavn (när Göte jobbade där), vid fönstret. Läsa det jag skrivit under dagen, skriva nytt.
Jag blev mycket irriterad om det gick en dag när jag inte arbetade. Sociala besök hos föräldrar och svärföräldrar. Eller vänner eller halvvänner som man var tvungen att umgås med. Och jag är engagerad när jag umgås. Det stoppade mitt tankeflöde.
Jag skrev en bok som var ett enda långt tankeflöde, associationsflöde, sen kom allt redigeringsarbetet och pusslandet. Och jag hade bara skrivit korta böcker innan. Allt tog sin tid. Och jag hela tiden brann för att ... nu jävlar.
Till slut blev det 313 täta sidor. Jag hade nog skrivit sjuhundra, och säkert tusen om man räknar dom olika versionerna.
Skrivpedagoglinjen innebar egentligen bara två halva skoldagar i veckan, varav en var i Malmö och en i Skurup. En med Bosse och en med Maria. Maria pratade om skrivövningar och Bosse pratade om allting som hade med litteratur att göra. Vi var inte så många i klassen, Carsten Rietz, Oskar Hallbert, Andrzej Tichy, Ida Börjel, Anna Jörgensdotter och jag. Hoppas att jag inte glömt någon. Vi träffades ofta hemma hos varandra och hade en sorts lektioner, eller samtal med Bosse eller Maria som ledare. Det var mycket stimulerande. Sen skrev jag. Var som helst för hand och hemma framför datorn. Och tänkte.
Jag hade bestämt mej för att vara helt klar med boken till årsskiftet 02/03. Mellandagarna åkte jag till Köpenhamn med mitt tjocka manus och försökte läsa som en annan människa, ändrade det som jag ansåg behöva ändras.
På nyårsdagen gick jag nerför trapporna och la tre feta kuvert i brevlådan utanför Polsk livsmedel och den irakiska cykelverkstaden, utanför vår port på Södra Förstadsgatan.
Johanna var höggravid. Vi åkte till Köpenhamn och bodde på Grand. Den femtonde januari föddes Elsa.
Så det var vårtermin och februari eller mars och vi skulle flytta till Vollsjö i maj och jag hade ingen mobiltelefon och jag skulle egentligen vara hemma hos Carsten för att ha lektion med Bosse, men jag var tvungen att cykla en runda först, ut till Limhamn och Sibbarp och bara stå. När jag kom en timme försenad till Carsten berättade dom att Johanna ringt och jag tänkte på Elsa, men dom verkade glada. Jag hade fått ett samtal från Wahlström & Widstrand, och Johanna visste hur viktigt det var för mej. Jag fick tag på Camilla Nagler och det bestämdes att min fjärde bok (på många sätt min första bok) skulle ges ut på W&W.
Jag minns att dom andra verkade glada för min skull.
För mej var det bara lättnad. Jag hade satsat allt jag hade, och så mycket tvivel, och jag hade flera gånger tänkt: Om inte detta funkar, vafan ska jag göra då. Om jag inte ens kan det enda jag kan.

Sen? Visst, jag var med i teve några gånger, radio, tidningsintervjuer, fick många recensioner som nästan alla var positiva. Flera framträdanden på olika platser.
Men man måste harva vidare, för det är det man gör.
Och fortsätta vidare bort är min största succé, den sålde strax över fyratusen (inbunden och pocket tillsammans). För dom allra flesta författare är detta alltså en succé, eller i alla fall ett bra resultat. Två månadshyror och räkningar ungefär, och två månaders mat på bordet och några besök på krogen, kanske en restresa.
Resten är att ragga jobb och stipendier, försöka hitta på och finansiera projekt, försöka få skriva i tidningar, försöka sälja noveller. Försöka få tid att skriva från sitt eget hjärta den där succéen som är en verklig succé, utan att tulla på det viktigaste man har, integriteten och innerligheten och viljan att berätta något viktigt på ett enastående sätt.

Nu ska dom resterande exemplaren av Och fortsätta vidare bort (pocketversionen) tuggas sönder. Jag har bara ett ex själv men ska få hundra gratis hemfraktade. Om någon är intresserad av ett ex för en billig peng så är det bara att höra av sej. Detta gäller även En sång för Sonny och Karola, Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, Till Killor with love och Mer blues från Landskrona. Just det, jag har nånstans ex av Alltid denna förbannade jakt också.