Nu har jag lyssnat på Andi Almqvists nya skiva, Warsaw Holiday, i nästan en vecka. Och jag tänker fortsätta. Det bör du också göra. Andi skriver sånger, texter, melodier, som känns tidlösa, klassiska och alldeles självklara, alldeles Andis. Det är ett mörker som är mörkt, det finns kanske inte ens hopp, men det är ändå skönt att vara med. Det är livet, helt enkelt, med alla sina skavanker. Och det kan vara obehagligt men jag vill ändå stanna. Det är Andi Almqvist, alldeles egen, men ändå hemma i en gammal fin tradition av singer- songwriters som framför förtäckta evergreens. Och rösten, den är fin den.