Vad gör jag nu för tiden?
Bor jag kvar ... Jo, det får man väl säga. Det börjar väl stabiliseras. I förra lägenheten bodde vi över två år. Nu har vi bott sen september och känner att vi ska vara kvar ett slag.
Jag tycker om min granne, men han har det lite risigt nu. Ambulanstransport två gånger på mindre än en vecka.
"Men det är ändå bättre än förr", säger en annan granne som har nyckel. Han och jag gick in och lämnade post och tidningen. Det luktade dåligt städad kattlägenhet.
Jag skriver en långnovell, en kortroman, som tillsammans med tre andra historier ska bli en liten bok. Kanske till hösten. Eller början av nästa år.
Tågresor till Landskrona och projektet Ungdomar skriver om Landskrona. Det är intressant, spännande och något nervös. Vi ska ju göra en bok. Vi måste vara tillräckligt många och duktiga.
Efter Elsa och Annas prov igår (dom blev godkända) cyklade jag där jag brukar cykla, medvind längs havet, och man känner hur bänkarna kryper närmre. Det ska bli skönt.
Stannade vid Cutty Sark, träffade några vänner från förr som jag umgås med igen. Dom hade varit på begravning. En pappa som var precis över fyrtio hade dött. Föräldrar som begraver sin son. Barn som begraver sin far.
Bara jag och min gamla vän kvar till slut. Han berättade en historia om det stackars mobbningsoffret som det skrivits om i pressen under lång tid, mamman har gått ut och sagt sitt.
Så visar det sej att offret är en mobbare. Att han snarare fick ett gammaldags straff. Som var fel. Som han samlat ihop till. Men var började det?
Man ser så sällan helheten. Man bara förfasas. Hur ska man då kunna lösa problemen? När man vägrar se. När lögnen kommer uppifrån och är okej. Politiker och neråt.
Vi måste vara så starka människor att vi pratar rakt med varandra. Det är en viktig strävan.
Thursday, February 28, 2008
Tuesday, February 26, 2008
Tiderna förändras
Allt går ner i åldrarna. Okej, Elsa är fem år, klart att hon vill revoltera. Men Anna, knappt åtta månader, ett halvår på den här bilden. Hon har redan bytt look igen.
Det förvånar mej. Som ni vet är jag ju konstnär, sanningssägare, rebell, provokatör, trasiga kläder, vagabond. Man kunde ju tänka sej att mina barn skulle ha valt ett mer moderat uppror, i vårt radhus i Limhamn.
Allt går ner i åldrarna. Okej, Elsa är fem år, klart att hon vill revoltera. Men Anna, knappt åtta månader, ett halvår på den här bilden. Hon har redan bytt look igen.
Det förvånar mej. Som ni vet är jag ju konstnär, sanningssägare, rebell, provokatör, trasiga kläder, vagabond. Man kunde ju tänka sej att mina barn skulle ha valt ett mer moderat uppror, i vårt radhus i Limhamn.
Monday, February 25, 2008
Morgonen morgonen kommer (edited version)
Jag läste Cigarett av Per Hagman när den kom i pocket. Lite kluven. Som vore han min konkurrent i detta ständiga race mot den nya Jack.
Sen läste jag pool.
Och nu läser jag Att komma hem ska vara en schlager.
Vi har vissa likheter. Swimmingpoolerna. Bra namn på böcker. Och tåg, att åka tåg med inte för många passagerare. Det är då sakerna händer. Och jag är nog också en glidare, det verkar kanske inte så. Men det är nog så.
Rotarylunch igår. Inte riktigt min kopp te. Jag kan kallprata med hög och låg, men jag tycker ofta inte om det. Roligare då med kvinnan som är guide på Slottet, Citadellet, i landskrona. Henne var det kul att prata med.
Inget ont om rotarianerna, tro inte det. Jag är inte gjord så. Dom aktiva verkar göra ett mycket bra jobb. Men att prata fjärrvärme över en fläskkotlett hade inte intresserat mej om det så var kungen, Slas, Stellan Skarsgård, Lena
Kulturföreningen JB23 fick femtusen för projektet Ungdomar skriver om Landskrona.
Och Bosna basket. Dom har elva nationaliteter i sin föreningen. Två av eldsjälarna fick vars två och fem.
Jag skulle berätta lite mer, men jag hinner inte. Barn ska till dagis, det löskokta ägget ska drickas. Och kråkorna sjunger i regnet: Skynda dej, alla väntar på dej.
Jag läste Cigarett av Per Hagman när den kom i pocket. Lite kluven. Som vore han min konkurrent i detta ständiga race mot den nya Jack.
Sen läste jag pool.
Och nu läser jag Att komma hem ska vara en schlager.
Vi har vissa likheter. Swimmingpoolerna. Bra namn på böcker. Och tåg, att åka tåg med inte för många passagerare. Det är då sakerna händer. Och jag är nog också en glidare, det verkar kanske inte så. Men det är nog så.
Rotarylunch igår. Inte riktigt min kopp te. Jag kan kallprata med hög och låg, men jag tycker ofta inte om det. Roligare då med kvinnan som är guide på Slottet, Citadellet, i landskrona. Henne var det kul att prata med.
Inget ont om rotarianerna, tro inte det. Jag är inte gjord så. Dom aktiva verkar göra ett mycket bra jobb. Men att prata fjärrvärme över en fläskkotlett hade inte intresserat mej om det så var kungen, Slas, Stellan Skarsgård, Lena
Kulturföreningen JB23 fick femtusen för projektet Ungdomar skriver om Landskrona.
Och Bosna basket. Dom har elva nationaliteter i sin föreningen. Två av eldsjälarna fick vars två och fem.
Jag skulle berätta lite mer, men jag hinner inte. Barn ska till dagis, det löskokta ägget ska drickas. Och kråkorna sjunger i regnet: Skynda dej, alla väntar på dej.
Sunday, February 24, 2008
Mosig måndag efter seg söndag
Heder åt HD:s kultursida som skrev om bokmässan Smått förlagt.
Halvbu för Sydsvenskan som dock hade en intervju några dagar före själva mässan men inget på kultursidan om vad som hände.
Bu för KVP som inte skrev något alls. Kultursidan brukar ju vara lokalt på hugget, men dessa galoscher passade visst inte alls. Synd.
Smått förlagt var trevligt. Jag läste gammalt och nytt. Deltog i en paneldiskussion med Kristian Lundberg och Per Engström, Svante Weyler var moderator.
Så träffar man folk man kände till namnet, folk man träffat någon gång i forntiden. Man byter böcker och det är kul att äga böcker som nästan ingen annan äger. Och samtal på högre och lägre nivå. Intelligenta människor.
Bokrean för mej är att på en vecka eller två inte kunna gå och strosa hos bokhandlarna. Det blir för mycket. För lite litteraturintresse.
Såg Wallander igår. Johanna Sällström pratade om psyke och ta sitt liv, om att vilja ha upppmärksamhet.
En ganska halvkass/bra film. Men med facit i hand, så sorglig.
Jag har mått mycket dåligt i mitt liv. Ibland tänkt att det hade varit bättre för många om jag var död, så slapp dom bli besvikan, igen och igen. Men ALDRIG har jag tänkt eller försökt ta mitt liv. Kanske har jag inte mått tillräckligt kass. Kanske har min livslust vunnit över den dödslängtan jag aldrig haft. Antagligen. Och, självkänslan, den måste man ständigt jobba med.
Eller, bara ... livet är värt att leva.
Heder åt HD:s kultursida som skrev om bokmässan Smått förlagt.
Halvbu för Sydsvenskan som dock hade en intervju några dagar före själva mässan men inget på kultursidan om vad som hände.
Bu för KVP som inte skrev något alls. Kultursidan brukar ju vara lokalt på hugget, men dessa galoscher passade visst inte alls. Synd.
Smått förlagt var trevligt. Jag läste gammalt och nytt. Deltog i en paneldiskussion med Kristian Lundberg och Per Engström, Svante Weyler var moderator.
Så träffar man folk man kände till namnet, folk man träffat någon gång i forntiden. Man byter böcker och det är kul att äga böcker som nästan ingen annan äger. Och samtal på högre och lägre nivå. Intelligenta människor.
Bokrean för mej är att på en vecka eller två inte kunna gå och strosa hos bokhandlarna. Det blir för mycket. För lite litteraturintresse.
Såg Wallander igår. Johanna Sällström pratade om psyke och ta sitt liv, om att vilja ha upppmärksamhet.
En ganska halvkass/bra film. Men med facit i hand, så sorglig.
Jag har mått mycket dåligt i mitt liv. Ibland tänkt att det hade varit bättre för många om jag var död, så slapp dom bli besvikan, igen och igen. Men ALDRIG har jag tänkt eller försökt ta mitt liv. Kanske har jag inte mått tillräckligt kass. Kanske har min livslust vunnit över den dödslängtan jag aldrig haft. Antagligen. Och, självkänslan, den måste man ständigt jobba med.
Eller, bara ... livet är värt att leva.
Saturday, February 23, 2008
I orkanens källare
"Jag öppnar mitt fönster, öppnar det på glänt. Där kommer dom förbi, alla jag älskat och känt. Dom kommer som utkastade från himlen återsänt, alla jag hatat och bränt."
Full pott. Jag ska skriva en musikal. Dom ska passera revy, Påven i Polen. Munken från Munkedal. Husarfrun från Husqvarna.
På snirklig parad ska dom vandra och vändas in och ut, dissekeras. Horbocken från Härslöv och hans ordblinda hustru (från Härslöv).
Jag är uppvuxen i Wales, alldeles intill mjölkhagen. Där är vi vana vid stormar från väster. Dom har format oss och vi rycker på axlarna nu, när vi har lärt oss läsa. Int visst vi att det var så förskräckligt när vi hörde suset genom stenväggarna som ständigt eroderade.
Jag glömmer aldrig det där trädet som såg så hållbart ut. I parken där huset låg. Det där slottet som malde sej själv till en hög. Det tog exakt hundra år. Men jag glömmer aldrig trädet som jag klättrade upp i. Grenen som såg så präktigt massiv ut. "Du klarar det", var det någon i brun keps som skrek. Och jag tog alltid ett steg till. Tills jag föll.
Man kan vinna allt man inte har. Man kan slarva bort allt man har. Man får välja själv.
Vi ses i salongerna, Sören. Så får vi se om det blir hackat eller malet. Men det ska ätas. Säkert, Sören.
"Jag öppnar mitt fönster, öppnar det på glänt. Där kommer dom förbi, alla jag älskat och känt. Dom kommer som utkastade från himlen återsänt, alla jag hatat och bränt."
Full pott. Jag ska skriva en musikal. Dom ska passera revy, Påven i Polen. Munken från Munkedal. Husarfrun från Husqvarna.
På snirklig parad ska dom vandra och vändas in och ut, dissekeras. Horbocken från Härslöv och hans ordblinda hustru (från Härslöv).
Jag är uppvuxen i Wales, alldeles intill mjölkhagen. Där är vi vana vid stormar från väster. Dom har format oss och vi rycker på axlarna nu, när vi har lärt oss läsa. Int visst vi att det var så förskräckligt när vi hörde suset genom stenväggarna som ständigt eroderade.
Jag glömmer aldrig det där trädet som såg så hållbart ut. I parken där huset låg. Det där slottet som malde sej själv till en hög. Det tog exakt hundra år. Men jag glömmer aldrig trädet som jag klättrade upp i. Grenen som såg så präktigt massiv ut. "Du klarar det", var det någon i brun keps som skrek. Och jag tog alltid ett steg till. Tills jag föll.
Man kan vinna allt man inte har. Man kan slarva bort allt man har. Man får välja själv.
Vi ses i salongerna, Sören. Så får vi se om det blir hackat eller malet. Men det ska ätas. Säkert, Sören.
Wednesday, February 20, 2008
Lördag på Inkonst - Smått förlagt - Tjugo kronor
När Smått förlagt i februari 2007 arrangerades för första gången deltog över 50 förlag och tidskrifter och mässan gästades av över 500 besökare,
Nu arrangeras Smått förlagt för andra gången och under denna lördag fylls Inkonst med småförlag och tidskrifter samt uppläsningar, samtal och diskussioner.
På teaterscenen:
• 12.30: Kritikersalong där kritikerna Jenny Tunedal, Annelie Axén, Nils Olsson och Susanne Christensen diskuterar Ida Börjels kommande diktsamling Konsumentköplagen ur vilken Börjel också läser.
• 13.30: Sveriges nordligaste litteraturtidskrift Komma kommer till Sveriges sydligste bokmässa och presenteras med läsningar av Veronica Härkönen, Peo Rask, Johan Christiansson och kortfilmen Tack! av Johan Ramström och Peo Rask.
• 14.30: Svante Weyler, Johan Jönson, Jonas Bergh och Kristian Lundberg pratar om för- och nackdelar om att bli utgiven på små respektive stora förlag.
• 15.30: Samtal om artist's books i Sverige och Danmark med Agnete Braad från förlaget Hurricane och Malmö konsthallschef Jacob Fabricius från förlaget Pork Salad Press. Samtalet leds av Jenny Rosengren från nätbokhandeln Sjön.
• 16.30: Serieläsning av Mats Jonsson ur Hey Princess, Anders Annikas ur Fucking Vittula och Liv Strömquist ur Einsteins fru.
Läsningar på logescenen:
• 12.00: Jonas Bergh och Erik Pousette.
• 13.00: Kristian Karlsson och Christian Ekwall.
• 14.00: Johan Lindblom och Jerker Sagfors.
• 15.00: Beata Berggren och Peder Alexis Olsson.
• 16.00: Linn Hansén och Oskar Ponnert.
Deltagande förlag:
Rámus, Komma, Black Island Books, Kritiker, Ariel skrifter, Monolit, Hurricane, Fronesis, Mana, H:ströms, Subaltern, Tidningen Kulturen, Celanders förlag, ellerströms, Lyrikvännen, Glänta, Murbräckan, Seriefrämjandet, C’est Bon, Pequod, Pequod Press, Gondolin, Peter Bjuhr ord & bild, Bokstaven 18, Fabrik, Sjön, OEI, Ord & Bild, Sphinx, Ordsmedjan, Kreativiteket, Retorikförlaget, Galago, Ord & Visor, Arbetarskrifter, Svante Weyler förlag, Doob förlag, papi, Arkiv förlag, Ellen Key institutet, Radikal Distro, Bokbandet, Kjellbergs, Sekwa förlag, Aorta, FC Syd, Kolik förlag, Telefon til chefen Gallery.
När Smått förlagt i februari 2007 arrangerades för första gången deltog över 50 förlag och tidskrifter och mässan gästades av över 500 besökare,
Nu arrangeras Smått förlagt för andra gången och under denna lördag fylls Inkonst med småförlag och tidskrifter samt uppläsningar, samtal och diskussioner.
På teaterscenen:
• 12.30: Kritikersalong där kritikerna Jenny Tunedal, Annelie Axén, Nils Olsson och Susanne Christensen diskuterar Ida Börjels kommande diktsamling Konsumentköplagen ur vilken Börjel också läser.
• 13.30: Sveriges nordligaste litteraturtidskrift Komma kommer till Sveriges sydligste bokmässa och presenteras med läsningar av Veronica Härkönen, Peo Rask, Johan Christiansson och kortfilmen Tack! av Johan Ramström och Peo Rask.
• 14.30: Svante Weyler, Johan Jönson, Jonas Bergh och Kristian Lundberg pratar om för- och nackdelar om att bli utgiven på små respektive stora förlag.
• 15.30: Samtal om artist's books i Sverige och Danmark med Agnete Braad från förlaget Hurricane och Malmö konsthallschef Jacob Fabricius från förlaget Pork Salad Press. Samtalet leds av Jenny Rosengren från nätbokhandeln Sjön.
• 16.30: Serieläsning av Mats Jonsson ur Hey Princess, Anders Annikas ur Fucking Vittula och Liv Strömquist ur Einsteins fru.
Läsningar på logescenen:
• 12.00: Jonas Bergh och Erik Pousette.
• 13.00: Kristian Karlsson och Christian Ekwall.
• 14.00: Johan Lindblom och Jerker Sagfors.
• 15.00: Beata Berggren och Peder Alexis Olsson.
• 16.00: Linn Hansén och Oskar Ponnert.
Deltagande förlag:
Rámus, Komma, Black Island Books, Kritiker, Ariel skrifter, Monolit, Hurricane, Fronesis, Mana, H:ströms, Subaltern, Tidningen Kulturen, Celanders förlag, ellerströms, Lyrikvännen, Glänta, Murbräckan, Seriefrämjandet, C’est Bon, Pequod, Pequod Press, Gondolin, Peter Bjuhr ord & bild, Bokstaven 18, Fabrik, Sjön, OEI, Ord & Bild, Sphinx, Ordsmedjan, Kreativiteket, Retorikförlaget, Galago, Ord & Visor, Arbetarskrifter, Svante Weyler förlag, Doob förlag, papi, Arkiv förlag, Ellen Key institutet, Radikal Distro, Bokbandet, Kjellbergs, Sekwa förlag, Aorta, FC Syd, Kolik förlag, Telefon til chefen Gallery.
Monday, February 18, 2008
Nowhere man
Söndagar med Wermelin. 19.30. Nathaniel Mayer. You´re the one. Be mine. Little girl. Would you please be mine. I love you and you love me. You are the one.
Och varenda ord sätter sej i magen och hjärtat.
Tre av femtiosex klagomål på hemtjänsten i Malmö kom från invandrare. Den blinde mannens lägenhet är ett nystädat bombnedslag av skit och katastrof. ”Vi städade den dagen”, säger hemtjänsten och deras tungor är svartare än den natten, alla dom nätterna, när folket röstat med kluvna tungor. Det finns ingen demokrati om inte alla tar sitt ansvar för demokratin.
En trångbodd flyktingfamilj, tre vuxna par plus barn i en trea, vill ha lite mer plats. Muslimerna i Norr köping är bort skämda, tycker han som anser att sverigedemokraterna börjar bli mjäkiga. Dom (muslimerna) kommer ju från jord håler.
Språktest nu! Ut med packet!
Jag minns min vapenfria tjänst inom hemtjänsten på Värnhem. En halvtimme/trekvarts förlängd lunchrast varje dag. Alla sa: Vi hinner inte, vi hinner inte.
Jag ville gå ut med den gamla tantens hund. Alla sa: Du behöver inte. Du behöver inte, det står inte nånstans att du behöver.
Och vad jag önskar att du sprang, att du sprang rakt in i mej.
Stefan Holm har nu hoppat över 2.30 lika många gånger som Patrik Sjöberg, står att läsa på Stefans nördhemsida. På höjder från 2.38 och uppåt står det 13-2 till Patrik Sjöberg. ”Men det nämner han inte så ofta”, säger Patrik.
Bra på lagom. Dålig på bra. Skitbra på bomullsinbäddad hjälp från överheten. Tänka själv är en saga som deras föräldrar aldrig klarade av att berätta. Vi äts upp av detta tänkande. Därför sitter hjärndöda bloggare och förtroendevalda puckon och låtsas vara demokratiska sanningssägare. Överallt blommar dumheten i den tidiga våren, som, du, akta dej. Den fryser dej snart till is.
Den avsky jag känner för packet som patetiskt protesterar kan inte uppvägas av min strävan efter förståelse och empati.
När allting som du trodde på bara smäller.
Elsa och jag kastade tillbaka bråten i havet i Sibbarp idag. Låtsades att det var båtar på väg. Men allt flöt tillbaka. Vinden har vänt.
Suede, Coming up. Lloyd Cole, Easy pieces. Sade, dom tre första. Hästpojken. Grinderman. Ströläser Pamela Jaskoviak, Agadir my love. En bok jag tycker om att äga. Hasek, Den tappre soldaten Svejk. Det var så längesen jag sög upp kycklinskinn från Prags gator och hamnade fel med en hårfrisörska från Atlanta. Little Steven, Voice of America. Stan Ridgway, The big heat.
Jag har en skivspelare i min bod.
Min enkla fråga: Varför tycker ni inte om människor?
Mitt enkla svar: Självförakt.
Jag har komedikväll på måndagar. Dubbel Simpsons med Anna medan Elsa somnar. Sen två och en halv män med den mästerlige Charlie Sheen. Dubbelt. Måndagen är min tevekväll. Annars har jag bara teven för att somna. Nä, vi ser på Så ska det låta. Och engelska deckare. Fast då somnar vi också.
Gräv där du står. Du måste börja där. Om det sen ska bli en grav eller en trampolin att hoppa uppåt från. Tell me you. Du hittar inte dörren om du målar allt i svart. Det var Plura i den där låten. Sluta med en fråga. Ja?
Söndagar med Wermelin. 19.30. Nathaniel Mayer. You´re the one. Be mine. Little girl. Would you please be mine. I love you and you love me. You are the one.
Och varenda ord sätter sej i magen och hjärtat.
Tre av femtiosex klagomål på hemtjänsten i Malmö kom från invandrare. Den blinde mannens lägenhet är ett nystädat bombnedslag av skit och katastrof. ”Vi städade den dagen”, säger hemtjänsten och deras tungor är svartare än den natten, alla dom nätterna, när folket röstat med kluvna tungor. Det finns ingen demokrati om inte alla tar sitt ansvar för demokratin.
En trångbodd flyktingfamilj, tre vuxna par plus barn i en trea, vill ha lite mer plats. Muslimerna i Norr köping är bort skämda, tycker han som anser att sverigedemokraterna börjar bli mjäkiga. Dom (muslimerna) kommer ju från jord håler.
Språktest nu! Ut med packet!
Jag minns min vapenfria tjänst inom hemtjänsten på Värnhem. En halvtimme/trekvarts förlängd lunchrast varje dag. Alla sa: Vi hinner inte, vi hinner inte.
Jag ville gå ut med den gamla tantens hund. Alla sa: Du behöver inte. Du behöver inte, det står inte nånstans att du behöver.
Och vad jag önskar att du sprang, att du sprang rakt in i mej.
Stefan Holm har nu hoppat över 2.30 lika många gånger som Patrik Sjöberg, står att läsa på Stefans nördhemsida. På höjder från 2.38 och uppåt står det 13-2 till Patrik Sjöberg. ”Men det nämner han inte så ofta”, säger Patrik.
Bra på lagom. Dålig på bra. Skitbra på bomullsinbäddad hjälp från överheten. Tänka själv är en saga som deras föräldrar aldrig klarade av att berätta. Vi äts upp av detta tänkande. Därför sitter hjärndöda bloggare och förtroendevalda puckon och låtsas vara demokratiska sanningssägare. Överallt blommar dumheten i den tidiga våren, som, du, akta dej. Den fryser dej snart till is.
Den avsky jag känner för packet som patetiskt protesterar kan inte uppvägas av min strävan efter förståelse och empati.
När allting som du trodde på bara smäller.
Elsa och jag kastade tillbaka bråten i havet i Sibbarp idag. Låtsades att det var båtar på väg. Men allt flöt tillbaka. Vinden har vänt.
Suede, Coming up. Lloyd Cole, Easy pieces. Sade, dom tre första. Hästpojken. Grinderman. Ströläser Pamela Jaskoviak, Agadir my love. En bok jag tycker om att äga. Hasek, Den tappre soldaten Svejk. Det var så längesen jag sög upp kycklinskinn från Prags gator och hamnade fel med en hårfrisörska från Atlanta. Little Steven, Voice of America. Stan Ridgway, The big heat.
Jag har en skivspelare i min bod.
Min enkla fråga: Varför tycker ni inte om människor?
Mitt enkla svar: Självförakt.
Jag har komedikväll på måndagar. Dubbel Simpsons med Anna medan Elsa somnar. Sen två och en halv män med den mästerlige Charlie Sheen. Dubbelt. Måndagen är min tevekväll. Annars har jag bara teven för att somna. Nä, vi ser på Så ska det låta. Och engelska deckare. Fast då somnar vi också.
Gräv där du står. Du måste börja där. Om det sen ska bli en grav eller en trampolin att hoppa uppåt från. Tell me you. Du hittar inte dörren om du målar allt i svart. Det var Plura i den där låten. Sluta med en fråga. Ja?
Sunday, February 17, 2008
Stenen vid kanten av branten
Det stormar inte i vårt vattenglas, men det går vita gäss på sundet.
Ännu en morgon i Borstahusen. I det här rummet. Det fanns en gardin med blåa elefanter för tjugofem och trettio år sen. När jag försökte sova här varje kväll. Jag hoppade ut genom det här fönstret på andra våningen en gång. Jag tror det var kärlek. Och en del alkohol. Och kanske drömmen om att flyga iväg.
Det står en sten vid torget där man säljer begravningsblommor i Helsingör. Där man säljer pölse. Där man rullar sina klirrande väskor.
Det står skrivet: Tack vårt brödrafolk för hjälpen. Ungefär.
Väldigt få stannar och läser.
Jag köpte en mycket begagnad elorgel. Windy och jag spelade i det här rummet (eller i hans rum, vi hade två studios), vi jobbade med färdiginspelade rytmer. Sänkte tempot. Vi ville ha längre låtar.
Nu jobbar jag med att allt ska bli kortare, sitta som en exakt smäck. Att vandra i tweed ut i den walesiska ebben och vara rädd för floden. Jag vet inte, jag har kanske blivit för gammal för sånt.
Vi tippade igår, Windy och jag. Elsa var också med. Hon trodde att vi skulle på Tippen. Vi satt på Akropolis. Jag vet inte hur det gick. Men Liverpool borde ha vunnit. Men varför skulle vi vinna. Varför just igår.
BoIS segrade, fem-två. Våren får kämpa, men nog går det mot ljusare varmare tider.
För en timme sen var gässen på sundet vitare och större. Vad säger du om det, gåsodlare Valfrid Lindeman, son till Malte Lindeman. Det sägs att gåsodlingen går mot bistrare tider, stämmer det?
"Yes."
En bok jag önskar att förlaget skickade till mej, som tack för att jag försöker vara en god människa. Boken om Tage Danielsson. Men jag har alltid varit feg på att fråga om en chans.
Det stormar inte i vårt vattenglas, men det går vita gäss på sundet.
Ännu en morgon i Borstahusen. I det här rummet. Det fanns en gardin med blåa elefanter för tjugofem och trettio år sen. När jag försökte sova här varje kväll. Jag hoppade ut genom det här fönstret på andra våningen en gång. Jag tror det var kärlek. Och en del alkohol. Och kanske drömmen om att flyga iväg.
Det står en sten vid torget där man säljer begravningsblommor i Helsingör. Där man säljer pölse. Där man rullar sina klirrande väskor.
Det står skrivet: Tack vårt brödrafolk för hjälpen. Ungefär.
Väldigt få stannar och läser.
Jag köpte en mycket begagnad elorgel. Windy och jag spelade i det här rummet (eller i hans rum, vi hade två studios), vi jobbade med färdiginspelade rytmer. Sänkte tempot. Vi ville ha längre låtar.
Nu jobbar jag med att allt ska bli kortare, sitta som en exakt smäck. Att vandra i tweed ut i den walesiska ebben och vara rädd för floden. Jag vet inte, jag har kanske blivit för gammal för sånt.
Vi tippade igår, Windy och jag. Elsa var också med. Hon trodde att vi skulle på Tippen. Vi satt på Akropolis. Jag vet inte hur det gick. Men Liverpool borde ha vunnit. Men varför skulle vi vinna. Varför just igår.
BoIS segrade, fem-två. Våren får kämpa, men nog går det mot ljusare varmare tider.
För en timme sen var gässen på sundet vitare och större. Vad säger du om det, gåsodlare Valfrid Lindeman, son till Malte Lindeman. Det sägs att gåsodlingen går mot bistrare tider, stämmer det?
"Yes."
En bok jag önskar att förlaget skickade till mej, som tack för att jag försöker vara en god människa. Boken om Tage Danielsson. Men jag har alltid varit feg på att fråga om en chans.
Friday, February 15, 2008
Driving around the countryside selling Loke Martinzon-skivor
Dimman kom först och försvann. Tåget över bron, tagada tagada, med bjälkarna ivägen. Nörreport Station. Brooklyn och Nyhavn 17, flera rader, mera prat på pappret. Nya korta kapitel. Hviids vinstue. En med rostbiff, en med leverpastej och en med skinka och den där majonäsiga äckliga dressingen som man kan föra bort med ett rakblad eller en vass kniv.
Kniven i benet. Foten som värker. En sten i skon. Den där imbecille krönikören som vet allt efter en persons tredjehandsinformation.
Du vet inte ett skit om min stad!
Boden. Knoget. Det som ska vara rent som kristall men inte sterilt. Säga exakt det som ska sägas. Jag ska starat en journalistskola. Tyst i klassen, ut på fältet i några år. Släpp den knutna näven och försök ta dej in.
En annan dag. Tåget till Helsingborg, den stora färjan över. Rostbiff igen. Den rökiga biljardkrogen där solen tar sej in och gör allt dammigt. Här kan jag inte sitta. Borgerkroen, några rader blev till stycken.
"Vad vill du", sa hon.
"Segla", svarade han, iväg ...
Nya sundsbussen. Räkmacka och runda bord och barstolar.
Tåget till LA. Inga bomber. Bussen med svartmuskiga pojkar och män. Svenska flickor. Några skrattade andra pratade i telefon. En hade alldeles nya vita gymnastikskor.
På med värmen i kolonistugan. Slumrade en kvart med mössan på. Vaknade av kylan. Ut i solen. Upp på cykeln. Under trädet hänger gungan kvar. Och din baddräkt låg kvar i ekan.
Evert, jag är ju din son.
Akropolis och polisbilar. Människor som går på stan. Mats sitter på kåken igen. Han från Bandidos kan låna ut trettiotusen. Två månader. Det är ingen lekstuga.
Utlänningarna jobbar, startar nya företag. Dom har inte tid att ta hand om sina barn. Fyra eller fem hedersmord på tio år. Fyrahundra svennemord, mannen och kvinnan inne i lägenheten. Ja ja, bara var och en sköter sitt. Men balkongen, där går gränsen. Polisen jobbar efter två teorier. Men storebror är lika skyldig som dom oskyldiga i Danmark. Dom som inte skulle mörda. Men vafan, kiunde vi utrota judarna så kan vi väl utrota muslimerna. Först hänger vi ut dom. Sen hänger vi dom.
Cykla efter mörkrets inbrott (ha ha) två gånger. Oskadd. Radio på finska på bästa sändningstid. Lek med tanken. Radio på arabiska på bästa sändningstid.
Morgon och sol som bländar i havet i Borstahusen. Jag cyklar förbi försiktiga torskfiskare. Jag köper två tomater. På Kanarieöarna importerar man manipulerade tomater eftersom pensionärsturisterna tycker att dom inhemska stora gulgrönröda ser skitiga ut. Visst ska vi ha Afrika, men Afrika ska vara rent och som vi. Ändå tvättar inte danskarna händerna efter urinoarbesöket, kritar in kön bara, stöter. Stöter bort och ner.
Ordet integration har nu officiellt bytt namn till assimilation. Varför ska vi behöva medverka.
Dimman kom först och försvann. Tåget över bron, tagada tagada, med bjälkarna ivägen. Nörreport Station. Brooklyn och Nyhavn 17, flera rader, mera prat på pappret. Nya korta kapitel. Hviids vinstue. En med rostbiff, en med leverpastej och en med skinka och den där majonäsiga äckliga dressingen som man kan föra bort med ett rakblad eller en vass kniv.
Kniven i benet. Foten som värker. En sten i skon. Den där imbecille krönikören som vet allt efter en persons tredjehandsinformation.
Du vet inte ett skit om min stad!
Boden. Knoget. Det som ska vara rent som kristall men inte sterilt. Säga exakt det som ska sägas. Jag ska starat en journalistskola. Tyst i klassen, ut på fältet i några år. Släpp den knutna näven och försök ta dej in.
En annan dag. Tåget till Helsingborg, den stora färjan över. Rostbiff igen. Den rökiga biljardkrogen där solen tar sej in och gör allt dammigt. Här kan jag inte sitta. Borgerkroen, några rader blev till stycken.
"Vad vill du", sa hon.
"Segla", svarade han, iväg ...
Nya sundsbussen. Räkmacka och runda bord och barstolar.
Tåget till LA. Inga bomber. Bussen med svartmuskiga pojkar och män. Svenska flickor. Några skrattade andra pratade i telefon. En hade alldeles nya vita gymnastikskor.
På med värmen i kolonistugan. Slumrade en kvart med mössan på. Vaknade av kylan. Ut i solen. Upp på cykeln. Under trädet hänger gungan kvar. Och din baddräkt låg kvar i ekan.
Evert, jag är ju din son.
Akropolis och polisbilar. Människor som går på stan. Mats sitter på kåken igen. Han från Bandidos kan låna ut trettiotusen. Två månader. Det är ingen lekstuga.
Utlänningarna jobbar, startar nya företag. Dom har inte tid att ta hand om sina barn. Fyra eller fem hedersmord på tio år. Fyrahundra svennemord, mannen och kvinnan inne i lägenheten. Ja ja, bara var och en sköter sitt. Men balkongen, där går gränsen. Polisen jobbar efter två teorier. Men storebror är lika skyldig som dom oskyldiga i Danmark. Dom som inte skulle mörda. Men vafan, kiunde vi utrota judarna så kan vi väl utrota muslimerna. Först hänger vi ut dom. Sen hänger vi dom.
Cykla efter mörkrets inbrott (ha ha) två gånger. Oskadd. Radio på finska på bästa sändningstid. Lek med tanken. Radio på arabiska på bästa sändningstid.
Morgon och sol som bländar i havet i Borstahusen. Jag cyklar förbi försiktiga torskfiskare. Jag köper två tomater. På Kanarieöarna importerar man manipulerade tomater eftersom pensionärsturisterna tycker att dom inhemska stora gulgrönröda ser skitiga ut. Visst ska vi ha Afrika, men Afrika ska vara rent och som vi. Ändå tvättar inte danskarna händerna efter urinoarbesöket, kritar in kön bara, stöter. Stöter bort och ner.
Ordet integration har nu officiellt bytt namn till assimilation. Varför ska vi behöva medverka.
Wednesday, February 13, 2008
Till Killor with love
Tidig september och äpplena är röda och några faller. Alla dom små hundarna i grannhuset i Hammenhög. Som att dom sprängs ut genom dörren samtidigt. Kennet. Inte Killor, inte än. Fem år, sex nästan. På väg ut till gungan som är ett av många utbrända lastbilsdäck i en lina i ett träd på en kulle i trädgården. Som i vilda västern. Galgbacken.
Och hundarnas vassa skall. Och murket trä i staketet. Och pappa med hagelbössan och brusigt ansikte.
"Zigenarkärring”, skriker han och skjuter i luften. ”Du! Nästa gång ... då jävlar”, skriker han när den svart silverhårade kvinnan kommer ut på trappen.
”Du rör inte mina hundar.”
”Är dom på min tomt, så dör dom. Sen dör du”, väser Killors pappa. ”Kennet, ska du gunga, jag ska snurra dej”, säger han nästan vänligt. När en hund kommer in genom hålet. ”Sparka den, sparka den jäveln”, skriker pappa, och Killor väntar en stund, och pappa bara skriker. Sen sparkar Killor efter den lille hunden, sparkar och sparkar, men träffar inte.
Men något händer. Pang! Och äpplena faller röda. Och hunden faller och blöder.
”Tio små niggerpojkar, kärring”, säger Killors pappa och siktar efter kvinnan, låtsas pang, låtsas en rekyl upp mot himlen med molnen. Sen slänger han liket över staketet. ”Jag skjuter dom en efter en. Du får sätta dit hönsnät, eller nåt”, säger han och vrider upp gungdäcket som en leksak med fjäder från längesen. Och säger håll i dej. Och allt snurrar och till slut stannar det, för att snurra tillbaka igen. Men då glider Killor ner genom hålet, landar i gräset som luktar blod, jord och fuktiga äpplen.
Tidig september och äpplena är röda och några faller. Alla dom små hundarna i grannhuset i Hammenhög. Som att dom sprängs ut genom dörren samtidigt. Kennet. Inte Killor, inte än. Fem år, sex nästan. På väg ut till gungan som är ett av många utbrända lastbilsdäck i en lina i ett träd på en kulle i trädgården. Som i vilda västern. Galgbacken.
Och hundarnas vassa skall. Och murket trä i staketet. Och pappa med hagelbössan och brusigt ansikte.
"Zigenarkärring”, skriker han och skjuter i luften. ”Du! Nästa gång ... då jävlar”, skriker han när den svart silverhårade kvinnan kommer ut på trappen.
”Du rör inte mina hundar.”
”Är dom på min tomt, så dör dom. Sen dör du”, väser Killors pappa. ”Kennet, ska du gunga, jag ska snurra dej”, säger han nästan vänligt. När en hund kommer in genom hålet. ”Sparka den, sparka den jäveln”, skriker pappa, och Killor väntar en stund, och pappa bara skriker. Sen sparkar Killor efter den lille hunden, sparkar och sparkar, men träffar inte.
Men något händer. Pang! Och äpplena faller röda. Och hunden faller och blöder.
”Tio små niggerpojkar, kärring”, säger Killors pappa och siktar efter kvinnan, låtsas pang, låtsas en rekyl upp mot himlen med molnen. Sen slänger han liket över staketet. ”Jag skjuter dom en efter en. Du får sätta dit hönsnät, eller nåt”, säger han och vrider upp gungdäcket som en leksak med fjäder från längesen. Och säger håll i dej. Och allt snurrar och till slut stannar det, för att snurra tillbaka igen. Men då glider Killor ner genom hålet, landar i gräset som luktar blod, jord och fuktiga äpplen.
Monday, February 11, 2008
Det är jag
Man skulle vara Daniel Day-Lewis. Eller, sitta på en hygglig bar och snacka med honom medan en lätt bris svalkade hans kinder. Eller, nöja sej med att se honom på film, läsa om honom, se honom på foton. Den distansen.
Daniel. Han ser cool, snäll och bestämd ut. Spelar i en helt annan liga än Johnny Depp.
Verkligheten. Den ser alltid annorlunda ut. I böcker, i filmer, i ... verkligheten.
Man vill ju förstå andra. Så man skulle vara Ingela ”Pling” Forsman. Bara mata in några ord i datorprogrammet och, vips, en ny slagdynga som jag inte ens skulle begrava en död fluga i. Lite respekt måste man visa. Och en miljon till på banken.
Men jag hoppas av hela mitt hjärta att I love Europe tar hem hela klabbet. Som Basil Fawlty är låten genialisk.
”Där inga lögner längre biter, där ingen sanning längre tar”, sjunger Love Olzon.
Och jag minns låtar som tagit mej första gången med storm.
Höst med Dan Hylander.
Walk on the wildside med Lou Reed.
Och Solsbury hill med Peter Gabriel en vardag i mitten av åttiotalet, pågatåget. Bakfull utan biljett från Malmö till Landskrona. Kär och känslan av vild i juni.
Skriver och ströläser i lyxboden.
Stieg Trenter.
Den dagen kastanjerna slår ut ... av Bodil Malmsten.
Majakovskijbiografin.
Dylans memoarer.
Lite här och lite där.
Och onaniboken av Harry Mathews, Enskilda nöjen:
”Någonstans norr om Berings sund sitter en trettioettårig manlig eskimå på änden av ett isflak; ansiktet är uttryckslöst och rörelserna döljs under fällar och pälsar. Med hjälp av slipprigt upplöst valspäck blir hans orgasm förkrossande intensiv.”
Man skulle vara Daniel Day-Lewis. Eller, sitta på en hygglig bar och snacka med honom medan en lätt bris svalkade hans kinder. Eller, nöja sej med att se honom på film, läsa om honom, se honom på foton. Den distansen.
Daniel. Han ser cool, snäll och bestämd ut. Spelar i en helt annan liga än Johnny Depp.
Verkligheten. Den ser alltid annorlunda ut. I böcker, i filmer, i ... verkligheten.
Man vill ju förstå andra. Så man skulle vara Ingela ”Pling” Forsman. Bara mata in några ord i datorprogrammet och, vips, en ny slagdynga som jag inte ens skulle begrava en död fluga i. Lite respekt måste man visa. Och en miljon till på banken.
Men jag hoppas av hela mitt hjärta att I love Europe tar hem hela klabbet. Som Basil Fawlty är låten genialisk.
”Där inga lögner längre biter, där ingen sanning längre tar”, sjunger Love Olzon.
Och jag minns låtar som tagit mej första gången med storm.
Höst med Dan Hylander.
Walk on the wildside med Lou Reed.
Och Solsbury hill med Peter Gabriel en vardag i mitten av åttiotalet, pågatåget. Bakfull utan biljett från Malmö till Landskrona. Kär och känslan av vild i juni.
Skriver och ströläser i lyxboden.
Stieg Trenter.
Den dagen kastanjerna slår ut ... av Bodil Malmsten.
Majakovskijbiografin.
Dylans memoarer.
Lite här och lite där.
Och onaniboken av Harry Mathews, Enskilda nöjen:
”Någonstans norr om Berings sund sitter en trettioettårig manlig eskimå på änden av ett isflak; ansiktet är uttryckslöst och rörelserna döljs under fällar och pälsar. Med hjälp av slipprigt upplöst valspäck blir hans orgasm förkrossande intensiv.”
Saturday, February 09, 2008
Back to life, back to reality
Solsken i Limhamn. Cyklar ute vid brofästet, skönt i hyfsat stilla dimma också.
Lite importerad sjukdom som ger med sej.
Novell korrläst och klar.
Skriver om Killor. Om flipper. Om döden. Om barn. Om ansvar. Om att kanske inse att man inte kan ta ansvar. Fiktion, alltså.
Kollade på en Noicedokumentär från nittiotalet. Fascinerande. Och där kom döden och drogerna igen.
Men jag mår bra. Håller mej till mitt lätta flytande. Öl, alltså. Och Proviva.
Grillade jätteräkor. Det fixar man inte hur lätt som helst i San Augustin.
Se, där kom Portugal och Sesimbra till mej igen. Ge mej dom pengarna. Ge mej lägenheten eller det lilla huset där. Några månader om året.
Jag väljer nästan alltid Atlanten.
Vår lilla terass nära poolen, att simma på förmiddagen och kvällen. Och däremmellan bada i det salta havet. Och allt annat.
Jag läste den dåligt skrivna boken, men alldeles nödvändiga boken, som journalisten och dessertören från Irakkriget skrivit.
På måndag är det simskola igen. Det är aldrig för sent att lära sej, åtminstone försöka. Det tror jag att min mormor tänkte på, fast inte just vad det gällde simning.
Vi fick en bil från -98. 12 700 mil. Något större, yngre och bättre än den förra. Vad försöker jag lära mej av att vara bortskämd? Att egenskalade räkor ändå smakar godare än mackorna som flyger rakt in i munnen? Att inte vara bortskämd, tror jag.
Det viktigaste jag lärt mej någonsin måste dock vara: Det ordnar sej.
Mitt trehundrade inlägg. Det betyder ingenting. Mer än ganska tråkigt.
Har ni hört den om bajskorvarna som stod och högg ved?
Solsken i Limhamn. Cyklar ute vid brofästet, skönt i hyfsat stilla dimma också.
Lite importerad sjukdom som ger med sej.
Novell korrläst och klar.
Skriver om Killor. Om flipper. Om döden. Om barn. Om ansvar. Om att kanske inse att man inte kan ta ansvar. Fiktion, alltså.
Kollade på en Noicedokumentär från nittiotalet. Fascinerande. Och där kom döden och drogerna igen.
Men jag mår bra. Håller mej till mitt lätta flytande. Öl, alltså. Och Proviva.
Grillade jätteräkor. Det fixar man inte hur lätt som helst i San Augustin.
Se, där kom Portugal och Sesimbra till mej igen. Ge mej dom pengarna. Ge mej lägenheten eller det lilla huset där. Några månader om året.
Jag väljer nästan alltid Atlanten.
Vår lilla terass nära poolen, att simma på förmiddagen och kvällen. Och däremmellan bada i det salta havet. Och allt annat.
Jag läste den dåligt skrivna boken, men alldeles nödvändiga boken, som journalisten och dessertören från Irakkriget skrivit.
På måndag är det simskola igen. Det är aldrig för sent att lära sej, åtminstone försöka. Det tror jag att min mormor tänkte på, fast inte just vad det gällde simning.
Vi fick en bil från -98. 12 700 mil. Något större, yngre och bättre än den förra. Vad försöker jag lära mej av att vara bortskämd? Att egenskalade räkor ändå smakar godare än mackorna som flyger rakt in i munnen? Att inte vara bortskämd, tror jag.
Det viktigaste jag lärt mej någonsin måste dock vara: Det ordnar sej.
Mitt trehundrade inlägg. Det betyder ingenting. Mer än ganska tråkigt.
Har ni hört den om bajskorvarna som stod och högg ved?
Monday, February 04, 2008
Rapport fran centro de comercial
Jag valjer nastan alltid Atlanten. Jag tror inte det ar en fraga om ras. Flyktingarna kommer lika garna over Medelhavet. Eller floden dar i Texas.
Kalv i dillsas: 5.95 euro.
Husets plamka. Liten planka. Skagenrora.
Det ar som Sjobo.
Karneval i Las Palmas. Det ar som Landskrona.
Svenska Lenas Frisersalong.
Och detár fullsatt pa femte vaningen, pa Tre Hjartans Pub. Dagens Dubbel pa svenska teven ju.
Jag valjer nastan alltid Atlanten.
Och langre ner, i dom svala katakomberna dar solen anda nastlar sej lite in, sitter Anna och jag med spanjorerna som sager: Preciosa. Guapa.
Mira, sager dom och pekar pa vara ogon. Att vi ar lika i blicken.
Och Anna som grater nar kvinnan borjar bre mackor. Bara farsan kvar. Gamla tradiga farsan.
Och anda ar jag uppvuxen i vattnet Oresund.
Elsa badar var som helst. Och hade 39.8 i ett dygn. Skont med en paus.
Tyskarna pratar tyska och marscherar rakt fram, men jag tvingar dom till sidomaover med vagnen. Man gar pa vanster sida, oavsett hur mycket knodel man pumpat i sej.
Och i Spanien forsoker vi prata spanska, sa gott det gar. Tar seden dit vi kommer.
Men det fattar inte sverigedemokraterna vid bordet bredvid. "Vafan, har dom ingen svensk meny?"
Som vi sager: I ditt eget kylskap, min drang, kan du vissla hur hogt du vill.
Jag tror att det handlar om det vilda, om nyfikenheten. Om att helst inte ata dar dom pratar svenska pa menyn. Jag forsoker vara rebell i mitt glas vatten.
Jag valjer nastan alltid Atlanten. Jag tror inte det ar en fraga om ras. Flyktingarna kommer lika garna over Medelhavet. Eller floden dar i Texas.
Kalv i dillsas: 5.95 euro.
Husets plamka. Liten planka. Skagenrora.
Det ar som Sjobo.
Karneval i Las Palmas. Det ar som Landskrona.
Svenska Lenas Frisersalong.
Och detár fullsatt pa femte vaningen, pa Tre Hjartans Pub. Dagens Dubbel pa svenska teven ju.
Jag valjer nastan alltid Atlanten.
Och langre ner, i dom svala katakomberna dar solen anda nastlar sej lite in, sitter Anna och jag med spanjorerna som sager: Preciosa. Guapa.
Mira, sager dom och pekar pa vara ogon. Att vi ar lika i blicken.
Och Anna som grater nar kvinnan borjar bre mackor. Bara farsan kvar. Gamla tradiga farsan.
Och anda ar jag uppvuxen i vattnet Oresund.
Elsa badar var som helst. Och hade 39.8 i ett dygn. Skont med en paus.
Tyskarna pratar tyska och marscherar rakt fram, men jag tvingar dom till sidomaover med vagnen. Man gar pa vanster sida, oavsett hur mycket knodel man pumpat i sej.
Och i Spanien forsoker vi prata spanska, sa gott det gar. Tar seden dit vi kommer.
Men det fattar inte sverigedemokraterna vid bordet bredvid. "Vafan, har dom ingen svensk meny?"
Som vi sager: I ditt eget kylskap, min drang, kan du vissla hur hogt du vill.
Jag tror att det handlar om det vilda, om nyfikenheten. Om att helst inte ata dar dom pratar svenska pa menyn. Jag forsoker vara rebell i mitt glas vatten.
Monday, January 21, 2008
Kom mina heliga vänner
I en annan tid skrev jag om en annan tid. Någon gång i slutet av 1999, eller möjligen början av 2000. Jag tror att texten först publicerades på Serums hemsida, men jag skickade även den till Kvällsposten där jag var med då och då, till Stephan Linnér.
En helt annan tid. Jag drack mycket och kände mej missförstådd. Hade gett ut två böcker. Av någon anledning skrev jag ett gratisvykort till Stephan Linnér, på Pickwick i Malmö. Ett något fräckt och otrevligt vykort, vill jag minnas.
Stephan blev i alla fall inte glad, ringde upp mej, och jag bad om ursäkt. Sen började han prata om den här texten som han hade fått några månader tidigare, som han gillade. Och det var så att det skulle bli Beatfestival i Malmö. Jag skulle vara med. Bob Hansson, Magnus Ödmark, Lena Måndotter, Carolyn Cassady, Per Planhammar, Gunnar Harding, Einar Heckscher och många fler ...
Så den här, Kom mina heliga vänner (inte min rubrik) publicerades samma dag som festivalen invigdes på Centralen. Någon gång i september 2000.
Som följer:
”Men då dansade dom gatan framåt slängande med ben och armar och jag släntrade efter som jag gjort hela mitt liv efter folk som intresserar mej, för dom enda jag bryr mej om är dom som är tokiga i livet, tokiga i att prata, tokiga efter att bli frälsta, som trår efter allt på en gång, dom som aldrig gäspar eller säjer något likgiltigt utan brinner, brinner , brinner som otroliga romerska ljus, som exploderar som stora spindlar mot stjärnorna och i mitten ser man en blå smäll och alla brister ut i ett ååååh!”
Ur På drift
Vi vill ha hela världen! Vi vill ha livet ... hela tiden. Vi är unga och vackra. Vi kan ta allt.
Men en sorg bränner i dom tysta sekunderna. Det är den kristallklara ensamheten som vi aldrig vågar möta. Det är den vi flyr från i alla äventyren längs vägen som dammar och bränns.
Det gör för jävla ont i dom tysta sekunderna. Det smärtar för mycket när vägen inte längre är en vit V-ringad T-shirt och en ask Marlboro tajt klistrad vid den muskulösa överarmen. Och hyran ska betalas. Och hon som du älskade igår är ful och på smällen.
Det var inte skönt eller vackert när Neal Cassady dog ensam på järnvägsspåret i Mexico 1968. Utpumpad av drogerna och drömmarna som vägrade slå in. Utpumpad av sej själv och allt han borde vara.
Det var inte stiligt när Jack Kerouac var uppsvälld och reaktionär hemma hos morsan i slutet av sextiotalet. Det var ingen omtyckt visionär som ringde och tråkade ut sina gamla kompisar på den ständiga fyllan. Det var inget festligt geni som dog 1969.
Men branden fortsätter att brinna. Det är boken som sprakar och gnistrar.
On the road!
On the road, Jack.
On the road, Neal.
On the road, Allen, när du torkade upp ännu en av dom för tidigt dödas stinkande spyor.
”Jack Kerouac satt bredvid mej på en nerrasad järnstolpe, kamrat, vi tänkte samma själatankar.”
Ja, Allen, du som kanske var den bäste. Du som kanske visste mest. Jag glömmer aldrig allt du sa, allt du skrev. Jag vägrar att glömma allt du stred för. Jag minns alltid hur vackert du brukar sjunga i mina drömmar.
”Se på solrosen, sa han.”
Holy, Allen, holy, holy, holy, det är du.
Vägen är en tuff väg att vandra. Och roliga minnen är inte svåra att minnas. Det är allt det andra ...
Men, Sal Paradise, jag tänker på gamle Dean Moriarty. Jag tänker på den unge Neal Cassady i Denvers vinfyllonätter när man sov med röven hårt tryckt mot det hårda. Jag tänker på en nioårig Neal som aldrig fick lära sej allt han ville vara. Allt han kunde bli.
Jag tänker på Dylan Thomas, som aldrig kunde hjälpa er på andra sidan Atlanten. Dylan Thomas av samma skrot och korn. Dylan Thomas med samma katapult i bakfickan som han aldrig fick att fungera. Dylan Thomas som reste till Amerika bara för att dö.
Jag drömmer om en stilla flodkrök i Waless där Jack hade kunnat sitta lugn, kunde dricka en öl, fånga en fisk, leva ett liv. Jag drömmer om den ruttna soppa som ständigt puttrade på vedspisen, som ett sista halmstrå familjelycka, medan Dylan Thomas söp och skrev Do not go gently into that good night. Jag drömmer hela tiden om den sol som alltid sken för hårt på mina sargade hjältar.
Hej Jack! Jag tänker på alla unga flickor som bara var bröst och fittor och pelare att klistra affischer på. Jack ... alla dom du inte vågade gråta inför. Alla dom som bara blev skåror i Neals pickadolla.
Jag tänker på Burroughs döda fru.
Döda Burroughs.
Döda Allen.
Döda Neal och Jack.
Döda hela världen som älskade livet.
Det finns inte så mycket kvar. Jo två trippade buddister knullar baklänges i San Francisco. Oj, tre marijuanastukade collegekillar från Oklahoma bestiger ett berg norr om Big Sur.
”Kerouac, fan, Kerouac ... han är fucking Gud.”
Hallå grabbar. Det är inte roligt längre.
Men branden slutar inte brinna. Livet slutar aldrig ...
Vi vill ha hela världen!
Och vi ska ta den!
Holy, holy, holy! Där ligger vägen igen, nykrattad och vacker. Och kolla som asfalten blänker när sommaren dundrar in!
Så kom mina heliga vännar som jag aldrig har träffat. Som jag känner mer än någon annnan. Mina bästa vänner som har gett mej mina bästa världar. Kom så ger vi oss av. Alla väntar på oss!
”Så när solen går ner i Amerika och jag sitter på den gamla förfallna piren och ser på de långa, långa skyarna över New Jersey och känner hela det nakna landet som rullar i en enda otrolig våg över till västkusten, och åkandet på vägen, och i Iowa vet jag att barnen gråter nu på dom ställen där dom låter barnen gråta, och i natt är stjärnorna släckta och vet du inte att gud är Nalle Puh? Aftonstjärnan håller just på att sänka sig och sprida ljus över prärien, och det är just innan natten kommer riktigt, som välsignar jorden, förmörkar alla floder, höljer topparna och viker in den sista stranden, och ingen, ingen vet vad som skall hända någon utom den trista traden att bli gammal, jag tänker på Dean Moriarty, jag tänker till och med på Gamla Dean Moriarty, fadern vi aldrig fann, jag tänker på Dean Moriarty.”
Ur På drift
Saturday, January 19, 2008
Det är mycket mer enkelt och komplicerat än så
Det är morgon, söndag. Det ljusnar. Det gör det alltid.
Jag ska inte gå i kyrkan idag heller.
Min pappa går ibland i kyrkan för musiken.
Jag går in i tomma kyrkor, för lugnet och lukten av gammal sten.
Det handlar inte bara om alkoholism. Kanske handlar det om att ha varit/vara utsatt för en kraft så stark att allt blir självklart: Jag kan vara stolt och tuff, kanske ung. Jag kan också vara fast i en föreställning om hur det ska vara. Men jag kan inte gå ensam denna mörka slingriga stig.
Det gör mej trött.
"Om du tror att du kan klara allting själv, då har du ett hjärta av sten", sjunger Ulf Lundell på skivan Evangeline. Sökandet. Viljan att söka dom svåra och invecklade svaren, även om man aldrig får veta allt.
Det handlar inte om en kyrka och en tråkig präst och styltiga ord.
Jag vet inte vad jag tror på. Men jag är såpass ödmjuk att jag är tacksam för allt jag fått, allt som jag inte vet om jag är värd.
"Lyckan är en följd av dina handlingar, och inte nåt du får." Kanske är det så.
Den som inte talar är död. Kristian Lundbergs bok som jag ofta söker mej till.
Att börja varje dag med att gå ner på knä.
Att åtminstone låtsas tro.
Att erkänna att man inte klarar allting själv.
Även den envisaste tallen fälls i skogen med ett brak, blir en sur stubbe.
Jag svettas i kyrkan när mina eller andra barn döps i Guds namn. Jag känner en svag doft av förljugenhet när för tidigt döda begravs och en präst du aldrig kände vill ge mej tröst med ord som blivit karikatyrer. Jag smakar artificiell lycka vid krämiga bröllop.
Och ändå, går jag ner på knä på något sätt varje morgon.
Så. Det var dagens predikan. Solen är på väg att gå upp och ta över.
Det är morgon, söndag. Det ljusnar. Det gör det alltid.
Jag ska inte gå i kyrkan idag heller.
Min pappa går ibland i kyrkan för musiken.
Jag går in i tomma kyrkor, för lugnet och lukten av gammal sten.
Det handlar inte bara om alkoholism. Kanske handlar det om att ha varit/vara utsatt för en kraft så stark att allt blir självklart: Jag kan vara stolt och tuff, kanske ung. Jag kan också vara fast i en föreställning om hur det ska vara. Men jag kan inte gå ensam denna mörka slingriga stig.
Det gör mej trött.
"Om du tror att du kan klara allting själv, då har du ett hjärta av sten", sjunger Ulf Lundell på skivan Evangeline. Sökandet. Viljan att söka dom svåra och invecklade svaren, även om man aldrig får veta allt.
Det handlar inte om en kyrka och en tråkig präst och styltiga ord.
Jag vet inte vad jag tror på. Men jag är såpass ödmjuk att jag är tacksam för allt jag fått, allt som jag inte vet om jag är värd.
"Lyckan är en följd av dina handlingar, och inte nåt du får." Kanske är det så.
Den som inte talar är död. Kristian Lundbergs bok som jag ofta söker mej till.
Att börja varje dag med att gå ner på knä.
Att åtminstone låtsas tro.
Att erkänna att man inte klarar allting själv.
Även den envisaste tallen fälls i skogen med ett brak, blir en sur stubbe.
Jag svettas i kyrkan när mina eller andra barn döps i Guds namn. Jag känner en svag doft av förljugenhet när för tidigt döda begravs och en präst du aldrig kände vill ge mej tröst med ord som blivit karikatyrer. Jag smakar artificiell lycka vid krämiga bröllop.
Och ändå, går jag ner på knä på något sätt varje morgon.
Så. Det var dagens predikan. Solen är på väg att gå upp och ta över.
Wednesday, January 16, 2008
En druva kom i kläm
Jan Karlsson, kulturjournalisten som alltid verkar besitta en lite högre kunskap än oss andra, blev lurad på några tior när han köpte en ett år gammal Aluma-kalender. Vilken tur att han kunde skriva en kort samhällsfilosofisk kulturtext om detta till åtminstone en tidning. Då gick han ju minst femhundra spänn plus mitt i det gnälliga nederlaget.
”Har du hört den om kaffet?”
”Nej.”
”Det var svagt.”
Kent Hansson i Kvällsposten bullrar som vanligt på och kan inte på något sätt se att det skulle finnas något fel hos hederliga välbetalda gamla uvar inom idrottsrörelsen. Han skövlar unga sportkrönikören Anja Gatu med största motorsågen och får meningen om att Lars-Åke Lagrell visar prov på ”okunskap och på sätt och vis rasistiska tankegångar”, betyda att Gatu kallar Lagrell för rasist, och att hon dessutom är enkelspårig och en slugger.
Man häpnar.
Kent Hansson sluggar minst en gång i veckan. Om han får skit är det bara för att han är en vit medelålders man. Han har aldrig fel. Han har samma inställning som Bush. Köper man inte vad jag säger rakt av så är man mot mej.
Man hatar inte USA för att man tycker att det är konstigt att Behrang Safari får vänta i över tre timmar i Houston bara för att han är född i Teheran.
Själv är jag väldigt nyfiken på USA. På hela landet. På alla länder som finns inom landet.
Ut och in genom blåsten. Elsa fyllde fem år igår. I söndags hade vi kalas. Johanna och jag gjorde smörrebröd, Räkor, leverpastej med bacon, champinjoner och smågurkor från Spanien. Rostbiff med riven pepparrot och smågurkor från Spanien.
Något mer än tretusen dog elfte september (även om man inledde med dödssiffran 7 600 för att snabbt kunna rättfärdiga snabba bombningar i Afghanistan). 151 000 civila har dött i det senaste krig som USA startade mot Irak. Frihetskriget.
Vi ska snart åka till Spanien, Gran Canaria på afrikanska breddgrader, gurksäsongen är igång.
Jag är så oerhört trött på svart- och vittänkandet i medier och i människors huvuden.
Var är nyfikenheten?
Var är den spontana reaktionen, åh, en människa som har andra erfarenheter än jag. Så intressant, honom/henne vill jag prata med, lyssna på.
”Har du hört den om kaffet?”
”Ja.”
”Det var starkt.”
Nä. Jag vet redan allt. Jag vet hur allting är. Säger antagligen Kent Hansson.
Min värld kan gå sönder. Jag kanske måste omvärdera. Jag kanske måste lära mej att bli en människa. Jag måste kanske säga förlåt, jag hade fel.
Nä, på med sluggermentaliteten och krossa ensidigt och blint istället.
Och jag är visst en man i medelåldern, vit som ett spöke av äckel och rädsla för vad den här världen kan åstadkomma. Från alla möjliga håll.
Jan Karlsson, kulturjournalisten som alltid verkar besitta en lite högre kunskap än oss andra, blev lurad på några tior när han köpte en ett år gammal Aluma-kalender. Vilken tur att han kunde skriva en kort samhällsfilosofisk kulturtext om detta till åtminstone en tidning. Då gick han ju minst femhundra spänn plus mitt i det gnälliga nederlaget.
”Har du hört den om kaffet?”
”Nej.”
”Det var svagt.”
Kent Hansson i Kvällsposten bullrar som vanligt på och kan inte på något sätt se att det skulle finnas något fel hos hederliga välbetalda gamla uvar inom idrottsrörelsen. Han skövlar unga sportkrönikören Anja Gatu med största motorsågen och får meningen om att Lars-Åke Lagrell visar prov på ”okunskap och på sätt och vis rasistiska tankegångar”, betyda att Gatu kallar Lagrell för rasist, och att hon dessutom är enkelspårig och en slugger.
Man häpnar.
Kent Hansson sluggar minst en gång i veckan. Om han får skit är det bara för att han är en vit medelålders man. Han har aldrig fel. Han har samma inställning som Bush. Köper man inte vad jag säger rakt av så är man mot mej.
Man hatar inte USA för att man tycker att det är konstigt att Behrang Safari får vänta i över tre timmar i Houston bara för att han är född i Teheran.
Själv är jag väldigt nyfiken på USA. På hela landet. På alla länder som finns inom landet.
Ut och in genom blåsten. Elsa fyllde fem år igår. I söndags hade vi kalas. Johanna och jag gjorde smörrebröd, Räkor, leverpastej med bacon, champinjoner och smågurkor från Spanien. Rostbiff med riven pepparrot och smågurkor från Spanien.
Något mer än tretusen dog elfte september (även om man inledde med dödssiffran 7 600 för att snabbt kunna rättfärdiga snabba bombningar i Afghanistan). 151 000 civila har dött i det senaste krig som USA startade mot Irak. Frihetskriget.
Vi ska snart åka till Spanien, Gran Canaria på afrikanska breddgrader, gurksäsongen är igång.
Jag är så oerhört trött på svart- och vittänkandet i medier och i människors huvuden.
Var är nyfikenheten?
Var är den spontana reaktionen, åh, en människa som har andra erfarenheter än jag. Så intressant, honom/henne vill jag prata med, lyssna på.
”Har du hört den om kaffet?”
”Ja.”
”Det var starkt.”
Nä. Jag vet redan allt. Jag vet hur allting är. Säger antagligen Kent Hansson.
Min värld kan gå sönder. Jag kanske måste omvärdera. Jag kanske måste lära mej att bli en människa. Jag måste kanske säga förlåt, jag hade fel.
Nä, på med sluggermentaliteten och krossa ensidigt och blint istället.
Och jag är visst en man i medelåldern, vit som ett spöke av äckel och rädsla för vad den här världen kan åstadkomma. Från alla möjliga håll.
Monday, January 14, 2008
Kvällarna där
Vi bodde på Regeringsgatan i Landskrona, Malin och jag. Jag var med i ett band som hette Maddys. Vi repade några gånger i veckan. Jag hade en portastudio. Kvällarna utan repor cyklade jag till Alléskolan där replokalen fanns, med några folköl och spelade själv, spelade in.
Det var 1991. Jag gjorde vapenfritjänst i Malmö. Jag spelade in låtar, skrev låtar. Ibland hamnade jag på Akropolis efteråt, kastade pil med Soffan, ibland Mattias.
Malin var praktikant på ett arkitektkontor. Vi åt plankstek på restaurang Chaplin emellanåt. Tog färjan till Köpenhamn då och då.
Då som nu. Det är inget nytt. Ny Demokrati var på frammarsch. Idioterna har alltid funnits överallt, kommer alltid att göra det. Vi måste bara låta deras röster vara tystare. Vi andra kommer alltid att vara fler. Man ska aldrig acceptera. Man ska aldrig säga: Men så är det ju, det finns inget att göra.
Jag är en moralist. Then he kissed me, den gamla Phil Spector-producerade låten blev såhär i min tolkning. Arg. Ung. Allvarlig. Begåvad. Präktig. Rolig. Rastlös. Törstig. Denna ständiga längtan vidare bort.
Idioter
När solen hälsar månen i staden där jag bor
Marscherar dom på gatan i stora svarta skor
Galna män i rockar grå
Sjuka män med hjärnor små
Och vi bara står och titar på
Idioter
Solen försvinner men vi bara stirrar sjukt
Männen i kostymer ler så falskt och slugt
Dom skrattar lite rått dom som överlever är bra
Och dom andra kräken vill vi ändå inte ha
Sen så drar dom ut på stan
Dödar bögar och negerbarn
Medan vi sitter i träden och äter banan
idioter
Flickan mitt i ringen får ett tuggummi i sitt hår
Alla står och skrattar häller salt i öppna sår
Hon är liten hon är feg
Hon står och gråter står och ber
Medan alla andra bara skrattar och ler
Idioter
Solen försvinner men vi bara stirrar sjukt
Lärarna med piskor ler så falskt och slugt
Dom skrattar lite grann den flickan är ett spån
Flickans tårar rinner hon springer därifrån
Och ingen tittar snett dom tror att allt är rätt
Tror ni att den flickan har det lätt
idioter
Vi bodde på Regeringsgatan i Landskrona, Malin och jag. Jag var med i ett band som hette Maddys. Vi repade några gånger i veckan. Jag hade en portastudio. Kvällarna utan repor cyklade jag till Alléskolan där replokalen fanns, med några folköl och spelade själv, spelade in.
Det var 1991. Jag gjorde vapenfritjänst i Malmö. Jag spelade in låtar, skrev låtar. Ibland hamnade jag på Akropolis efteråt, kastade pil med Soffan, ibland Mattias.
Malin var praktikant på ett arkitektkontor. Vi åt plankstek på restaurang Chaplin emellanåt. Tog färjan till Köpenhamn då och då.
Då som nu. Det är inget nytt. Ny Demokrati var på frammarsch. Idioterna har alltid funnits överallt, kommer alltid att göra det. Vi måste bara låta deras röster vara tystare. Vi andra kommer alltid att vara fler. Man ska aldrig acceptera. Man ska aldrig säga: Men så är det ju, det finns inget att göra.
Jag är en moralist. Then he kissed me, den gamla Phil Spector-producerade låten blev såhär i min tolkning. Arg. Ung. Allvarlig. Begåvad. Präktig. Rolig. Rastlös. Törstig. Denna ständiga längtan vidare bort.
Idioter
När solen hälsar månen i staden där jag bor
Marscherar dom på gatan i stora svarta skor
Galna män i rockar grå
Sjuka män med hjärnor små
Och vi bara står och titar på
Idioter
Solen försvinner men vi bara stirrar sjukt
Männen i kostymer ler så falskt och slugt
Dom skrattar lite rått dom som överlever är bra
Och dom andra kräken vill vi ändå inte ha
Sen så drar dom ut på stan
Dödar bögar och negerbarn
Medan vi sitter i träden och äter banan
idioter
Flickan mitt i ringen får ett tuggummi i sitt hår
Alla står och skrattar häller salt i öppna sår
Hon är liten hon är feg
Hon står och gråter står och ber
Medan alla andra bara skrattar och ler
Idioter
Solen försvinner men vi bara stirrar sjukt
Lärarna med piskor ler så falskt och slugt
Dom skrattar lite grann den flickan är ett spån
Flickans tårar rinner hon springer därifrån
Och ingen tittar snett dom tror att allt är rätt
Tror ni att den flickan har det lätt
idioter
Friday, January 11, 2008
En kärleksfilm i Hollywood medan färgen försvinner
”Var är Pange då”, säger rocksångaren med mikrofonen avstängd, på scenen som man byggt av SJ-pallar i stugbyn någonstans norr om den skånska gränsen. ”Vi skulle ju börjat för en halvtimme sen.”
”Paul-Magnus”, säger Panges mamma, eller skriker, inåt sej själv i halv hysteri.
"Vi som skaffat synt och allt”, säger rocksångaren som inte tycker om Småland, tar en klunk öl, tittar ut mot solskenet som sjunker, och över femtio gäster som väntar i partytältet. Och på stolar utanför, överallt under präonträdet. Drinkar och korvar och oliver, och barnen som letar efter grodor bakom häcken vid bäcken som är nästan torrlagd men sumpig. ”Näcken, kan det vara Näcken som har tatt honom ...”
”Paul-Magnus brukar vara så ordentlig, aldrig försenad”, säger Panges mamma och dom som hör det ler bakom händerna för munnarna.
”Pange, Paul-Magnus”, säger Panges fru Caroline på svenska med en klang av Kanada, floderna, träden och kanalerna.
”Det är allvar nu, Caroline”, säger hennes bror Tim och pekar bort mot där bäcken blir en stor mörk bottenlös sjö, och berget och skidliftarna längre bort där dimman smyger fram i augusti. ”Jag tror att det är bråttom. Han är därute.”
”Teater”, säger Caroline och tänder en cigarett, men inte alls så elegant och svalt. När hon böjer sej ner, lyfter upp flickan som har slutat leka. "It´s okey, darling. I don´t know", säger hon till flickan som viskar något.
”Var är Pange då”, säger rocksångaren med mikrofonen avstängd, på scenen som man byggt av SJ-pallar i stugbyn någonstans norr om den skånska gränsen. ”Vi skulle ju börjat för en halvtimme sen.”
”Paul-Magnus”, säger Panges mamma, eller skriker, inåt sej själv i halv hysteri.
"Vi som skaffat synt och allt”, säger rocksångaren som inte tycker om Småland, tar en klunk öl, tittar ut mot solskenet som sjunker, och över femtio gäster som väntar i partytältet. Och på stolar utanför, överallt under präonträdet. Drinkar och korvar och oliver, och barnen som letar efter grodor bakom häcken vid bäcken som är nästan torrlagd men sumpig. ”Näcken, kan det vara Näcken som har tatt honom ...”
”Paul-Magnus brukar vara så ordentlig, aldrig försenad”, säger Panges mamma och dom som hör det ler bakom händerna för munnarna.
”Pange, Paul-Magnus”, säger Panges fru Caroline på svenska med en klang av Kanada, floderna, träden och kanalerna.
”Det är allvar nu, Caroline”, säger hennes bror Tim och pekar bort mot där bäcken blir en stor mörk bottenlös sjö, och berget och skidliftarna längre bort där dimman smyger fram i augusti. ”Jag tror att det är bråttom. Han är därute.”
”Teater”, säger Caroline och tänder en cigarett, men inte alls så elegant och svalt. När hon böjer sej ner, lyfter upp flickan som har slutat leka. "It´s okey, darling. I don´t know", säger hon till flickan som viskar något.
Friday, January 04, 2008
Vila i frid, min vän
En av dom människor som har betytt absolut mest för mej i mitt liv, i mitt skrivande, i hela mitt sätt att tänka och uppföra mej som människa, har avlidit.
Stig Claesson är död.
Allvarlig.
Rolig.
Solidarisk.
Envis.
Integritet.
Medmänsklighet.
Kaxighet.
Stå för sin sak.
Det kommer att krylla av dom, det är så många som älskat Slas. Jag är bara en.
Men jag gråter den här kvällen. Jag visste att han var sjuk. Jag har aldrig träffat honom. Jag har träffat och träffat och träffat honom.
Han kunde vara en tvär skitstövel.
Räck upp en hand du som inte varit en tvär skitstövel ibland.
Tack och farväl.
Såhär skrev jag på den här bloggen för ett år och några dagar sen:
Stig Claesson kommer också att dö.
I mer än tjugo år av mitt liv har Slas varit en oerhört viktig person. Inget varar för evigt.
I mer än tjugo år, kvällarna nere vid havet när solen går ner och jag var ensammast i världen, men Slas.
När jag ska ut och resa, alltid en bra slasbok i packningen, en som jag läst om flera gånger. För att vara på den säkra sidan, om alla andra böcker är skit.
Den första bok jag läste av Slas var En vandring i solen, det var 1984 eller 1985, jag snodde den från Västervångskolans bibliotek. Den boken har jag läst många gånger.
Många gånger har Slas lärt mej det om och om igen, sorgen kan bli uthärdlig med hjälp av humorn och ett nyktert seende.
Ett nyktert seende kan mycket väl ske i onyktert tillstånd.
Dagarna före lunch är en fantastisk berättelse, om rädsla.
John Andersson (är det väl, jag hittar inte boken nu), vill inte bli full, men framför allt, han ska absolut inte bli nykter, då faller allting. Medan mörkläggningen gör ljuden högre och mer skrämmande. Och systersonen måste bli äldre, och det blir han.
Och allt detta med humor medan stöveltrampet ökar.
Detta skriver jag medan jag lyssnar på en repig Hasse Kvinnaböskeplatta som inte är min från början.
Hasse Kvinnaböske skriver annorlunda texter än Slas.
Jag satte igång värmen i kolonistugan på julafton och på juldagen kunde jag sitta där och arbeta i några timmar innan vi åkte till Hässlehåla.
Tomten kom till Borstahusen och jag fick Slas senaste av Johanna.
Fick jag Slas sista?
Om vänskap funnes är kanske Slas bästa bok. Den handlar om Pär Rådström, och även om Niklas. Den handlar om döden. Den handlar om kärlek och Paris och om att resa sej upp och gå när man anser att man har rätt till det.
Den handlar om vänskap.
Jag träffade min gamle vän R. Han tycker också om Slas. Möjligen introducerade han mej. Jag minns inte.
God natt, fröken Ann. Så heter årets bok. Den är skriven av Stig Claesson, 78 somrar. Den handlar återigen om John Andersson. Den handlar om en man som till slut förstår även fysiskt att han är gammal. Att han är färdig.
"Du ska alltså aldrig använda din skrivmaskin mer, sa Bengt Persson.
Nej, sa jag."
Jag vet inte om det är Slas sista roman.
Bra författare ljuger alltid, vägrar inrätta sej i ledet.
Men om det är det sista från Slas, så vill jag bara säga tack, tack för allt.
Och om det är det sista, så vill jag bara säga att du slutade storstilat, maligt, självgott, ilsket, humoristiskt, allvarligt, och alldeles bara du. Respekt!
En av dom människor som har betytt absolut mest för mej i mitt liv, i mitt skrivande, i hela mitt sätt att tänka och uppföra mej som människa, har avlidit.
Stig Claesson är död.
Allvarlig.
Rolig.
Solidarisk.
Envis.
Integritet.
Medmänsklighet.
Kaxighet.
Stå för sin sak.
Det kommer att krylla av dom, det är så många som älskat Slas. Jag är bara en.
Men jag gråter den här kvällen. Jag visste att han var sjuk. Jag har aldrig träffat honom. Jag har träffat och träffat och träffat honom.
Han kunde vara en tvär skitstövel.
Räck upp en hand du som inte varit en tvär skitstövel ibland.
Tack och farväl.
Såhär skrev jag på den här bloggen för ett år och några dagar sen:
Stig Claesson kommer också att dö.
I mer än tjugo år av mitt liv har Slas varit en oerhört viktig person. Inget varar för evigt.
I mer än tjugo år, kvällarna nere vid havet när solen går ner och jag var ensammast i världen, men Slas.
När jag ska ut och resa, alltid en bra slasbok i packningen, en som jag läst om flera gånger. För att vara på den säkra sidan, om alla andra böcker är skit.
Den första bok jag läste av Slas var En vandring i solen, det var 1984 eller 1985, jag snodde den från Västervångskolans bibliotek. Den boken har jag läst många gånger.
Många gånger har Slas lärt mej det om och om igen, sorgen kan bli uthärdlig med hjälp av humorn och ett nyktert seende.
Ett nyktert seende kan mycket väl ske i onyktert tillstånd.
Dagarna före lunch är en fantastisk berättelse, om rädsla.
John Andersson (är det väl, jag hittar inte boken nu), vill inte bli full, men framför allt, han ska absolut inte bli nykter, då faller allting. Medan mörkläggningen gör ljuden högre och mer skrämmande. Och systersonen måste bli äldre, och det blir han.
Och allt detta med humor medan stöveltrampet ökar.
Detta skriver jag medan jag lyssnar på en repig Hasse Kvinnaböskeplatta som inte är min från början.
Hasse Kvinnaböske skriver annorlunda texter än Slas.
Jag satte igång värmen i kolonistugan på julafton och på juldagen kunde jag sitta där och arbeta i några timmar innan vi åkte till Hässlehåla.
Tomten kom till Borstahusen och jag fick Slas senaste av Johanna.
Fick jag Slas sista?
Om vänskap funnes är kanske Slas bästa bok. Den handlar om Pär Rådström, och även om Niklas. Den handlar om döden. Den handlar om kärlek och Paris och om att resa sej upp och gå när man anser att man har rätt till det.
Den handlar om vänskap.
Jag träffade min gamle vän R. Han tycker också om Slas. Möjligen introducerade han mej. Jag minns inte.
God natt, fröken Ann. Så heter årets bok. Den är skriven av Stig Claesson, 78 somrar. Den handlar återigen om John Andersson. Den handlar om en man som till slut förstår även fysiskt att han är gammal. Att han är färdig.
"Du ska alltså aldrig använda din skrivmaskin mer, sa Bengt Persson.
Nej, sa jag."
Jag vet inte om det är Slas sista roman.
Bra författare ljuger alltid, vägrar inrätta sej i ledet.
Men om det är det sista från Slas, så vill jag bara säga tack, tack för allt.
Och om det är det sista, så vill jag bara säga att du slutade storstilat, maligt, självgott, ilsket, humoristiskt, allvarligt, och alldeles bara du. Respekt!
Subscribe to:
Posts (Atom)