Mod och rädsla tar mej genon livet

Jag läser Dan Andersson. Bror tyckte mycket om Dan. Bror är död. Bror har aldrig funnits. Bror är en person som bara finns i två av mina böcker, och den ena är inte ens utgiven än.

Bror hade en bror som hette Viking.
Han var rädd.
Han var storvuxen.
Han söp ihjäl sej.
Han växte upp i en tid när svaghet hos den äldste sonen betydde förlust.
Och på fyllan sjöng han sånger av Evert Taube och Dan Andersson.
Och när han kom hem från ett äventyr var historierna stora, men han var en liten sparv ändå, med en bruten vinge.

Jag cyklade som vanligt idag. Som vanligt försiktigt. Och kvinnan i Limhamn satt i sin bil och jag såg henne men hon hade en sportbil med lång dörr och jag svängde undan men hon klippte till bakhjulet, och barnsadeln.
Elsa satt inte i, men hon hade gjort det en halvtimme tidigare. Jag blev förbannad. Jag blev chockad. Skrek att: Se dej för din jävla idiot!
Sen kom jag ut från Willys och märkte att bakhjulet blivit snett. Jag satte en lapp i plastpåse på bilen som stod kvar, bad henne ringa mej. Det har hon inte gjort. Men jag har bilnumret.
120 spänn kostade cykellagningen, varför ska jag betala det?

När jag kom hem skrev jag två snabba sidor till min bok.
Sen märkte jag att jag varit rädd. För jag tänkte på min lilla flicka, på ett stort jack i hennes panna.
Sen märkte jag att mitt skrikande inte var mod, att det inte var fel, att det var en reaktion av rädsla och vanmakt. Det är svårt att värja sej för idioterna.

Jag är en ordentlig och försiktig och van stadscyklist.
Jag blir arg när vi klumpas samman och blir kallade okvädningsord.
Som om vi vore araber.
Ut med packet, cyklister och araber!
Men folk får gå på cykelbanorna, på vägarna om det råkar vara grus på trottoarerna, gärna i bredd.
Och bilisterna får köra som dom vill.
Jag ställer inte upp på det.
Det är inte mod. Det är rädsla.
Jag vill inte lära min dotter trafikregler om sportbilskärringar i Limhamn ändå tycker att hennes bankkuvert är viktigare, att hon får öppna sin bildörr när fan hon vill.
Hon har inte ringt.
Imorgon ska jag ta reda på var hon bor.
Rättvisa ska skipas.

Jag försöker förstå egoismen, och det är inte svårt till en viss gräns.
Sen blir jag bara matt.

Jag läser Dan Andersson, och jag längtar också fucking långt iväg bortom bergen och bort och bort från allt det som bara är kyla. Och jag är inte arton år. Jag är inte utan självdistans. Jag är mitt i verkligheten och tänker tampas med den.
För man kan inte bara låta bli att ta sitt ansvar, eller hur, alla kärringar i dyra bilar?