Här är du när jag behöver dej

Min lyxcykel fyllde fyra år förra måndagen. Skeppshults billigaste variant med namnet Populär. Min lyxcykel som jag har haft så mycket glädje av. Som har kostat ganska mycket i reperationer av olika slag.
Vi fick en ny sadel på min födelsedag, min lyxcykel och jag.
Det var inget jag önskat mej. Jag kräver inte särskilt mycket materiellt. Men jag blev väldigt glad. Nu är det bara att montera den, sadeln. Och jag tvekar, vill ju inte slita på den. Den gamla är helt lös och måste knytas fast med plastpåse, men den funkar ju.
Jag brukar cykla nittio minuter varje dag. är nog nere på sextio nu i sommar, med nytt barn och så.

Förstår ni.
Detta att önska sej mer och mer och mer. Detta att låta bli det. Det är ju bara bullshit. Jag önskar mej inte så mycket lyxprylar. Men jag önskar. Och jag spenderar. Middagar på krogen. Lättöl på krogen. Resor. Just nu planerar vi två veckor i januari. Samtidigt börjar vi fila på den där månaden i en husbil neråt Medelhavet i maj.
Samtidigt går jag i min brorsas gamla brallor, och jeans från UFF, någon av pappas gamla skjortor. Svärfars gamla kostymer.
Jag tycker inte om nya kläder. Det är billigt.

Men vi åkte på min lyxcykel idag, Elsa och jag, förbi sjumiljonersvillorna till Mellanhedens park där vi såg en teaterföreställning med Nya Klassiska Teatern, Den gyllene fisken. Den var bra, även om jag stördes av dom som tagit med sej ointresserade barn som inte ville titta, men picnicen skulle ätas upp och det finns alltid människor som inte kan tänka på något utanför sej själv.

Sen var vi på Ölcaféet. Elsa åt glass och plommon och jag drack två lättöl och pratade med sångaren/musikern Rickard Lindgren. Han gör bra låtar och sjunger prima, och är trevlig och dricker Guiness. Han verkar vara rocknroll.


Den här bilden har Thomas tagit. Det är jag. Det är kanske rocknroll. Det är kanske jag efter att ha vaknat på en bänk. Det är kanske jag. Eller inte. Men det måste det väl vara. Jag vet inte. Men han har tagit bilden. Och jag såg ut så. Och det är inte så länge sen. Jag var inte full eller nerdekad. Jag bara bökade runt i en koloniträdgård. Är det rocknroll?

Och Truman Capote. Frukost på Tiffany´s på En bok för alla, som ska försvinna. Vi vill ju inte att dom som inte är läsvana ska börja bilda sej. Vi såg ju hur det gick förra gången, det blev sossemakt. Håll skomakaren vid lästen och leran i vällingen.
Och jag längtar på ett sätt ett år fram i tiden, så att jag kan läsa om Med kallt blod. Detta mästerverk.

Nu är jag starkt uppköpt på Waterboys. Köpte debutplattan nymixad med sju tidigare outgivna. Where are you now when I need you? En pärla.
Och Florence Valentin där Love Antell sparkar upp upp upp som unga människor gör, och det luktar Clash och Perssons Pack, och det blir ingen dålig kombination.

Det finns igen och igen och igen bara en sak. En cykeltur. En simtur i bassängen eller havet. En tågresa med den rätta musiken och alla tidningarna, böckerna och just den rätta idén i huvudet när du susar just där du vill susa. En stilla stund av betraktande när ditt barn sover. En veranda med tyst radio i natten eller kvällen när regnet smattrar mot plåttaket, och det enda du tänker är: En gång till var du här när jag behövde dej.