Förlorade dagar – tolv

Jag började skriva dagbok på allvar i slutet av åttiotalet. Ofta i svarta vaxduksböcker. Jag skrev om en hiss upp till Gondolen i Stockholm sommaren 1990. Jag skrev om min tid i fängelse. Jag skrev om lusten att leva, om drömmarna. Jag skrev om svarta dagar.

Jag skrev en kommentar i Landskrona Postens nätbilaga igårkväll. Jag var kanske fräck eller tarvlig. Men jag är så trött på dåliga nyheter.
En man på ett företag i LA hade fått olja i ögonen. Jaha.
Jag skrev om när min fru överraskade mej med en kyss och ett Jag älskar dej.
Det kunde väl vara en nyhet. Den olycklige författaren i en kolonistuga blir lycklig igen för att kärleken finns.
Kanske inte. Den nyheten skulle ju vara meningslöst positiv.
Nä, olja i ögonen ska det vara. Meningslöst negativt.

I början av 2006 var det kris i bygget som var mitt liv och förhållande. Det var så mycket ledsenhet, ilska och sorg. Jag orkade inte skriva så mycket i dagboken. Det tog bara fram krafter i mej som terapeuten tyckte att jag skulle sortera bort hellre än att förstärka.
Avstå. Tyckte terapeuten. Och hon hade rätt.

En mås åt en kapsyl, trodde att det var bröd eller fisk. Måsen flög iväg med återkommande konvulsioner, lapade saltvatten, mådde illa. Kvävdes antagligen långsamt, svävande bort från dom andra som en elefant på väg till en kyrkogård.
Se där, Landskrona Posten, en negativ toppnyhet om skitlandskrona.

Jag var i Köpenhamn igår och letade efter min dagbok som går bak till förra sommaren. Saker som har hänt. Saker som jag känt. Idéer som jag tänt. Inget är borta eller förlorat. Jag kan bara inte gå tillbaka till skriften. Men bak i minnet som ändå förvanskar allting, en timme en minut, allting blir olika. Men dagboken är borta.

Dom stora bokhandlarna i Köpenhamn har separata antikvariat på Fiolsträde. Där bor Dan Turells bebopböcker. Och flera Anais Nin och Henry Miller. För dyrt för mej. Jag köpte en barnbok till Elsa istället, fylld av skumfiduser. Det är viktigt att barnen lär sej danska i Limhamn, annars kommer dom aldrig in i det skattefria samhället.

Jag läser Hotchners personliga Hemingwaybiografi, ströläser. Han kommer ihåg på sitt sätt. Det är tjugo är sen jag läste den för första gången. Jag minns den alldeles annorlunda.
Jag stoppar mina minnen i en plastpåse som jag knyter och skakar och öppnar om en timme eller tio år.
Det är alltid goda nyheter.

Kiss me kiss me kiss me med Cure. Den köpte jag för en sommarjobbslön 1987, blev nog besviken. Jag lyssnade mycket på den i mitten av nittiotalet på min attacheskivspelare. Och nu låter den annorlunda igen.
Som Darkness on the edge of town.

BoIS vann med 4-2 mot Örgryte på bortaplan. Jag minns många fina matcher mot Örgryte, senast i regnet tidigare i år. Kämpaglöden och frenesin. Den skulle jag vilja se mer av på alla olika instanser i vårt samhälle.

Jag hade tänkt berätta om min relation till Helmuth, och något om södra Spanien vid Atlanten, och människor som stannar fast dom har fördel av högerregeln. Men just nu finns det bara gammal kolja i mina ögon, jag borde skaffa skyddsglasögon.