Livet

Vi brukar bada/simma på onsdagar. Vår familj. Johanna, Elsa, Anna och jag. Sen brukar vi äta glass. Ibland äter jag och Johanna en halv gammal grovfralla istället. Med ost och en stackars paprikabit. Jag tänker inte gå in närmare på vår blandekonomi. Men Johanna brukar betala om jag inte har råd. Som jag brukade betala restaurangbesöken förr, the golden days.
Men. På Kockum Fritid har dom simskola när vi är där. Simskolan som Elsa aldrig lyckats få vara med i trots att vi ringt med tre telefoner under anmälningstimmen.
Men en som kom med. Jag undrar hur. Är en kvinnas barn. Kvinnan simmar aldrig. Hon går bara runt i en minimal bikini och visar sina dunderopererade pattar och pratar med sina opererade läppar. Ibland sätter hon sej där jag har lagt min handduk vid barnpoolen, jag får be Johanna gå och flytta handduken. Jag berättar att jag kan inte gå dit, för jag måste titta, egentligen måste jag fråga henne, varför?
Jag förstår människor så dåligt. Jag är så präktig.
Jag måste fråga varför.
Jag var trettiotre när Elsa föddes. Pattmamman måste vara nära min generation. Hon har verkligen enorma bröst, och ett långt superblonderat hår. Jag är fortfarande inte säker på huruvida hon är ett skämt eller inte, dolda kameran, eller nåt.
Jag förstår inte människor.

Och nu har Elsa lärt sej simma på riktigt. Med hjälp av lek och föräldrar. Så sparade vi dom pengarna.

Sen satt två musikintresserade män och pratade Aerosmith. Jag tycker inget om Aerosmith. Mer än att dom är ganska mycket ingenting. Men jag förstår ju inte människorna.
I alla fall pratar snubbarna om vad sångaren i deras favoritband heter. Det är en trixig nöt att knäcka. Lee, Lee nåt …? Va?
Jag orkar inte besserwissra. Men, herregud. Killarna älskar Aerosmith.
Linda är den ena snubbens tjej. Hon säger Steven Tyler.
Killarna skrattar. Nä nä. Brudar, va. Stick och operera pattarna.
Lee, eller Lou, Lou Gramm. Eller. Nä. Foreigner, dom är bra, han sjunger där. Ja! Lou Reed.
Men han heter Tyler, säger Linda, som kaxar upp sej men ändå lägger sej. Men inte Steven. Nä, inte Tyler.
Vi ringer Patrik.
Patrik kan det.
Tror du att han kan det direkt?
Patrik är bra.
Hallå Patrik.
Va, en ny, femtiotvåtums? Femtiofem!.

Kan man operera bröst surrealistiskt borde man kunna operera penisar likadant. Femtiotvå tum.

Jag måste bara inflika. Idag fick vi en ny teve från en kollega till Johanna, trettiotvå tum, den är ett monster.
Jag är gammal. Men ändå. När ska vi börja lära oss distanserad självnöjdhet, kroppsligt och materiellt, och börja tänka på viktigare saker.

Du, Patrik, Aerosmiths sångare?
Steven Tyler.
Snubbarna ger varandra five.