Sunday, March 21, 2010

Livet

Vi brukar bada/simma på onsdagar. Vår familj. Johanna, Elsa, Anna och jag. Sen brukar vi äta glass. Ibland äter jag och Johanna en halv gammal grovfralla istället. Med ost och en stackars paprikabit. Jag tänker inte gå in närmare på vår blandekonomi. Men Johanna brukar betala om jag inte har råd. Som jag brukade betala restaurangbesöken förr, the golden days.
Men. På Kockum Fritid har dom simskola när vi är där. Simskolan som Elsa aldrig lyckats få vara med i trots att vi ringt med tre telefoner under anmälningstimmen.
Men en som kom med. Jag undrar hur. Är en kvinnas barn. Kvinnan simmar aldrig. Hon går bara runt i en minimal bikini och visar sina dunderopererade pattar och pratar med sina opererade läppar. Ibland sätter hon sej där jag har lagt min handduk vid barnpoolen, jag får be Johanna gå och flytta handduken. Jag berättar att jag kan inte gå dit, för jag måste titta, egentligen måste jag fråga henne, varför?
Jag förstår människor så dåligt. Jag är så präktig.
Jag måste fråga varför.
Jag var trettiotre när Elsa föddes. Pattmamman måste vara nära min generation. Hon har verkligen enorma bröst, och ett långt superblonderat hår. Jag är fortfarande inte säker på huruvida hon är ett skämt eller inte, dolda kameran, eller nåt.
Jag förstår inte människor.

Och nu har Elsa lärt sej simma på riktigt. Med hjälp av lek och föräldrar. Så sparade vi dom pengarna.

Sen satt två musikintresserade män och pratade Aerosmith. Jag tycker inget om Aerosmith. Mer än att dom är ganska mycket ingenting. Men jag förstår ju inte människorna.
I alla fall pratar snubbarna om vad sångaren i deras favoritband heter. Det är en trixig nöt att knäcka. Lee, Lee nåt …? Va?
Jag orkar inte besserwissra. Men, herregud. Killarna älskar Aerosmith.
Linda är den ena snubbens tjej. Hon säger Steven Tyler.
Killarna skrattar. Nä nä. Brudar, va. Stick och operera pattarna.
Lee, eller Lou, Lou Gramm. Eller. Nä. Foreigner, dom är bra, han sjunger där. Ja! Lou Reed.
Men han heter Tyler, säger Linda, som kaxar upp sej men ändå lägger sej. Men inte Steven. Nä, inte Tyler.
Vi ringer Patrik.
Patrik kan det.
Tror du att han kan det direkt?
Patrik är bra.
Hallå Patrik.
Va, en ny, femtiotvåtums? Femtiofem!.

Kan man operera bröst surrealistiskt borde man kunna operera penisar likadant. Femtiotvå tum.

Jag måste bara inflika. Idag fick vi en ny teve från en kollega till Johanna, trettiotvå tum, den är ett monster.
Jag är gammal. Men ändå. När ska vi börja lära oss distanserad självnöjdhet, kroppsligt och materiellt, och börja tänka på viktigare saker.

Du, Patrik, Aerosmiths sångare?
Steven Tyler.
Snubbarna ger varandra five.

4 comments:

Magnus said...

Vad jag tyckte om Ville och Valle och Viktor när jag var liten påg.
Lite rädd för dockan Viktor var jag, har nog en fobi för clowner man vet aldrig vad som döljer sig under sminket. Vem har sagt att clowner med nödvändighet är glada och snälla, alla som har läst Stephen Kings "It" vet bättre ...

Men Viktor hade en sång, som jag nog inte reflekterade över då, men så köpte jag en gammal lp och lyssnade på VVV igen.

Han sjunger; "man har rätt att fråga varför, man har också rätt att få ett svar, annars e det ingen mening med att fråga."

jonas said...

Så sant, så sant.
Och tjejen jag skrev om i inlägget borde ha rätt att få ge ett svar utan att hånas och bli osäker.

Magnus said...

Klart hon har rätt till det, det vanskliga är ju att hon lägger, av olika anledningar, sin rätt i någon annans händer.

Av rädsla att falla utanför gemenskapen, men vad är en gemenskap byggd på rädsla egentligen värd?

Om du frågar mig, inte mycket.
Men det är fan inte lätt.

Människor på denna planet är så väsensskilda, och det underlättar inte en god och rättvis gemenskap.
Någon har alltid ambitionen att hacka ner en annan.

jonas said...

Egentligen var det bara en mycket underhållande historia under några takbjälkar. Alla var nöjda. Ibland problematiserar man, ibland inte. Hur orkar du bry dej? Kan man bli frågad ibland om olika saker. Jag vet inte.