Buren ändå av en mjuk stor hand

Nädsblod.

Och nu är det inte över.

Det är bara några dagar sedan: Isen bär! Isen bär! Allting bär!

Nu är det inte vinter, inte i närheten av vår.

Nu är det grått nu är det vått nu är det fuktiga stunderna blott.

Och jag tycker om det.
Och nog är det varmare här.
Och nog finns en is som bär.

Det droppar blod över tangenterna.
Nu är det skånsk vinter!

Nu är det lök på laxen igen, och jordgubbarna blir godare och billigare för varje dag, mindre dyra. Åtta kiwis för en tia på Willys. Igår: Ett kilo blodapelsiner för en tia på Malmborgs.

I en plåtlåda formad som ett hjärta, sparar jag guldpengar. Dom kommer väl till pass nu, skoningslösa januari.

Nädsblod.

Och det knakar lite här och där när jag simmar. Jag får stanna upp, göra några ledmjukande övningar. Det är ålderdomen som kryper närmre.

Ålder Dom.

Det var en dömd gammal pojke på isen och det var bara några dagar sedan och det var solsken och minus men ändå, inget bet. Men ändå, en mildare vind än januari.

Jag skakar huvudet, stänker blod.

Men jag är inte rädd som förr.

Men jag är inte olycklig som förr.

Men Jonte, varför då det stränga uttrycket i ditt ansikte.
Men Jonte, är det solen som slår dej för hårt.
Det kan skaka, det är som det är,
att isen den bär och bär,
och jag känner mej tryggare här,
en mjuk stor hand som bär.