pengar svider, i fickan på västen - du rider, på stålhästen

Jag är en man med mycket små marginaler. Min cykel kan inte gå sönder när som helst. Nu hade jag råkat få en oväntad löneutbetalning på 1400 spänn. Så det blev lite över efter ...

Reparation: 1240 spänn. 

Nu börjar ett nytt cykelår. Och det var inte frågan om vårrengöring, ta ut den gamla racern ur vinterförvaret i garaget. Det var frågan om att kunna cykla eller ej. Att ha ett transportmedel eller ej. Och Tore, min billige, snabbe, slarvige cykelman i Limhamn har stängt igen. 

Bike Master. Där blir jobbet ordentligt gjort och jag kan cykla ut i regnet i vinden och känna att det flyter ju på bra, det är lätt att cykla när cykeln fungerar.

När jag har lämnat Tore handlar det ofta om att oroligt känna efter vad som inte lagats alls eller vad som lagats slarvigt. Och öppettiderna har varit si och så. Kvittona likaså. Men vadå. Jag har gillat det ändå.

Och det har blivit fel och jag har fått åka tillbaka, skälla lite, och Tore har lagat igen och det har funkat i några veckor, ibland månader.

Nu har Tore stängt.

Bike Master lånar ut cyklar medan man väntar. Dom verkar kunniga, förklarar, berättar alltid om vad man borde (måste) göra mer, nya prylar nya ingrepp mera pengar. Och det blir bra. 1240 spänn. Nya prylar nya prylar.
Tore brukade leta bland cykelskrot, se om han kunde hitta något som funkade, billigare för honom, billigare för kunden. Tore verkade vara en man utan marginaler. Jag är en man med mycket små marginaler.

Relativ fattigdom i Limhamn?

Ibland tänker jag på att flytta, till en annan stadsdel, till en annan stad. Bo relativt stort. Bo relativt bra. Laga cykeln relativt billigt.

Och varje gång tänker jag, efter att ha martyrat en stund: Fan vad jag kan välja. Fan vad jag är fri.