Nya gammeldags dikter

Det är något gammaldags över dikterna i Åke Heeds debutsamling Närbilder, något rogivande och artigt.

   Såhär avslutar Heed ett kort förord: ”Varsågod, jag hoppas att du får en god behållning av mina dikter vid den läsplats där du trivs som allra bäst.”

   Åke Heed skriver fritt formbunden vers, rimmad och orimmad, naturlyrik och civilisationskritik.

   Åke Heed är bosatt i Landskrona. Han skriver som en försiktigt impressionistisk akvarellmålare, med lätt handlag, men inga för stora experiment, inte något som sticker för hårt ut. Det handlar om en närmast kåserande stil, inte glättigt men heller inte djupt eller tungt.

   Det finns alltså något gammaldags i dikterna, ett tydligt avståndstagande från modern teknik och dess snabba flimmer. Åke Heed skriver om kvällen då familjen sov och TV-rutan fick stå mörk, radion tyst: ”Häromkvällen / använde jag mig / av egna tankar.” 

   Så Åke Heed är ingen vän av nya påhitt, snarare klädsamt reaktionär. Han betraktar stilla naturen och oroas över samtidens ändlösa ”mobilprat”.

   I dikten Dylika behov stör han sej på ”sprayare” som ”skändar” allmän plats. Det görs med en viss vrede, och ibland tror jag att Åke Heed på allvar vill tillbaka till spatserkäppar, stormhattar och svärmerier under gatlyktor tända för hand, medan ångbåtarna smyger i dimman, vid det Öresund som ofta dyker upp i dikterna.

   Det finns en uppgivenhet när han klankar ner på sonens popmusik på teven, när han inte finner ro förrän ljuva fioltoner och körsång smäktande flyter fram, och då har sonen somnat.

   Men Åke Heed beklagar sej med finess, blir inte gnällig.

   Jag tycker om Närbilder. Jag håller ganska sällan med, men jag imponeras av den okuvliga viljan att stå för sin sak, hur omodern den än kan tyckas vara.