Jag har inget foto på Èmile Zolas gravsten. Men han hade blivit lite sliten med åren, Zola. Jag vet inte om han var en modig man. // Det var som tidig vår eller vacker höst på kyrkogården, hög luft kändes klar, kändes god. // Det fanns dagar när jag inte vågade närma mej en tidning i rädsla för dödsannonserna. Det fanns tider när jag slök dom girigt, det gick månader när jag inte vågade tänka ordet kyrkogård, inte kunde se en film som var gjord på sextiotalet, trettiotalet, allt var då då då, dött dött dött. Inte läsa en gammal bok, höra en gammal skiva, så allt var tomt och tyst. // Det är som en trevlig, ganska loj, stad, Montmartres kyrkogård. Någon har ställt en vit gran på en sten, foton, några döda bor i tempel eller större villor, andra har ett enkelt träkors på den låga platta stenen. // Jag står och tänker. Undrar var dom har sin pub? Undrar om såväl adel som slödder får komma in, och om adeln är slödder. Så skönt kan det vara att inte vara rädd, att våga tänka skojigt om döden. Det fanns dagar ... // Katterna verkar trivas på kyrkogården, mössen i dom fallna löven, och då tänker jag, dö, multna, väx upp. Ska nya röster sjunga. Det kan ge en viss lindring. // Jag anklagar, skrev Èmile Zola. // Jag anklagar också, tyst idag. Men hela tiden, anklagar jag. // Drack kaffe, på baren nära kyrkogården fanns en hissanordning i tung svart metall. "Det är dom döda som arbetar i en gruva under oss", sa jag, "i en skärseld, så hissar dom upp dagens skörd, från dom levande dödas underjord." Så tråkigt men lättsamt hade jag inte kunnat skoja för något år sen.