Söndagar. // Det var söndag i morse. Som söndagar var förr. Gråa i magen. // Som söndagar när jag gick i gymnasiet och åren därefter, dom omogna ovuxna åren, misskötte mej, eller inte, men söndagar, tunga, gråa i magen. // Att lära sej stava ångest, och förstå innebörden. // Varannan söndag betyder Så ska det låta. Till och med mina barn (fem och tio) tycker att det är, tja ... sådär, i sina bästa stunder. // Men söndagarna som också finns. Som en frihet att låta bli, låta söndagen vara ... torsdag. // Söndagar, kan en utställning heta, vara, kännas som. // Söndag, Jonnie, för längesen, när vi lärt oss stava och förstå ångest, när vi flydde, tog till Lund, och det var Doors, det var Saabye Christensens Beatles, det var trubaduren Emil på en krog där man fick vara ung, och, jag minns inte, men jag tror att han slaktade Light my fire till slut. // Söndagar på Brobygatan eller Ystadsgatan, omoget vuxen. Att låta lördagen löpa in i söndagen, och måndagen, och den oansvariga vuxenheten, friheten, det blev alltid söndag, förr eller senare, kolsvarta i magen. // Det är söndagkväll. Jag känner mej lugnare, en sorts lycka kommer tillbaka bland pappershögarna som jag måste elda upp, på något sätt. Men, en lycka, ändå. // Jag renskriver skisserna, redigerar och försöker hitta något lättsamt viktigt. Dom korta texterna, Söndagar, människorna som givetvis inte kan berättas, ens en gnutta, men kanske något. Och det är alltid så det är, historierna får ni skriva själva. // Jag är bara bollkalle. // (Kálvin János i Budapest AKA Jean Cauvin, reformatorn som visste hur en sträng stängd söndagsslipsten skulle dras.)