Livs levande är den femte och sista delen av Lars Ardelius memoarer (de andra: Barnsben, Skjuta i höjden, Livtag, Bitvargen). Han dog den tjugotredje juli förra året, nästan 86 år gammal. // Livs levande är verkligen läsvärd. Med en klarsyn och karg sentimentalitet berättar Ardelius om att vara gammal, om att fortsätta jobba, alltså skriva och skulptera. Om att flytta. Ja, om att leva nyfiket. Han återkommer gång på gång till den självmördade pappan som i avskedsbrevet lät hälsa: "Det var inte bara Lars fel." Även vänners och en lillasysters tragiska död värker ont och sorgligt i författaren. // Mest återkommer dock Lars Ardelius till den avlidna älskade dottern Lena, med vilken han inte hade någon kontakt de sista åren. Det är smärta. // Vad som då och då stör är Ardelius hänfördhet över sej själv, hans beundran av det egna unga (och även det äldre) jaget. Självklar öppenhet för musik och homosexualitet blir i Ardelius ögon fanstastiskt och berömvärt. Det är "crazy" och "galet" (de hade ett jazzband fast de knappt kunde spela, en förening för hypokondriker, de samlade på konstiga ord, hans styvson spelar funkig blues!) och hans upptåg och erfarenheter på livets stig känns inte alls tråkiga, men kanske trots allt ganska ... normala för någon som levt ett långt rikt liv. Jag recenserar inte händelserna, jag recenserar en bok som litteratur. // Det är också något störande över Lars Ardelius då och då återkommande bitterhet över uteblivna kritikersucéer: "... min besvikelse över mottagandet av Mått och steg. Min avsikt var att skriva en konsekvent meningslös historia, vilket tyvärr inte klart tycktes framgå. Jag avfärdades över lag som talanglös ..." // Men men, småsaker, jag har läst alla delar av memoarsviten och det är fascinerande läsning, god läsning. // Jag känner igen mej mycket i Lars Ardelius, kanske är det därför. Hans rädsla, hans ovilja att dö, allt han hade kvar, och någonstans någonstans, en försoning, långt inne. // Lars Ardelius verkade vara en trevlig och nyfiken man, lagom påfrestande. Jag känner alltså igen mej. Det gläder mej att han fick leva länge, för som en vän skrev till honom efter en stroke: "Som jag hoppas du vet passar du ovanligt dåligt att vara död." (foto: Ulla Montan)