Paris. Jag kan givetvis gå i Hemingways fotspår. Hans vida byxor fladdrar. Jag stannar vid Shakespeare & Co och det är så enkelt, vandra på Voltaires gata, förbi Notre Dame där Victor Hugo väl slet sina skosulor. Men jag står stilla, tittar på floden. Kraften. Ankorna som tror att dom simmar framåt, driver så fort bakåt. Jag tänker på griskroppen som flöt i floden i Bristol, dunkarna på Donau. Gå baklänges i någons fotspår. Jag provar mina egna, mot Luxembourgträdgården där vi såg på basket, kanske Quartier Latin, där vi åt den fantastiska gyrosen för tjugo år sen, när jag fick så ont i magen, upp och ner i mina egna fotspår, sju våningar till vindsrummet där Rickard bodde, fram och tillbaka i mina egna fotspår till ståtoaleten. Men går vilse. Men floden. Jag stannar vid fotot på Tino Rossi, den skönsjungande skådespelaren från Korsika, och jag tänker: gå i partisanernas fotspår, gå i arbetarnas fotspår, dom som byggde Eiffeltornet, med mina, förvisso trötta, men, förvisso bortskämda flanörfötter, pajas. Hamnar på Montmartres kyrkogård, i dom döda sörjandes fotspår. Hur många gånger gick modern till graven där sonen, som dog vid nitton års ålder, låg. Där hon också ligger nu. Trettio år. Det blir många tunga steg.