Jack, Jan och jag. Sven-Bertil.
Sitter här i ett kallt hus alldeles vid havet. Stormen har dragit förbi nu. Det sista svarta molnet försvinner för det blåa som kommer från Danmark, från Atlanten. Från Amerika.
Kommer rasismen från Amerika? Det tror jag inte. Men den finns där.
Och vinden mojnar hela tiden.
Och den här helgen har blivit ännu fullare.
Kristallnatt igår, minnet av denm hedrandet av offerna då, offerna nu.
En kille från Unga Kris pratade om sitt liv med droger, kriminalitet, viljan att sluta, men han kände aldrig någon samhörighet någon stans. Han var alltid utanför. Så kändes det.
Det kändes in i mej när han pratade, detta utanförskap som en del människor drabbas av i ett intolerant samhälle.
Det blåste alltså stormvindar in över Rådhustorget i Landskrona där Vänsterpartiet, eller om det var Ung Vänster hade samlat ihop talare och musik, och facklor. Det fanns sossar där, och moderaten Huttunen. Det handlar inte om det, partifärg. Det handlar om medmänsklighet.
Idag blir det snack i Landskrona 14.15 i Vip-Trips gamla lokaler. Jag ska berätta om mina böcker, författarskap ur ett landskronaperspektiv.
Det är morgon och en ensam stor sten alldeles nere vid havet, ser jag från fönstret. Det ljusnar nu, Kamrater!
Det har snöat i natt. Det försvinner snabbt, Skåne ju.
Sven-Bertil Taube har blivit krasslig. Han är 73 år. Stand in? Det blir jag. Det upplever jag som lite märkligt och hedersamt. Frågan är ju bara vad publiken på Helsingborgs Stadsteater tycker. Imorgon söndag 13.00.
Som tonåringen i nionde eller möjligen åttonde klass, stal jag På drift. Västervångskolans bibliotek. Efter Tvillingdeckarna och Agatha Christie var det något som ville dra mej vidare. Jack Kerouac, och Slas. Senare Jack av Ulf Lundell. Det är min ingång.
Jan Gradvall har länge varit en av Sveriges bästa musik/populärkulturella journalister. Han var tidig med personligt färgade intervjuer och krönikor. Alltid nyfiken. Lite Bror Duktig i klassen, kanske.
Intervjun med Lloyd Cole i Slitz (ett helt annat magasin då) är fortfarande något extra. Jag läser den ibland. Tidningen stulen på Gullstrandsskolans bibliotek för övrigt.
Jag har skrivit en förbannat bra text om beat, om Jack, Allen, Neal, och om Dylan Thomas. När jag hittar den ska ni få läsa. Tills vidare får ni nöja er med Jan Gradvall. Någon sa att man inte ska skriva långa bloggar, därför gör jag det, bland annat. Jag bara är sådan.
Texten kommer från Sydsvenskan.
Allting förändras nu.
Och jag räknar dom utan glasögon, dom vita svanarna. Tjugoåtta stycken simmar mot norr, ser jag genom mitt fönster. Trogna. Tillsammans. Bönen slutar här.
Jack Kerouac kom från Amerika. Kommer ondskan från Amerika? Nej. Du måste själv ta ansvar för ditt liv och handlingar.
Kommer solidaritet från Amerika? Nej. Men i alla kulturer där någon eller några predikar en ickehumanistisk tro, växer motstånd och subkulturer fram. Det funkar åt båda håll. Låt oss fortsätta ha det så.
Bönen börjar här.
"På drift i ett halvt sekel
Först publicerad: 8 september 2007 23:30
Senast uppdaterad: 13 september 2007 10:11
Jan Gradvall söker efter den verklige Jack Kerouac.
Det är många författare som fått uppleva hur deras personlighet och privatliv med tiden blivit sammanblandade med deras verk. Men Jack Kerouac kan vara den första författare som också blivit en livsstil.
Det italienska modemärket Hogan lanserar i höst ”The Jack Kerouac Project”. På tidningen Cafés modeblogg kunde man nyligen läsa om denna nya klädkollektion som "inspirerats av beatikonen”. Café skrev: ”Hogan kallar stilen för nomad preppy och har tagit fram en skinnjacka i tre olika färger, ett par väskor, kängor och Converseliknande sneakers.”
Jack Kerouac föddes i Lowell, Massachusetts 1922. Hans föräldrar var invandrade franskkanadensare och han lärde sig tala engelska först vid sex års ålder.Denna höst är det många som vill tjäna pengar på Jack Kerouac. I samband med 50-årsjubileet av ”On the Road” (”På drift” i svensk översättning) satsar den amerikanska bokbranschen just nu på över ett halvdussin olika utgåvor, snygga volymer som den moderne preppy-nomaden kan stoppa i sin handväska.
The Library of America ger denna vecka ut ”Jack Kerouac: Road Novels 1957–1960”, en samlingsvolym som understryker att allt läsbart som Jack Kerouac (1922–1969) skrev gavs ut under fyra komprimerade år. Han dog 47 år gammal i sviterna av alkoholism, men lågan brann ut redan nio år tidigare.
Förutom ”På drift” rymmer den amerikanska samlingsvolymen även ”Dharmagänget”, ”De underjordiska” och ”Järnvägen Jorden”. Den sistnämnda en bortglömd bok som Bakhåll gav ut på svenska 1997.
Mest uppmärksammad av höstens nya Jack Kerouac-utgåvor är ”On the Road: The Original Scroll”. Romanen gavs ut 1957, men Jack Kerouac skrev enligt legenden boken redan 1951 under en tre veckor lång, amfetamindopad maratonsession i en lägenhet på West 20th Street i New York.
För att slippa byta papper i skrivmaskinen skrev han på en rulle med telegrafpapper. (I själva verket åtta olika rullar som han sedan tejpade ihop.) Något som nu ges ut som beatgenerationens egen motsvarighet till dödahavsrullarna.
Orginalmanuset till På drift, som såldes på auktion för 2,2 miljoner dollar 2001. Foto: Christies/AP
Vad legenden dock glömt bort är att den första versionen var ett utkast, inte en färdig roman. Som Truman Capote sade om Kerouac: ”That’s not writing, that’s typing”.
Det krävdes många omskrivningar och många års hårt, ensamt, nyktert och oromantiskt skrivbordsarbete innan det slut blev det mästerverk det blev.
Det är just den bilden av Jack Kerouac, den ensamme och stillasittande författaren, som under det gångna halvseklet tynat bort. Eller åtminstone kommit rejält på drift.
Precis som James Dean, Jim Morrison och Che Guevara har Jack Kerouac i dag blivit ett ansikte på en T-shirt. En ölfläckad T-shirt buren av en ryggsäcksluffare som vrålar om att livet är ungt och att man ska ooa hela natten.
Ett utdrag ur ”På drift” har gång på gång citerats: ”De enda människorna för mig är de galna, de som är galna i att leva, galna i att prata, galna i att bli frälsta, med en glupande hunger efter allt på en gång, de som aldrig gäspar eller ägnar sig åt vardagligt småprat, utan brinner, brinner som fantastiska gula fyrverkerier och exploderar som spindlar tvärs över stjärnorna.”
Många som aldrig läst Kerouac baserar antagligen sin uppfattning om honom på just det citatet. Den unge vilde mannen som festade oavbrutet och körde kors och tvärs över USA med plattan i botten, en cigg i munnen och en skinnjacka slängd över axeln.
När man bläddrar tillbaka i ”På drift”, eller allra helst i det amerikanska originalet ”On the Road”, tonar det fram en helt annan bild. Bilden av den blyge killen som stod bredvid och iakttog och sedan gick hem och levde ut framför sin skrivmaskin.
Det bevingade citatet är ryckt ur sitt sammanhang. I själva verket är det hämtat från det melankoliska stycke när berättarjagets vilde kompis Dean Moriarty (Neal Cassady) träffar Carlo Marx (Allen Ginsberg). Medan deras energifält möts står Sal Paradise (Jack Kerouac) bredvid och känner sig färglös och hopplöst tråkig. Han inser att han kommer att se väldigt lite av dem framöver och beskriver hur de springer i väg från honom.
”Dom rusade runt stan och diggade allting på det där sättet dom hade i början och som senare blev så mycket mer sorgset och mottagligt och uttryckslöst. Men då dansade dom gatan framåt slängande med ben och armar och jag släntrade efter som jag har gjort hela mitt liv efter folk som intresserar mej, för dom enda jag bryr mej om är dom tokiga, dom som är tokiga i livet, tokiga i att prata_¿”
Vad som hänt under femtio år är att myten har förväxlat Jack Kerouac med Neal Cassady. Medan Neal Cassady var den som exploderade som ett gult fyrverkeri stod Jack Kerouac kvar på gatan och gick sedan hem och skrev en bok.
I ett minnesprogram om Lars Forssell, som SVT sände efter hans död i somras, talade Lars Forssell om att nästan alla konstnärer han känt i själva verket var mycket blyga och ensamma människor.
Ett av exemplen var Evert Taube som, enligt Forssell, var en tillbakadragen person som mest av allt satt ensam hemma och skrev. Den glade gamängen uppstod först när publiken och sedan Taube själv blandade samman verken med privatpersonen.
Eller titta på Ulf Lundell som döpte sin debutroman ”Jack” just efter Jack Kerouac. Träffar man Ulf Lundell vid sidan av scenen är det snarast hans blyghet man tänker på. Men Ulf Lundell har hittat ett unikt sätt att både behålla kakan och äta den. Vid skrivmaskinen är han Jack Kerouac, på scenen är han Neal Cassady.
Hur gammal var jag när jag läste Kerouac första gången? Jag tror jag var sjutton eller arton och jag upptäckte honom definitivt tack vare Lundell. Efter att jag sträckläst ”Jack” slukade jag även ”På drift” och ”Dharmagänget”.
Troligen är det i den åldern som Kerouacs böcker kan träffa en som hårdast. Det går inte att vara det minsta cynisk om man ska läsa Kerouac.
Om en ny generation läsare ska kunna bli intresserade av Kerouac är det också sannolikt nödvändigt att frikoppla honom från den motorburna femtiotalsmyten. Det säger en del att journalisten John Lelands nya bok om Kerouac fått titeln ”Why Kerouac Matters”. De flesta unga i dag utgår från att Kerouac inte angår dem.
Men att döma av ett utdrag ur Einar Heckschers kommande nyöversättning av ”På drift” blir man orolig över att Jack Kerouac tvärtom permanent kommer att parkeras i femtiotalet. Norstedts ger nästa sommar ut boken i den första svenska översättningen sedan 1959. I ett utdrag som publicerats i Riksettan, ”en tidskrift om bilens guldålder”, använder Heckscher formuleringar som ”vilken drömkärra”, ”truten gick på oss hela natten” och ”nähä, tji fartmätare, nähä”.
Ett annat exempel: ”Ingen kille i Amerikas Förenta Stater kan nånsin ha tatt sej igenom så mycket krångel och knas bara för att kolla in en match!”
Stundtals undrar man om Nacka Skoglund skrivit boken. Norstedts påpekar dock att det utdrag som publicerats i Riksettan var helt oredigerat och inte behöver vara representativt bör slutresultatet.
Vad som ändå förblir så gripande med Keroucs ”På drift” är att den precis som Hemingways ”Och solen har sin gång”, och väldigt få andra böcker, fångar känslan av att världen fortfarande är ung.
”På drift” handlar inte om femtiotalet eller ens om att leva luffarliv. Vad den handlar om är tron på att det är möjligt att leva livet i presens.
JAN GRADVALL
journalist"
5 comments:
oh, visste inte att du hade en blogg! såg att du kommenterat nånstans och tänkte att "det måste ju vara han". o det var det. gillar dina böcker! :) kommer fortsätta läsa här.
Välkommen.
Jag tyckte inte att 50-års jubileumet syntes så mycket på landets kultursidor. Jan Gradvalls artikel var mycket bra.
Musikjournalisten Jan Gradvall skriver mycket bra om Jack Kerouac när de flesta andra kulturktitiker väljer att inte skriva alls.
Jag tycker för övrigt att Per Planhammar i Göteborgs-Posten är en av ganska få som skriver bra om Ulf Lundells samlade sångkatalog och Måns Ivarssons biografi "Vill du ha din frihet..."
BOK
Ulf Lundell
Sånger 1975-2007
W & W
Ordupplaget
På självaste kvinnodagen i år skriver Ulf Lundell i en sorts journal som senare skall utgöra introduktion till den över 1 000 sidor tjocka Sånger 1975-2007:
"Jag får ett mejl från Måns Ivarsson. Han påstår sej ha skrivit ihop en biografi över UL på 700 sidor. Jag skriver UL för att markera ut UL från Ulf Lundell. Jag är mycket medveten om att det är förmätet att tala om 'sej själv' i tredje person. Här finns verkligen en tredje person. Eller persona /…/ Jag vet inte riktigt vilken den personen, personan är. Kanske Ivarsson vet."
Detta stycke är intressant, eftersom det mer än något annat som sagts och avhandlats om den synlige konstnären, författaren, musikern och människan Lundell, inklusive den omtalades egna ord och handlingar, öppnar en tidigare stängd lucka in till det mest privata.
Allt det andra är bilder, skrap på ytan; mytologi, kort sagt, och därtill en brokig, ibland sluddrig - även från journalisters och kritikers håll - men oftare storslagen sådan. För sällan har väl så många haft åsikter om en enskild person i Sverige.
Man kan tycka att Lundell får skylla sig själv som har målat in sig i ett första persons inferno, men en blick tillbaka till debutåren 1975, då första skivan Vargmåne kom, och 1976, då romanen Jack publicerades, visar också ett värjande mot att fösas in i den självupplevda fålla som alltför många har velat fånga honom i.
Man upptäcker också att en veritabel rovjakt har pågått under de senaste dryga tre decennierna, som troligtvis saknar motstycke i svenskt kulturliv, möjligen Evert Taube undantagen. Som om det funnits ett ändamål att äta sig in i Lundells liv, till och med då han har virvlat i dödsdansen, eller att önskan att reducera honom varit större än viljan att förstå.
Det lär knappast ha undgått många att musikjournalisten Måns Ivarsson denna höst har publicerat den första biografin värd namnet över Ulf Lundell. Bara det faktum att sidantalet som nämns i vårens mejl steg dramatiskt fram till utgivningsdagen borde borga för en mer sammansatt bild av föremålet ifråga, åtminstone jämfört med den som presenterades i Jens Petersons valhänta och alltför tidiga Full fart genom evigheten från 1983 eller som tecknats i årtiondenas samlade artiklar och teveprogram.
Först några ord om de två volymer texter, noter och fotografier som är Ulf Lundells egna.
Böcker liknande Sånger 1975-2007 har publicerats tidigare, även om de inte varit tillnärmelsevis lika innehållsrika. Mest känd har Best of (1998) blivit, i själva verket bara en nedbantad version av den tidigare utgivna Texter, noter, bilder från samma år, och då inte främst för innehållet utan för den infama recension av Karolina Ramqvist i Dagens Nyheter som var inledningen på ett vid det här laget klassiskt mediedrev.
Av somliga lär Lundells nya sångbok säkert betraktas som just en sådan "coffe table-mässig livsstilskatalog att masturbera över" som Ramqvist mässade om då, men ur ett mer konstnärligt perspektiv måste den betraktas som snudd på magnifik.
Här ryms nämnda introduktion, där en lång karriär sammanfattas på just den maniska och natursköna prosa som är Lundells när han skriver som allra bäst, utlämnande men inte för privat, skarpsynt men inte föraktande, hjälplöst men aldrig uppgivet, fortfarande nyfiket.
Senast han presterade något så innerligt i skrift torde ha varit i Frukost på en främmande planet (2003).
Som inledning till en egensinnig och klassisk, om än periodvis ojämn, sångskatt, och inramad av sällan eller aldrig tidigare publicerade fotografier, fungerar texten ypperligt och det sammantagna resultatet är bländande.
Inte minst kommer dessa böcker alltid att reta någon, vilket jag misstänker ligger helt i upphovsmannens linje. Dels för att de bidrar till ytterligare mytologisering, men också för att de kan förleda oss att tro att vi faktiskt lär känna honom lite bättre, han som Måns Ivarsson ofta och underdånigt kallar "mannen".
I de recensioner och andra texter som redan publicerats över Sånger 1975-2007 och Ivarssons Vill du ha din frihet får du ta den har det varit spännande att följa mottagandets uttryck. Oftast hyllningar, visst, men också i första hand enskilda skribenters försök att i sina texter närma sig den egna relationen till Lundell.
Där fanns alltifrån kvinnors, bland annat Åsa Linderborg i Aftonbladet, lätt skamsna kärleksförklaringar, till mäns, som Johan Lindqvist i Göteborgs-Posten, mer rättframma berättelser ur det egna livet, och alla var de mer självutlämnande än vad Lundell själv varit, möjligen undantaget ett fåtal verk.
Alltså ungefär vad som är fallet med biografin, för det är svårt att betrakta Ivarssons tre böcker som något annat än en olycklig förälskelse riktad mot ett objekt som vill ha ryggen fri.
Detta ett journalistens "livsverk" är en noggrann genomgång av Lundells liv, leverne och konstgärning - från barndomen fram till alldeles nyss. Vi som på nära håll har följt föremålet under längre tid känner redan till det mesta, men dessa rena fakta och anekdoter för finsmakaren blir sammantaget ändå ett väsentligt nedslag inte bara i svenskt kulturliv utan också svensk 1900-talshistoria.
Det är roande, oroande och intressant, och en artist och konstnär av denna dignitet är givetvis värd den ohöljda beundran och respekt som Ivarsson visar. Men det är en ojämn biografi.
Ivarsson är i förstone inriktad på musiken, vilket blir besvärande. Inte så att jag missunnar honom rätten att få uttrycka sin rätt att allra mest hylla sin Mans låt efter låt, men att så till den grad vara uppfylld av sin egen närvaro, i såväl bild som text, tangerar - inte minst i andra och tredje delarna, där fokus riktas mer mot jag än det - det uthärdliga.
Vi har här att göra med en erfaren skribent som inte längre tycks vara särskilt intresserad av andras källor utan hellre litar till sina egna, och hur omfattande de än är skapar de sällan en helhetsbild över objektet.
Man kan tycka att det finns nog så många skabrösa händelseförlopp att ösa ur, men det vilar givetvis också svårigheter i att leverera ett fullständigt verk över en ännu aktiv, och dessutom beundrad, person. Det hade därför varit nödvändigt för Ivarsson att samtala mer med människorna omkring honom, och jag menar då framför allt kvinnorna.
Låt vara att många av dem är skygga nu, men ändå, vad som än sägs är detta något av en fullständig levnadsteckning och i en sådan är ett mått av hänsynslöshet på sin plats. Jag saknar intervjuer med fruar och väninnor, och även mer utförliga kommentarer från manliga vänner genom åren.
Den stora bristen i Ivarssons bok är emellertid frånvaron av litterär analys. För att förstå Lundells betydelse krävs att man placerar hans romaner, dikter och sångtexter i ett kulturellt och sociologiskt perspektiv, där de tillåts spegla både sig själva och sin samtid, och utsätter dem för närläsning; även här finns en hel del att hämta, inte minst i den dödsnärvaro som kännetecknar hela författarskapet.
Redan på 1970- och 80-talen diskuterades dessa på ett betydligt mer intellektuellt plan, också i tidskrifter som BLM, än vad som framkommer i Ivarssons biografi, och man kan därför också gruvligt sakna speglingen av det litterära Sverige som Lundell de facto medverkat i.
Att låta förläggaren Per Gedin stå som garant för Lundells litterära innovationer är en sak, men det duger liksom inte att utelämna Peter Mosskins eller Tomas Löfströms "generationsromaner" då man diskuterar Jack, att inte en enda gång nämna Vesuviusgruppen, eller att i stort sett aldrig beröra Lundells relationer med övriga svenska författare, exempelvis Klas Östergren. Så till vida backar Ivarsson vid exakt samma gränser som diverse författare till andra musikerbiografier, med den skillnaden att Lundell ju också är författare.
Detta visar på en brist på förståelse som strider inte enbart mot Lundells författarskap utan mot de generationer han influerats av: den surrealistiska, den förlorade och den slagna.
Det är lätt att ta till överord och kalla ett verk för betydelsefullt, men Måns Ivarssons biografi är nog ändå just det. Inte för att den är så bra eller för att vi kommer Ulf Lundell så mycket närmare, för den hamnar definitivt i skuggan av föremålets egna verk - vilket faktiskt inte alls är så självklart; se till exempel Gerald Nicosias mästerliga Memory Babe, som tangerar Jack Kerouacs bästa stunder - men för att den ger framtida skribenter något att ta avstamp ifrån.
Per Planhammar
Per Planhammar var med den kvällen när jag halkade i närheten av Carolyn. Han var även redaktör (tillsammans med Gunnar Harding) för beatantologin som kom ut för ett eller två år sen.
Jag läste den där intervjun med Lloyd Cole igen idag. Den är intressant.
Var alla andra finkulturella journalister håller hus har jag ingen aning om. Men det är väl något med beatgrejen som får vissa att märka att konventionerna inte sitter i konventionerna.
Post a Comment