Det är exakt så nu, efter månader av grubbel. Två steg framåt och ett tillbaka. Och lite trampande i luften där jag står. Det är så jag måste göra, för att hitta tillbaka till framtiden. Och då tror jag att oktober kan vara en intressant månad, för att klara det som ska komma sen. Jag talar inte i gåtor. Han, eller hon, sa det: "Varför kan du inte bara säga vad du menar?" Det är ju det jag gör. Jag minns det mycket väl, det var stora fönster, man kunde sitta ute också, titta på varandra. Och jag bad aldrig honom, eller henne, att sitta där och det är samma sak, samma människor alltid, som när jag simmade och det var inte som att jag nickade, kom hit, det var för att jag hostade och fick sötvatten i näsan, dök samtidigt, och det kliade i ögonen, men jag njöt. Och det var ju både han och hon, och dom trodde verkligen att jag bjöd in: Kom hit kom hit. Man kan missuppfatta allt. Jag åker väl för helvete inte till simhallen för att stå och prata vid bassängkanten. Jag reser mej upp och går.