Tänker jag nu, när jag nästan är klar med den korta romanen. Något år innan jag fyllde trettio satt jag i en bar, ett café, i Sesimbra i Portugal. Jag minns att jag skrev en sorts dikt på dom tomma sidorna i slutet av Jack Kerouacs På drift, ett exemplar jag lånat många år tidigare på gymnasiets bibliotek. Jag minns att jag hade feeling, en outsider- ensamhetsfeeling, en wannabee mystisk ung mans skapande feeling. Och att det var små öl. Jag skrev något om marijuana och hård asfalt och halta hundar. Fiskarlastbilarna, dom halta männen med pårökta flin och ögon. Men att det kom in en tjej, ungefär i min ålder, kanske lite yngre, svarta jeans och en ljusblå herrskjorta. Men med en avslappnad gång, och en värdighet, att hon skulle kunna ha tre böcker och en överfull liten öl på huvudet utan att skvätta eller krasa. Hon satte sej vid ett av dom små borden, ensam. Och jag helt själv vid ett annat. Det var april eller maj och Atlanten blev kall på kvällarna. Popmusik från åttiotalet, och latino dance classics. Ett flipperspel och ett biljardrum. Det kom in en dragspelare som stannade och tog ett glas. Jag tittade på tjejen ibland, ganska ofta. Jag hade inte en tanke på att gå fram och prata med henne. Hon tittade på mej någon gång. Musiken kom från en jukebox. Jag spelade flipper och önskade Passenger med Iggy. Hon tyckte kanske att jag var löjlig, försökte vara häftig. Jag minns att jag tänkte det. Men jag var on the road och jag minns i sängen sen, i rummet som jag delade med min syster, att jag önskade att jag hade vågat gå fram, att vi hade dragit iväg tillsammans, bara dragit. Tänker jag nu, när jag nästan är klar med den korta romanen, läser gamla dagböcker.