Det sjukhuset, det området, Pildammarna som frihet utanför fönstren. Jag minns dej blyg, nyfiken i vintras, en jul som försvann, en stjärngosse i luciatåget som gick vilse, och ett avstånd, älskade barn, eller en rädsla. Jag kände min egen skam. En skrattande eller skrikande unge i en värld komplicerad. En storasyster sträcker ut sej och skyddar, är bara ett barn. Och för fem år sen, du var så hal och lurig men vi fångade dej, när du hamnade fel, när du slutade växa, när din mamma åt en hamburgare och varje steg blev så långt och långsamt på grusstigen i parken, men vi fångdade dej som fågeln som höll på att falla ur boet. Vi ska släppa dej igen. Men att en liten stund få vara den som håller dej och ger dej trygghet, att klara det, kom ihåg det, skyddsnätet vi försöker hänga under dej osynligt. Att få ge min bit till kakan: Min högsta strävan.