Vilken fantastisk låt det är, Onådens år med Peps. Samma lea snea blues varje år. Det var inte vanliga vågor idag, bakom Sibbarps kallbadhus, inte rakt fram och rakt tillbaka. Lurigare. Blåst och mest mulet. "Dom flesta verkar vara på väg hem", sa Elsa. "Det är mesarna", sa jag. "Vi är dom tuffa." Då hade det varit stark motvind från Möllevångstorget och ut till Sibbarp. Vi såg teater först, eller, Anna och Elsa såg på teater bakom Kungsparkens restaurang, där har man dansat. Där ska visst bli kasino, statligt har jag hört, så att det går rätt till. Förstatliga mer, säger jag, men låt kasinona vara. Något måste få vara spännande. Och skippa hyckleriet. Det var väl bara det, och Ultima Thule spelar sin sista slagdänga ikväll, det har till och med en långsam nyhetsspindel som jag fångat i nätet och ätit upp redan. Det blev visst brådis på Sydsvenskan, så man slängde in ett reportage från tidskriften Novell. Sånt händer, väl, fast oftare med översatta artiklar, tror jag. Vad vet jag, en avdankad Poppiusstudent. Något upphackad upplevde jag texten i alla fall, innan jag visste att den egentligen var längre och först skickad till annan adress. Apropå. "God bless George Bush and God bless America", sa John John Cummings, Johnny Ramone, när Ramones valdes in i Rocknroll Hall of Fame. Att Bengt Ohlsson valde att skriva om republikanen Johnny kan väl dra ner nån enkel poäng, med tanke på BengtO:s attacker mot "rödvinsvänstern" eller vad det kallas idag. Så enkelt är det givetvis inte. John Cummings är ju, liksom pastor Gregorius, en svårare och mer intressant personlighet, kanske, och Bengt Ohlsson en skicklig författare. Tydligare än så orkar jag inte vara, behöver jag inte vara. Så är jag också fattig, och så trött på genomtänkt tydlighet. Jag vill inte veta, bara gissa, en tidens poet och sanningssägare.