Det är mej det är fel på. Det är ju som vi alla vet, vi som läser tidningarnas insändarsidor, bara att byta kanal om det inte passar. Och ändå känner jag mitt liv kramas ur mej av anpassning. Jag har EN skyldighet! Jag förstår inte varför jag bryr mej så mycket om andra (även om det inte märks) när jag känner hur jag gräver ner mej själv i något jag har svårt att klara av. Jag har en skyldighet att ta hand om mina barn. Att försöka måla så mycket mask som möjligt för att deras tillvaro ska bli dräglig. Jag låtsas inte att allt är bra, det vore att ljuga för barnen, för andra. Men man kan ju hålla det värsta borta. Och jag har blivit hyfsad på det, gjort som jag alltid ansett vara fel, jag har lyckats ha en fasad medan jag spricker inuti. Så har jag väl blivit vuxen då. Fy fan för det! Ja, där ser du, jag skulle försöka säga något positivt, berätta något roligt. Vi var inne i en klassisk Antik&Kuriosa-butik på stationen i Båstad. Elsa köpte två böcker om ridtjejer. Jag köpte en Sjöwall/Wahlöö som jag saknade. Och bums längtar jag mej till det gråa trista sjuttiotal som dom beskriver, eller, jag önskar mej kanske till den tiden när jag först läste Sjöwall/Wahlöö. Och en Stieg Trenter. Och då har vi femtiotalet som jag aldrig var i närheten av att uppleva. Och det var en fullproppad affär och det var en underliggande stress, sommartåg från Båstad, trötta och hungriga. "Här luktar gott", sa Anna och jag kände mej stolt, att hon förstod vidden av gamla fuktskadade hus där man säljer skitiga kaffekokare och hela Buster-årgångar inpaketerade i plastpåsar från affärer som inte finns längre. Och Elsa står och väljer bland dom begagnade böckerna och jag är så glad att hon läser och Anna sitter på tåget, lutar sej mot en kvinna eller tjej, 30 kanske, som först ser svartklädd och tuff ut men Anna bara lutar sej och fortsätter måla i sin målarbok och detta är när tåget passerar norr om Ängelholm alldeles vid vattnet och jag känner hur en lycka försöker krypa in i mej, upp i mej, men jag är orolig, hela jag vill bara en enda sak, luta mej bak eller fram eller stå eller ligga, men utbrista i ett: Livet är härligt, och mena det ut i varje fingertopp till dom rangliga benen med onormal känsel. Och då kommer det istället: Imorgon är det, förutom allt jag inte hinner, Landskronakarnevalen, min mage min mage, langos, skrikiga karuseller, "artister" som Joddla med Siv, Kee Marcello, och från under tången på någon norsk strand har man på största scenen lyckats gräva fram, som huvudakt efter Janne Music Show, Apopocalyps. Och vi fyller på med fylla och fylla och fylla och ungar som tjatar och farsor som slåss och man ska visst kunna åka helikopter en stund för samma pris som tar mej hundratals mil söderut. Och vadå, säger vän av ordning, byt kanal då! Jag kan inte, jag har bara en. Det är mej det är fel på.