Jag hann med tåget från Centralen. Åkte över broar med cykeln först. Det är alltid upptaget på toaletterna på pågatågen och jag vet alltid vem som ska hoppa av i Kävlinge. Det trodde du inte, att jag skulle av i LA. Jag köpte jordgubbar och åt och träffade Thomas och sen stod vi på bron över järnvägen, den gamla stationen, väntade på att någon varvsarbetare från sjuttiotalet skulle komma förbi, så att vi kunde prata och fotografera. Och jag skrattar ändå ganska ofta. Den ende vi fick tag på var Jonte Sten, han mumlade något obegripligt, omöjligt att förstå. Och gamla Hjortens trä var förfallet men en restaurang hade öppnats i en arbetarbod, en stor trut speglade sej i kockens bil. Kocken skulle bygga ut. Arbetarmat. Stora portioner. Och vi höll fast vid vårt löfte, vi ska inte fotografera eller skriva om något som stadens styrande slår på stora trumman för. Inga husbyggen för dom rika, ingen karneval. Allt lättköpt och billigt har vi råd att låta bli. Vi har inget att förlora ändå, underbetalda kulturarbetare. Och jag skrattar ändå ganska ofta. Och jag badade i hamnrännan och det var varmast för i år, nitton kanske, och i solen sen försökte jag läsa min första bok av Torgny Lindgren, och skrev, och sen kom Windy och vi gick till Speakers. Och ja, jag såg en biljakt. Och jag skrattar ändå ganska ofta. Och ja, redan på tåget till Malmö började det komma tillbaka, tomheten och allt jag har slutat längta efter.