Jag börjar känna igen mej själv. Dom här cykelturerna strax innan och strax efter mörkret. Bort till campingen och ut till havet, bron som lyser, kidsen åker skateboard, måsarna vakar över hugger efter resterna. Hon och han och han och hon. Han i bilen, hans låga festliga musik, stänger jag av min egen kan jag höra den, tyst dovt låter som Stevie Wonder den unge sprallige tokige, kunde allt, och jag flyger bak i tiden, tonårsdiskon och en annan campingplats i en annan stad, en annan oro. Men jag börjar känna mej själv igen, lugnet kommer kanske, långsamt långsamt, tillbaka. Och jag är hemma, har cyklat en halvtimme, cyklar förbi, måste cykla vidare, den här sången är bra, Sevilla med Mikael Wiehe och i tisdags när Thomas och jag var i Landskrona var det nästan för bra, jag tror att det var för bra, människorna vi träffade, verkligheten kan vara bättre än den dokumentära fiktionen. Vi får se. Vi får se och vägen går fram eller tillbaka, upp eller ner, ja ja, sånt visar ju sej, hur är vädret har du fått din kopp kaffe? Det tar vi i Ring så spelar vi imorgon.