Det upphör aldrig att förvåna mej. Att människor tror att jag låtsas. Att jag poserar. Om jag är trött och ledsen, så ser jag trött och ledsen ut. Om jag då har ett foto som visar mej så, och jag visar det fotot. Så finns det dom som tror att det är en pose. Det är det inte. Min kurator pratar ofta om detta att missa vuxenblivningen när alkohol spelar en så central roll från tonåren och framåt. Och så är det kanske. Jag lärde mej kanske aldrig att vuxet låtsas. Att dölja smärtan, säga att jodå, det är toppen, när det inte är det. När jag var väldigt ung, liten, en pojke, tyckte jag om märkeskläder och Lasse Berghagen. En enkel och bred och rak väg mot att dölja det som betyder något på riktigt. Vid ungefär 13 14 års ålder slutade jag intressera mej för märkeskläder, jag ville bara trivas och vara nära mej själv. Lasse Berghagen intresserar mej fortfarande som fenomen. Det är ett bevis på mänsklig fattigdom om man hela tiden letar efter en annans poserande, kanske ljugande. För att man känner sej själv så, måste alla andra vara likadana. Det är ett friskhetstecken att försöka hitta sej själv i det samhälle vars konformism håller på att kväva oss.