Jag cyklar hem och det riktiga regnet ändrar sej till duggregn, som en tätare dimma, och jag åt två Quicky-burgare på Möllan och där kan man sitta i glaset och det pågår utanför, livet världen tragedierna och skratten, pågår. Och jag har gårdagens Kvällsposten och det är inte i den man läser om Jimmie Åkessons cyniska floskler. Det är retorik för utvecklingsstörda och visst, en röst är en röst, och gräver man ner ribban är det alltid en och annan som kliver över, och jag cyklar hem och jag har inte slutat bry mej, men det känns så meningslöst, människor och människor överallt och förbluffande många verkar så korkade, och du kanske sitter i ett fönster och tittar på mej: Idiot, cyklar i regnet. Jag ska hem till värmen. Jag tycker om att bli våt. Och i min enkla värld: Jag vill känna att jag lever. Jag får kämpa för det nu, att komma ihåg att jag inte bara lever för det jobbiga, jag lever för det andra också. Köpte jordgubbar igen, det är en konst. Och jag lyssnar på Ingenting, Medan vi sov, och det är dom tysta skriken, alltid dom tysta skriken. Dom andra är bara spel för gallerierna, muslimvarningarna, Jimmie, somalierna som knullar, våldtar och blir frikända, det är bara skitsnack och musskit och en mustugga, Jimmie, i ett världshav av drunknande möss, Jimmie, så lång och viktig är den tid du lever i världen.