Ni provocerar mej, norrmän. Minns ni när ni lämnade min brorsa i slalombacken, ont i foten. Minns ni när ni vände er om i Oslo när ni visste hur mycket jag hade behövt er värme. Dyra tunga öl och en källare med ett galler som råttorna enkelt kunde forcera. Brydde ni er om råttorna, renare renare båtar och renare renare leenden i solen som skiner i havet i Strömstad, när ni inte ser mörkret, vaccinerade mot kyla och verkliga känslor. Ser ni inte dom trasiga skorna, dom trasiga liven, den långsamt lunkande sorgen, desperationen. Han, advokaten, som fixade loss pengarna så att hjälten kunde ge sej av på jakt i en sån gammal merca, kombi på vägarna och den drog sej mot skogarna och gränsen och redan väster om Karlstad var det omöjligt att förstå vad som sades. Köerna på systemet, det annorlunda systemet, att systematiskt falla genom samhällsklasserna utan minsta lilla brandman som försöker fånga, var en katt i år, eller en krabba ständigt fångad och islängd, tappar sina redskap, sina klor, sin möjlighet till försörjning, döda fiskar eller snabba räkor, ålahue, en orm som slingrat sej ner från dom torra sjöarna i norr. Hörru du, katten, bara ett liv kvar nu.