Att sakna i eftermälet om det saknas: "Han kunde ju vara besvärlig", känns som att: Det var ju ett jävla meningslöst liv att ha levat. Jag läser Niklas Rådströms Stig igen. Nils Claessons Blåbärsmaskinen har jag läst flera gånger. Och jag tänker: Så helt olika, men så goda stilister dom är båda två, goda berättare, dessa Slasskildrare. Stringent, fick jag höra att jag var en gång, som debutant i antologin Grupp 94. Jag sysslar med en klar stringens fortfarande, men den rör sej i tjock dimma. Och, för all del, inga jämförelser i övrigt. Men Niklas Rådströms vindlande stringens, och Nils Claessons mer hårdkokta, mer arga men kärleksfulla. Blåbärsmaskinen kom tätare på Slas bortgång, den skrevs av hans son. Jag förstår fortfarande inte den mindre folkstorm som rasade om fadersmord. Jag har aldrig träffat Slas, det närmsta jag kom var en inställd vernissage. Men jag tycker mej ha förstått att han kunde vara en besvärlig människa, missbrukare, konstnär. Godhet ligger inte i att aldrig misslyckas. Man bör skilja på verk och person så långt det går. Jag har aldrig förstått varför författare, vars författarskap man beundrar, ska vara reko kisar som aldrig tar ett steg snett, eller slätstrukna tråkmånsar. Ja, icke besvärliga alltså. Foto: Kulturhuset

Konstantin Kavafis: "och tag farväl av det Alexandria du förlorar." (Som ordentliga läsare förstår handlar boken Sju månader om just detta. Beställ på litenupplaga.se.)