Poeten på hörnet på Södra Förstadsgatan i Malmö, nästan uppe vid Möllan. Poeten på hörnet, vem är det? Det är inte jag i alla fall. Epitetet poet ligger för nära diktare, och skald och för höga anspråk utan täckning. Jag känner bara en skald, eller ingen, eller bard. Det skulle i så fall vara Håkan Sandell. Alla andra göre sej icke besvär. Kom inte till mej och kalla era skaldekonster för skaldande. Dan Turèll var poet, bland annat. Han satt på hörnet på Istedgade och kanske Viktoriagade eller Gasverksvej, där det är en indisk (Indus?) restaurang idag. Han satt på Comet Bar, och skaldade eller ljög eller pratade sanning, rökte. Och han skrev deckare som hade Vesterbro som bas. 70- och 80-tal. Honom har jag inspirerats av när jag skrev Mord, och det är väl så nära en poet vi kommer (om ingen gömmer sej i publiken) den sjätte september, en torsdag klockan sju, när både Sju månader och Mord ska officiellt släppas hos Poeten på hörnet, och säljas. Andi Almqvist ska spela och sjunga, jag har aldrig hört honom kalla sej poet, inte heller rockpoet eller trubadur. Men Andi Almqvist är väldigt bra, poetisk kanske. Jag inbillar mej att jag skriver poetiskt ibland. "Du som är poet", har jag fått höra, då lyssnar jag inte. Jag har verkligen inget emot poeter, men jag är som fiskaren som vill sälja fisk i hamnen men inte får för seglarklubben som bara vill ha finkrogar i sin hamn, enkel fisk äter man grillad i den grekiska övärlden medan grekerna skrattar åt dej, och bara där, i den egna hamnen vill man se fisken först när den är tillagad, man vill inte veta av det slemmiga djur med huvud som lever i det skitiga havet, bor alldeles vid avloppet och suger i sej födan där. Jag är rädd för poeter som mannen på gatan är rädd för konsten: Tänk om jag inte förstår. "Din gamle folkölspoet", sa någon eller några till mej någon gång på 90-talet i Landskrona. Det vill jag minnas att jag tyckte var kul, med den anspråkslöshet som riktig sanning är byggd av. Det handlar om det fina och det fula och mindervärdeskomplex och fåfänga, om prestationsångest. Det handlar om epitet och du kan tycka att det är löjligt, men det är en del av livet överallt. "Du är ju kult", sa en kille till mej en gång medan jag var djupt satt i grubblerier, som att det i så fall skulle lösa allt, som att kultstaus i en ytterst snäv krets skulle lösa funderingar kring: ska jag lämna lägenheten, råna en bank, eller den där affären på hörnet, han den poetiske handlaren.