Där går han och luktar fisk. Mättat kvavt i trettiotalet. Arturo Bandini är huvudpersonen i John Fantes ganska självbiografiska romankvartett. Och jag var en av dom på biblioteket, i Folkets hus i LA, Skåne, läste Ristat i damm, hade ingen aning om att den hette Ask the dust på engelska, ingen tanke på hur svenskan kan vara hård och tuff och skör, men Ask the dust, en mycket bättre bok, titel. Fante skriver också om LA, California. Och jag ser som en hackig dokumentärfilm, bilder på Cormac McCarthy och hästarna och Malcolm Lowry, och hästarna, den där stämningen, klaustrofobin du vill tillbaka in i, leva i utan att vara rädd, bara vilja komma ut, och ska du inte gå in på en bar nu, och fisken, havet, hamnarna och jag minns San Fransisco i På drift, hur Sal Paradise och den där sorglige kompisen, den snälle som alltid hamnar fel, hur dom tar sej till spökskeppet och jag är tillbaka på Bukowskis gator och dom där biblioteken som befolkas av torra ungmör och gamlingar, och dessa unga arbetargrabbar, så få så få, nu som då, suktar efter kunskap men vet inte hur man ska göra det, intensivt och avslappnat, som dom nyrika som pladdrar om filosofi eller litteratur dom tror är viktigt, som Johan Johansson när han tror att han är rolig som Stefan Sundström utan att förstå att Sundström alltid är bäst när han är allvarlig och sänker rösten, sjunger om kärlek. Den allvarliga humorn, den sorgliga som utsläpper ett dammigt ha ...(!) Böckerna om kärlek blir alltid bäst, det måste finnas längtan efter kärlek, desperationen, kärleken till ett sätt att tänka och agera, vara Sverige utan det gråa på sjuttiotalet, utan det mörkruna, orangea, mossgröna, bara allvarlig solidaritet och snuskiga visor som går att dansa till. Och överallt dessa unga pojkar som ska vara män och dom kan inte ta en tripp utan måste importera svampar från Panama eller Bolivias djungler eller högplatåer eller titta in i gapet på en jättelik orm och suga i sej giftet och spy i två dygn för att få flyga ryckigt i en kvart. Och under detta står John Fante och ler hjärtligt och skrattar kärleksfullt: Dessa pojkar dessa pojkar jag var också en av er. Men arbeta men arbeta men arbeta, förr eller senare måste du hamna där vid skrivbordet, stilfullt taggad, göra något av allt tugget med käkarna spända, hela du överspänt viktig, annars var ju allt bara skitsnack. Och klappar pojkarna på huvudet: Men man måste växa upp, det är höjden av spänning att lyckas med det roligt, stolt.