Man cyklar genom campingplatsen, mer öde nu i mitten av augusti. Man saknar stöd och parkerar mot papperskorgen vid bryggan allra längst ut, bron, flygplanen, en oskyddad fiskebåt med svarta flaggor på bojarna, nu kommer höstfiskarna. Man ställer sina bekväma skor, eller trätofflor från Skåne, ingen onödig snörning, eller skinntofflor från Marocko, där bryggan börjar. Man springer inte. Man skriker inte ih! Eller oh! Man är inte vulgär, man har svarta badbyxor inte shorts inte spräckligt inte skrikigt. Man tycker om vågor men inte nu, nu får det blåsa svag frånlandsvind och vara nästan stilla. Man tvekar inte, gör bara sin ritual, höjer ansiktet mot solen, simtag i luften, knäböjer. Och man känner inte varandra, men känner igen. Man känner igen dom onaturligt bruna gamla kvinnorna och männen i brassestolar, hur knotiga och lädriga dom är, solblekta huvudbonader, och han som joggar, och hon med hunden som inte är en tysk turist. Och den gamle mannen i ett sånt vitt linne som min morfar hade, och moped. ”Det är bästa tiden nu.” Man nickar. Man doppar sej på sitt eget sätt, dyker, crawlar snabbt, plaskar på rygg värdigt, whatever, håller inte för näsan. Säger i bekräftande andakt: Ah. ”Det är bästa tiden nu.” Ungdomarna och barnen är tillbaka i skolan, amatörernas semester är slut. ”Det biter lite idag”, säger man, inte som en plattityd, nä, som en stor och viktig sanning att begrunda. ”Man får vara tacksam för dessa dagarna.” Man nickar, stannar en stund och tvekar, sen hoppar man i igen, och den här gången tror man att man verkligen ska kunna försvinna på ett annorlunda nöjsamt sätt.