Låt oss säga att den började med det där fotot, boken Sju månader. Låt oss snabbt inse att det är en komplicerad sanning. Låt oss säga att jag visste att jag skulle ge ut en kort bok under hösten, att jag vetat det länge. Eller om det var det där äldre fotot. Om jag bara skrev klart dom där novellerna, tio stycken ungefär, så var det klart. Eller den korta romanen, en svart fars i sjukhusmiljö. Eller, nä, den långa romanen (eller dom två långa romanerna), nä, för lite tid. Jag har ju skrivit den här bloggen i sju år snart, nåt bra måste här väl finnas, jag kanske skulle samla ihop hundra sidor, redigera, ta bort och skriva om, skriva nytt, som jag alltid gör. Det skulle kunna bli tajta hundra sidor. Jag började samla, det var en jävla massa sidor, det fanns delar av något jag ville säga där, men bloggen fick vara blogg, ingen bloggbok. Jag kände, efter att ha tittat på dom där fotona, att såhär får det bli, en sorts kort roman. Klart att jag sen snodde från bloggen, från dagböcker och andra texter, och jag tog mej in i Jonte Stens smala huvud igen, svullet på insidan eller utsidan, skrev som han skriver, för mycket för lite, men det var när jag såg det fotot, Elsa och jag på Koster och jag kände inte igen den mannen, inte på insidan i alla fall. Eller om det var det med Anna och Elsa vid Kallis, ett lilla- och ett storasyskon, deras pappa med kamera, ingen annan, bara varandra att lita på, just då. Barn som söker fäder som söker fäder och mödrar som söker tillbaka och det kan gå runt så ganska länge utan att man får någon rätsida på det, ekorrhjulet. Och han, Jonte Sten, en sorts halvvariant av mej från mina ögon, och min fantasi och några människor jag känner/kände, en fiktiv person från verkligheten. Han hade fått sina två romaner, vad kan han möjligen ha att säga idag? Kanske berätta om sonen och dottern, om hur det som liknar svek är misslyckade försök. Inte fan vet jag. Jag har ingen distans. Jag litar på den känslan jag fick efter nästan ett års letande efter den där korta boken som jag ville skriva och få ut, det jag ville skriva innan allt annat kan bli skrivet och äkta tänkt. Så vad kan den gamle svartmålaren Jonte Sten göra för dej? Du kan se mej måla in honom i ett hörn, du kan njuta av varje exakt penseldrag, höra hur stillheten är jobbig medan färg torkar. (Och reklam i reklamen: du kan än så länge bara hitta boken på litenupplaga.se, där kan det stå att den är slutsåld, men det går bra att beställa ändå, senare kommer den att finnas hos dom flesta bokhandlare på nätet, hos några vanliga bokhandlare och överallt där böcker säljs, kanske inte på Konsum och Pressbyrån, går den att beställa. Då kan man passa på att köpa deckaren Mord också.)