Jag skulle aldrig slutat med musik, göra låtar. Jag kan inte förklara. Jag tycker mycket om Leo Sayers When I need you. Jag skulle vilja bli sjungen, kunna sjunga Dire Straits Why worry för någon som behövde det och tyckte det var skönt, mjukt. Att vara enkelt där för någon, trygg och klar. Jag skulle aldrig slutat sträva efter att göra allt så exakt och enkelt som möjligt. Perfekt. Otvetydigt. Just detta gäller. Jag vill ha det så i mitt liv, veta precis hur allt ska fungera, inte se till att det blir så, bara låta det hända. Fullständigt underbart i sin förutbestämda skentråkighet. Så jag skriver böcker som få läser och nog ingen blir glad av. Och jag går närsynt på gatorna och längtar efter någon jag känner, som jag inte vill, orkar, prata med. Det blir alltid missförstånd. Den enda text man kan sjunga, och man ska ha en jävla bra melodi, utan att bli missförstådd, är No no no no no osv. Låten Yes har förstört för många. Och nu, har jag gjort mej förstådd?