Måsarna är galna. Inte vilda inte crazy, avslappnat galna, betar dom. Och ollonborrar, ollonborrar på galej på annandagen. Och cykeln och fortfarande smaken av jordgubbarna, jordgubbarna, så dopade att dom aldrig blir gamla, bara hårda. Så längtade jag, så tog jag mej ut i den gråa mörka kvällen, musiken, vissa kvällar lyssnar jag bara på Pulp, Help the aged, A little soul och några till, och hela Different Class. Flärdfull socialrealism, melodiös, allvar med glimten i ögat. "Jag har svårt att ta det som inte är roligt på allvar", sa hon, och jag nickade, för att det gladde mej. Men nu cyklar jag ensam i mörkret och jag har svårt att ta det som inte är ljust för mörker. Och tvärtom. Och nu verkar det bara vara mannen med den lilla husvagnen och den gamla vita Volvon, som bor på campingen, nästan osynlig, men jag nickar till honom ändå, under teveantennen, det är han som teves julvärd finns för, kan jag tänka, det känns skönt, jag har svårt att ta det som inte är tillsammans för ensamt, och, och ... där faller min priviligerade värld samman, all ensam ensamhet som inte är självvald, all kall kyla som inte är varm.