Människors värde?
Vi är uppe i ungefär hundra döda nu. Det är svårfattbart. Det är hemskt så att jag skakar.
Samtidigt undrar jag hur många som har dött i det, på nittonhundratalet, sönderkoloniserade Afrika idag.
På fullt allvar alltså: Det räcker inte med att västmedia direkt utmålade det fruktansvärda i Norge som en terroristattack av muslimer. Givetvis. Det vet vi ju.
Nähä, det visste dom inte.
Inte heller visste dom att den absolut största delen av alla terroristattacker begås av vita högerextremister, oftast djupt kristna.
Men men men, man kan ju alltid vrida på allting så att det passar ens syften.
Men men men, nu har jag läst på flera olika ställen där människor skriver att det är ju ändå muslimernas fel, för utan dom hade det ju inte blivit såhär. Om dom bara hade hållit sej kvar i deras, av västmakternas, sönderkrigade land.
The Reluctant African (Storm över Afrika på svenska av någon anledning) heter Louis E. Lomax reportagebok från 1960. Reluctant betyder ungefär motsträvig, motvillig, kanske rent av obstinat.
Louis E. Lomax var amerikan, en så kallad negerförfattare, framför allt journalist, bland annat USA:s förste svarte tevejournalist.
Boken är alltså skriven i en tid där företeelser som McCarthy-förhören/angivningarna och Kalla kriget pågick. Vi kan prata om en tid i USA som är jämförbar (nåja) med dagens Sverige. I striden för frihet och liberalism kan man förbjuda allt som inte passar in i det mycket trånga mallen.
Nu har mina döttrar precis badat och utanför fönstret regnar det ibland och på radion meddelas det om svag vind. Vid öresundskusten i Skåne är det ganska tufft att ha motvind även i svag vind.
Mina döttrar är fyra och åtta år och jag vet inte varför, men jag blev ändå glad när Elsa (åtta) inte ville vara med i scouterna. Det är löjlig av mej, men ärligt. Jag vill att mina barn ska göra vad dom vill. Jag vill att dom ska bli sådana som reser sej upp och går när det inte passar. Självständiga individer med känsla för solidaritet. Jag är stolt över deras fantasi. Jag hjäpnas ofta av deras lekar och skaparförmåga.
Jag hade aldrig tvingat mina barn till ett socialdemokratiskt sommarläger, men jag hade släppt iväg dom om dom kunde berätta varför det var viktigt. Ett bra argument räcker för mej. Jag försöker få mina barn att känna att dom kan prata om allt.
Jag har inget emot scouterna. Men jag minns en gång när jag och min bror blev lämnade där av vår pappa en dag. Vi var inte gjorda för det. Det blev bara en gång.
Jag har lämnat jobb, slutat bara, tvärt. Då har det funnits en tid innan då jag funderat och tänkt att: Nä, det här är fel.
Jag har mycket svårt för hycklare, och dom är fler än vi tror.
Det var ju ett terroristbrott från början, då när många var säkra på att det var muslimer som låg bakom.
Från vissa håll har den åsikten ändrats nu. Nu är det en ensam galning.
Om vi krasst jämför så verkar ensamma galningar i Skandinavien vara betydligt farligare när dom är kristet högerextrema än när dom är muslimer. Jag tänker då alltså på sprängningen i Stockholm härförleden, fast då pratade man inte om en ensam galning. Då pratade man om ut med packet. Jag kan bara hålla med, fast tvärtom.
I dagens Expressen/Kvp/GT intervjuas den norske terroristens pappa. Han är pensionerad diplomat och bor i Frankrike. Han verkar mest orolig för att hans idyll ska sprängas av fler journalister, framför allt verkar han rädd för att han ska få skulden för sonens tilltag. Han fråntar sej allt ansvar. Det verkar han för övrigt gjort väldigt tidigt. Han skilde sej från terroristens mamma när pojken var ett år, bosatte sej i London, mamman tog ansvaret för sonen. Han tycker att sonen var svår att få kontakt med. Han har inte träffat honom på femton år. Nä nä. I min värld finns det väl kanske en viss risk att känna sej oälskad av en i det närmaste totalt frånvarande far, sånt har i alla fall fått svåra konsekvenser i andra fall.
Också då denna Louis E. Lomax, negerförfattaren, som man sa på sextiotalet. Uppvuxen i ett svart medelklasshem, intellektuellt, om jag har rätt information. Hans bok Storm över Afrika, som alltså handlar om den motvillige afrikanen i allmänhet och dom i Egypten och Kenya i synnerhet, är sannerligen inte dålig. Den är intressant, men framför allt ett tidsdokument om hur en, (tror jag) med amerikanska mått mätt, radikal svart författare ändå så benhårt försvarar sitt land och fördömer afrikaner som samarbetar ekonomiskt med både USA, Ryssland och Kina. Han fördömer dom afrikaner som på fredlig väg kommer att återta kontrollen av sina länder, fördömer att dom inte är så sugna på förlåtelse mot den stenrika vita minoriteten som har pissat på dom i årtionden utan säger att: Visst, när vi tar över så får ni stanna, men då får ni jobba för oss som vi gjorde för er, bli behandlade av oss som ni behandlade oss. Totalt utan trygghet och med minimala löner.
Jag förstår inte att Lomax inte har förståelse för detta tänkande. Och vi pratar inte om väpnade revolutioner här, inte om våld. Vi pratar om en sorts väg tilldemokrati. Vi pratar om en vit rasistisk överklass som har vetat att dagen ska komma när leken är slut, därför har dom kategoriskt vägrat svarta människor utbildning. Därför blev den afrikanska frigörelsen svår (och stammarna och en kolonisatörernas morbida gränsdragning när dom skulle håva in stålarna av naturtillgångarna) och långsam. Man var inte redo. Tror jag.
När det gäller Sydafrika (som då fortfarande inte var självständigt samt hade mycket stränga apartheidlagar, precis som USA, får man väl säga) är Lomax mer positiv.
Antingen är Lomax bok ett beställningsverk från amerikanska staten (vilket jag inte tror) eller ett skrämmande dokument över en inställning hos ett kuvat folk (som man väl även får kalla svart medelklass 1960), hur man helt och hållet köper propagandan från den egna suveräna överheten. Tja, som idag ungefär.
Till sist: Stackars stackars ni människor i Norge som har förlorat era nära. Det är så sorgligt. Och i andra länder, där det är vardagsmat men gör lika ont.
Monday, July 25, 2011
Thursday, July 21, 2011
Komplexiteten och det självklara
Jag har nu redigerat klart Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar, gjort en första korrläsning. Korrläsningar är viktigt om man bryr sej om orden. Redaktörer är viktiga. Om man bara bryr sej om att sälja en skithistoria är det mindre väsentligt.
Jag saknar Wahlström och Widstrand (eller något annat större förlag) där man verkligen går igenom böckerna ordentligt. Där det jobbar många människor som älskar och kan litteratur. Och, visst, dom får ju ta sej an en annan sorts böcker ibland också. Om man läser Per I Gedins Förläggarliv (han var det moderna W&W:s grundare, skulle man kunna säga) förstår man varför storförlag ger ut storsäljare med tvivelaktig litterär kvalitet, för att kunna ge ut böcker som man älskar men som säljer mindre. Och för att man är ett vinstdrivande företag, så klart.
Det finns så många mer eller mindra ideela arbetare inom litteratursfären. Jag känner en hel del av dom. Jag kanske också är en av dom, i alla fall ibland. Det är ett hårt jobb, denna ständiga jakt efter pengar för att kunna trycka sånt man tycker måste tryckas.
Min nästa roman kommer med största sannolikhet ges ut på ett stort eller mellanstort förlag.
Dolph Lundgren borde rimligen vara tämligen rik. Nu har han skilt sej och lämnar barnen i Spanien för att flytta till Los Angeles med sin nya tjej, 23 år yngre. Han flyttar till LA för att satsa på karriären. Det kommer att ta tre månader innan han träffar sina barn igen. Den yngsta dottern är tio år. Dolph konstaterar att det är jobbigt att inte få träffa sin pappa på så lång tid. Men men, karriären.
Men men, Vad Dolph inte säger är: Det är svårt som pappa att inte träffa sina barn på tre månader.
Men men, vad Dolph dock säger är: Karriären går bra nu, man måste ta chansen.
Vi är på inget sätt lika Dolph och jag.
Jag mår dåligt när jag inte träffar mina barn på tre dagar.
Och sen har vi arbetslösa människor med barn, i förhållanden, som tvingas flytta 30 eller 40 mil för jobb. Om dom inte gör det blir dom utförsäkrade från A-kassan.
Jag vet inte vad frihet är.
Men jag har en känsla av att flera rika människor, karriärsmänniskor är ledande i den samhällsutveckling som kommer tillbaka nu i återigen ny skepnad, efter Julius Caesar, efter Napoleon och Hitler och flertalet diktatorer och otaliga amerikanska presidenter, med (i Sverige) Fredrik Reinfeldt i spetsen.
Sköt dej själv och skit i andra.
Men frihet, vad i hela friden är det?
Jag har nu redigerat klart Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar, gjort en första korrläsning. Korrläsningar är viktigt om man bryr sej om orden. Redaktörer är viktiga. Om man bara bryr sej om att sälja en skithistoria är det mindre väsentligt.
Jag saknar Wahlström och Widstrand (eller något annat större förlag) där man verkligen går igenom böckerna ordentligt. Där det jobbar många människor som älskar och kan litteratur. Och, visst, dom får ju ta sej an en annan sorts böcker ibland också. Om man läser Per I Gedins Förläggarliv (han var det moderna W&W:s grundare, skulle man kunna säga) förstår man varför storförlag ger ut storsäljare med tvivelaktig litterär kvalitet, för att kunna ge ut böcker som man älskar men som säljer mindre. Och för att man är ett vinstdrivande företag, så klart.
Det finns så många mer eller mindra ideela arbetare inom litteratursfären. Jag känner en hel del av dom. Jag kanske också är en av dom, i alla fall ibland. Det är ett hårt jobb, denna ständiga jakt efter pengar för att kunna trycka sånt man tycker måste tryckas.
Min nästa roman kommer med största sannolikhet ges ut på ett stort eller mellanstort förlag.
Dolph Lundgren borde rimligen vara tämligen rik. Nu har han skilt sej och lämnar barnen i Spanien för att flytta till Los Angeles med sin nya tjej, 23 år yngre. Han flyttar till LA för att satsa på karriären. Det kommer att ta tre månader innan han träffar sina barn igen. Den yngsta dottern är tio år. Dolph konstaterar att det är jobbigt att inte få träffa sin pappa på så lång tid. Men men, karriären.
Men men, Vad Dolph inte säger är: Det är svårt som pappa att inte träffa sina barn på tre månader.
Men men, vad Dolph dock säger är: Karriären går bra nu, man måste ta chansen.
Vi är på inget sätt lika Dolph och jag.
Jag mår dåligt när jag inte träffar mina barn på tre dagar.
Och sen har vi arbetslösa människor med barn, i förhållanden, som tvingas flytta 30 eller 40 mil för jobb. Om dom inte gör det blir dom utförsäkrade från A-kassan.
Jag vet inte vad frihet är.
Men jag har en känsla av att flera rika människor, karriärsmänniskor är ledande i den samhällsutveckling som kommer tillbaka nu i återigen ny skepnad, efter Julius Caesar, efter Napoleon och Hitler och flertalet diktatorer och otaliga amerikanska presidenter, med (i Sverige) Fredrik Reinfeldt i spetsen.
Sköt dej själv och skit i andra.
Men frihet, vad i hela friden är det?
Monday, July 18, 2011
Take it away
Jag badar i bassänger eller hav. Oftast. Det är i havet jag vill bo.
Jag tänker förbluffande ofta på Jack Vreeswijk.
En annan trubadur ibland är Janne. Vi har gjort många roliga saker tillsammans. Vi har bråkat också, som riktiga vänner gör.
Vi blev inte kompisar då, men vi träffades för första gången i början av åttiotalet. Vi kom från olika miljöer. Det tog väl nästan tio år innan vi blev polare. Dom som tror att Landskronas tuffa tider började för sådär tio eller tjugo år sen är dumma i huvudet.
Varje dag i hela världen är det tuffa tider i hela världen. Det är inget som Lotta på Liseberg eller Allsång på Skansen kan ändra.
Varje dag i hela världen dör människor för tidigt på grund av, bland annat, västvärldens girighet och oförmåga till empati.
Och du gnäller på att dom äter hund i Kina medan du smaskar på din kyckling eller fläskkotlett.
Nyanserna är helt försvunna i det hypershoppingsjuka samhället. Färre och färre människor kan känna. Något.
Kan du känna.
Jag minns honom med protesen. Han var en trevlig man. Ett halvt ben bortskjutet.
"Ja, det är hemskt, att dom krigar så", säger kärringen i kvartersbutiken. "Att dom inte kan låta bli, barbarer."
Jag kände honom. Han var ingen soldat. Det var däremot amerikanen som sköt honom. Det var däremot officeren som skickade dit soldaten för att hans land vill tjäna mer pengar i kapitalismens namn. Officeren som ser till att hans egen son slipper krigstjänst. Dom som spöade honom med ett halvt saknat ben på en mindre ort i Skåne var svenskar, förlåt, SVENSKAR.
Skäms. Skäms! Men det kan ni ju inte, ni är ju inte lagda åt det självanalytiska hållet.
Era jävla svin!
Känner ni något?
Bryr ni er om människor utanför den innersta kretsen?
Nä, jag vet. Ni har fullt upp med ert. Lever vi i ett bra samhälle då?
Jag badar i hav eller i klor. Det är där jag vill leva och dö och vila för evigt. Annars tittar jag på hav. Annars drömmer jag om en egen swimmingpool.
Igår badade jag i Billebjär utanför Lund för första gången. Janne lurade mej med att det skulle vara 22 grader. Jag hade följt med ändå. Det var jag, Johanna, Elsa och Anna. Janne och Mia, Alma och Ville. Ville hade tjatat hela middagen, Jannes hemlagade dubbelstekta kebab, och till slut slutade det att regna.
Till slut slutar det att regna.
Tror du det? Jag vägrar sluta tro.
Det är skönt att umgås med människor man tycker om. Det är klart att andra kan tycka att alla våra gemensamma minnen är tråkiga, när vi babblar på. Men vi babblar ju så roligt.
Det var kanske arton grader. Janne, Ville och jag simmade kanske hundra meter i det grumliga vattnet. Vi klättrade upp och dök från kanske tre eller fyra meter från klipporna. Det gjorde mej lycklig. Det gjorde mitt liv större. Och det var jag som sa det, inte Björn Ranelid.
Jag badar i bassänger eller hav. Oftast. Det är i havet jag vill bo.
Jag tänker förbluffande ofta på Jack Vreeswijk.
En annan trubadur ibland är Janne. Vi har gjort många roliga saker tillsammans. Vi har bråkat också, som riktiga vänner gör.
Vi blev inte kompisar då, men vi träffades för första gången i början av åttiotalet. Vi kom från olika miljöer. Det tog väl nästan tio år innan vi blev polare. Dom som tror att Landskronas tuffa tider började för sådär tio eller tjugo år sen är dumma i huvudet.
Varje dag i hela världen är det tuffa tider i hela världen. Det är inget som Lotta på Liseberg eller Allsång på Skansen kan ändra.
Varje dag i hela världen dör människor för tidigt på grund av, bland annat, västvärldens girighet och oförmåga till empati.
Och du gnäller på att dom äter hund i Kina medan du smaskar på din kyckling eller fläskkotlett.
Nyanserna är helt försvunna i det hypershoppingsjuka samhället. Färre och färre människor kan känna. Något.
Kan du känna.
Jag minns honom med protesen. Han var en trevlig man. Ett halvt ben bortskjutet.
"Ja, det är hemskt, att dom krigar så", säger kärringen i kvartersbutiken. "Att dom inte kan låta bli, barbarer."
Jag kände honom. Han var ingen soldat. Det var däremot amerikanen som sköt honom. Det var däremot officeren som skickade dit soldaten för att hans land vill tjäna mer pengar i kapitalismens namn. Officeren som ser till att hans egen son slipper krigstjänst. Dom som spöade honom med ett halvt saknat ben på en mindre ort i Skåne var svenskar, förlåt, SVENSKAR.
Skäms. Skäms! Men det kan ni ju inte, ni är ju inte lagda åt det självanalytiska hållet.
Era jävla svin!
Känner ni något?
Bryr ni er om människor utanför den innersta kretsen?
Nä, jag vet. Ni har fullt upp med ert. Lever vi i ett bra samhälle då?
Jag badar i hav eller i klor. Det är där jag vill leva och dö och vila för evigt. Annars tittar jag på hav. Annars drömmer jag om en egen swimmingpool.
Igår badade jag i Billebjär utanför Lund för första gången. Janne lurade mej med att det skulle vara 22 grader. Jag hade följt med ändå. Det var jag, Johanna, Elsa och Anna. Janne och Mia, Alma och Ville. Ville hade tjatat hela middagen, Jannes hemlagade dubbelstekta kebab, och till slut slutade det att regna.
Till slut slutar det att regna.
Tror du det? Jag vägrar sluta tro.
Det är skönt att umgås med människor man tycker om. Det är klart att andra kan tycka att alla våra gemensamma minnen är tråkiga, när vi babblar på. Men vi babblar ju så roligt.
Det var kanske arton grader. Janne, Ville och jag simmade kanske hundra meter i det grumliga vattnet. Vi klättrade upp och dök från kanske tre eller fyra meter från klipporna. Det gjorde mej lycklig. Det gjorde mitt liv större. Och det var jag som sa det, inte Björn Ranelid.
Thursday, July 14, 2011
Till minne
Idag har Folke namnsdag. Så hette min morfar, en ikon i vår familj, som dog alldeles för tidigt.
Jag vet ju egentligen inte hur han var som människa. Jag var sex eller sju när han gick bort.
Jag har saknat honom så tidigare.
Jag har bara historierna.
Fast det är inte sant. Jag minns när han och mormor kom till Asmundtorp i den silvriga bilen som hette Viktor, en Opel, tror jag.
Jag minns en sommar i Påarp utanför Halmstad när jag varit sjuk och bodde där hos mormor och morfar (det var kanske några dagar, jag vet inte).
Min bror och jag kallades för gossarna, eller Knoll och Tott.
Jag minns när morfar hjälpte mej och min bror att bygga en koja med två våningar. Vi byggde motorcyklar av sågbockar, satte på klistermärken från nån bensinstation.
Sen har jag ju bilderna. När morfar ligger mellan min bror och mej och läser en serietidning i sängen.
När min bror och jag sitter bland stenarna i det där huset ovanför havet utanför Halmstad. Det som är rivet nu. Det som morfar (tillsammans med andra) byggde. Jag kanske ska åka dit och se hur det ser ut om några veckor. Jag vet inte hur jag kommer att reagera. Jag vet bara att jag kommer att skita i om det regnar och blåser, jag måste springa ner genom hagen och över taggtråden och bada i det havet som är saltare och farligare.
Jag vet bara att jag kommer att gråta.
Allt som försvinner. Det är sorgligt.
Min syster har, vad jag vet, inga minnen av morfar.
Jag minns en blåsig kväll med högt vatten ute på den lilla bryggan och vi hade fått fiskhuvuden från grannarna och vi hade håvar och vi bara hivade upp krabbor, det myllrade.
Sen slängde vi i dom igen.
Jag minns att jag tyckte att mormor skällde mycket på morfar. Jag vet inte, mormor var nog mer intensiv, morfar var kanske mer sävlig. Dom var båda frisörer.
Jag kom (efter morfars död) under några år i tonåren nära min mormor, men jag antar att det var jag som sen sabbade det.
Jag var inte på morfars begravning, antagligen för att skyddas från något. Idag kan jag tycka att det är synd, jag har upptäckt att begravningar är utmärkta sätt att säga farväl. Men det hade jag kanske inte fattat då.
Så, Folke, grattis på namnsdagen. Jag tror inte att jag kan säga att jag saknar dej, jag var för liten, men jag saknar det vi aldrig fick. Jag skulle så gärna vilja ha känt dej på riktigt.
Idag har Folke namnsdag. Så hette min morfar, en ikon i vår familj, som dog alldeles för tidigt.
Jag vet ju egentligen inte hur han var som människa. Jag var sex eller sju när han gick bort.
Jag har saknat honom så tidigare.
Jag har bara historierna.
Fast det är inte sant. Jag minns när han och mormor kom till Asmundtorp i den silvriga bilen som hette Viktor, en Opel, tror jag.
Jag minns en sommar i Påarp utanför Halmstad när jag varit sjuk och bodde där hos mormor och morfar (det var kanske några dagar, jag vet inte).
Min bror och jag kallades för gossarna, eller Knoll och Tott.
Jag minns när morfar hjälpte mej och min bror att bygga en koja med två våningar. Vi byggde motorcyklar av sågbockar, satte på klistermärken från nån bensinstation.
Sen har jag ju bilderna. När morfar ligger mellan min bror och mej och läser en serietidning i sängen.
När min bror och jag sitter bland stenarna i det där huset ovanför havet utanför Halmstad. Det som är rivet nu. Det som morfar (tillsammans med andra) byggde. Jag kanske ska åka dit och se hur det ser ut om några veckor. Jag vet inte hur jag kommer att reagera. Jag vet bara att jag kommer att skita i om det regnar och blåser, jag måste springa ner genom hagen och över taggtråden och bada i det havet som är saltare och farligare.
Jag vet bara att jag kommer att gråta.
Allt som försvinner. Det är sorgligt.
Min syster har, vad jag vet, inga minnen av morfar.
Jag minns en blåsig kväll med högt vatten ute på den lilla bryggan och vi hade fått fiskhuvuden från grannarna och vi hade håvar och vi bara hivade upp krabbor, det myllrade.
Sen slängde vi i dom igen.
Jag minns att jag tyckte att mormor skällde mycket på morfar. Jag vet inte, mormor var nog mer intensiv, morfar var kanske mer sävlig. Dom var båda frisörer.
Jag kom (efter morfars död) under några år i tonåren nära min mormor, men jag antar att det var jag som sen sabbade det.
Jag var inte på morfars begravning, antagligen för att skyddas från något. Idag kan jag tycka att det är synd, jag har upptäckt att begravningar är utmärkta sätt att säga farväl. Men det hade jag kanske inte fattat då.
Så, Folke, grattis på namnsdagen. Jag tror inte att jag kan säga att jag saknar dej, jag var för liten, men jag saknar det vi aldrig fick. Jag skulle så gärna vilja ha känt dej på riktigt.
Wednesday, July 13, 2011
Höstens sista blomma
Jag längtar ofta till hamnen i Borstahusen. Jag längtar ofta till kolonistugan vi hade. Jag längtar efter en fristad. Ofta kan jag känna att jag lever i exil. Ofta åker jag till Köpenhamn för att få vara någon annanstans.
I det borgerliga skitlandet Sverige står ju inte kulturen högt i kurs så sådana viktiga (ja, jag menar viktiga) projekt som jag tidigare gjort underbetald får jag göra obetald nu.
I det borgerliga skitlandet Sverige är det en en fjäder i hatten, eller lök på laxen, att inte ha någon kulturell bildning. Så skapas underjordiska rörelser. Kriminella rörelser. Så späs hatet på och den nedåtgående spiralen borrar sej genom jorden och kommer ut och fortsätter ut i det alldeles tomma intet. Men är ändå kvar. Precis som dom tomma luftballongerna i dom ointresserades hjärnor.
Vi kan prata om Björn Afzelius som jag började lyssna på i tidiga tonåren.
Lasse Berghagen som jag slutade lyssna på innan jag var tio. Men jag är tacksam ändå, Lasse, du var en ingång till viktigare musik på svenska. Jag ville vidare. Du lärde mej grunderna med dina medryckande melodier, dina lagom sentimentala texter var som mumma för en tänkande åttaåring. Jag tackar för det.
Och nu är det alltså snart karneval i Landskrona, jag ska dit med mina döttrar. Det är lite tråkigt eftersom jag inte har fått pengar som varit utlovade mej, men vi får lösa det på något sätt.
Och på fredag spelar alltså Hasse, Kvinnaböske, Kungen. Vad Anna tycker vet jag inte, men jag och Elsa ska i alla fall digga. Och Windy med, hoppas jag. Och hans syster, kanske.
Jag tror att det var i mitten av åttiotalet. Jag vet inte om det var Agneta (Windys syster) eller Bengt och Kerstin (Windys föräldrar) som hade köpt skivan. Jag minns inte vad den heter heller. Men Marknadsvarité var med. "Må Djävulen ta ta er, och lära er veta hut". Det var som om Jesus körde månglarna ur templet. Och vi sjöng med och jag tror inte att vi visste om det var bra eller om vi bara skojade. Precis som sångerna vi skrev. Var dom på allvar eller skojade vi bara. Både och, antagligen, som så mycket annat.
Någon borde köra månglarna ur templet. Och nu menar jag allvar. Torkild Strandberg. Och jag tänker på en uppsvälld och självgod padda, av någon anledning. Som aldrig gör något fel. Som alltid kan rättfärdiga sej själv och dubbelmoralen.
Så skapar man ett förakt som ständigt växer.
Så skapar man fler påtända eller packade ungdomar, kriminella, som ställer till olyckor för oskyldiga, skiter alla i dej så skiter du till slut i alla andra. Jag kan tänka mej att någon av dessa ungdomar kan ha varit någon av dom som jag inte fick pengar till att jobba med kreativt, istället för att begå brott och hamna i fel sällskap. Men men, det är ju bara tredjeklassens medborgare. Människor har ju sin fria vilja, och bla bla bla.
Men, vi måste ha in människor med höga inkomster i Landskrona, sägs det i skattelättnadernas tidevarv. Jag tycker att man borde hjälpa människor med problem istället och sluta betala ut tusen spänn i timmen (och hotell och middagar) till en grupp rådgivare utan redovisningsplikt, såsom Landskrona (med Torkild i spetsen) gjort. Och, vad jag förstår, människor som inte ens skattar i Landskrona.
Så skapar man rika människor rikare medan man förnedrar dom på botten.
Nä, 2014, Torkild, även om du populistar till dej och kör några goa sd-lögner. För att citera Hasse, då hoppas jag att du plockar Höstens sista blomma och ger den till mej, så ska jag stampa den där fula och falska blåklinten djupt ner i marken så att den aldrig blir synlig igen.
Jag längtar ofta till hamnen i Borstahusen. Jag längtar ofta till kolonistugan vi hade. Jag längtar efter en fristad. Ofta kan jag känna att jag lever i exil. Ofta åker jag till Köpenhamn för att få vara någon annanstans.
I det borgerliga skitlandet Sverige står ju inte kulturen högt i kurs så sådana viktiga (ja, jag menar viktiga) projekt som jag tidigare gjort underbetald får jag göra obetald nu.
I det borgerliga skitlandet Sverige är det en en fjäder i hatten, eller lök på laxen, att inte ha någon kulturell bildning. Så skapas underjordiska rörelser. Kriminella rörelser. Så späs hatet på och den nedåtgående spiralen borrar sej genom jorden och kommer ut och fortsätter ut i det alldeles tomma intet. Men är ändå kvar. Precis som dom tomma luftballongerna i dom ointresserades hjärnor.
Vi kan prata om Björn Afzelius som jag började lyssna på i tidiga tonåren.
Lasse Berghagen som jag slutade lyssna på innan jag var tio. Men jag är tacksam ändå, Lasse, du var en ingång till viktigare musik på svenska. Jag ville vidare. Du lärde mej grunderna med dina medryckande melodier, dina lagom sentimentala texter var som mumma för en tänkande åttaåring. Jag tackar för det.
Och nu är det alltså snart karneval i Landskrona, jag ska dit med mina döttrar. Det är lite tråkigt eftersom jag inte har fått pengar som varit utlovade mej, men vi får lösa det på något sätt.
Och på fredag spelar alltså Hasse, Kvinnaböske, Kungen. Vad Anna tycker vet jag inte, men jag och Elsa ska i alla fall digga. Och Windy med, hoppas jag. Och hans syster, kanske.
Jag tror att det var i mitten av åttiotalet. Jag vet inte om det var Agneta (Windys syster) eller Bengt och Kerstin (Windys föräldrar) som hade köpt skivan. Jag minns inte vad den heter heller. Men Marknadsvarité var med. "Må Djävulen ta ta er, och lära er veta hut". Det var som om Jesus körde månglarna ur templet. Och vi sjöng med och jag tror inte att vi visste om det var bra eller om vi bara skojade. Precis som sångerna vi skrev. Var dom på allvar eller skojade vi bara. Både och, antagligen, som så mycket annat.
Någon borde köra månglarna ur templet. Och nu menar jag allvar. Torkild Strandberg. Och jag tänker på en uppsvälld och självgod padda, av någon anledning. Som aldrig gör något fel. Som alltid kan rättfärdiga sej själv och dubbelmoralen.
Så skapar man ett förakt som ständigt växer.
Så skapar man fler påtända eller packade ungdomar, kriminella, som ställer till olyckor för oskyldiga, skiter alla i dej så skiter du till slut i alla andra. Jag kan tänka mej att någon av dessa ungdomar kan ha varit någon av dom som jag inte fick pengar till att jobba med kreativt, istället för att begå brott och hamna i fel sällskap. Men men, det är ju bara tredjeklassens medborgare. Människor har ju sin fria vilja, och bla bla bla.
Men, vi måste ha in människor med höga inkomster i Landskrona, sägs det i skattelättnadernas tidevarv. Jag tycker att man borde hjälpa människor med problem istället och sluta betala ut tusen spänn i timmen (och hotell och middagar) till en grupp rådgivare utan redovisningsplikt, såsom Landskrona (med Torkild i spetsen) gjort. Och, vad jag förstår, människor som inte ens skattar i Landskrona.
Så skapar man rika människor rikare medan man förnedrar dom på botten.
Nä, 2014, Torkild, även om du populistar till dej och kör några goa sd-lögner. För att citera Hasse, då hoppas jag att du plockar Höstens sista blomma och ger den till mej, så ska jag stampa den där fula och falska blåklinten djupt ner i marken så att den aldrig blir synlig igen.
Friday, July 08, 2011
Näe, jodå ...
Så. Nu har jag efter två månader bestämt mej på riktigt. Jag har skrivit på kontraktet. Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar och MORD kommer ut på King ink Förlag någon gång under sensommaren eller hösten.
Vad det gäller Jag kan lova ... har det aldrig varit någon tvekan. Jag är mycket stolt över pojken (nästan) som skrev den boken.
MORD var det som gjorde mej tveksam.
MORD är en sorts antideckare i tre delar, och två av dom har redan blivit publicerade (en i HD och en i Till Killor with love), fast inte i samma versioner. Och nu tillkommer ju Mord i Limhamn, och tillsammans är det en roman med en löpande, tja, vi kan säga kärlekshistoria.
Jag vill inte lura någon.
Men jag tycker att boken får andra dimensioner när den publiceras som det var tänkt, tredelad.
Dessutom kommer båda böckerna i pocket, mitt favoritformat, och billigare än inbundet.
Jag skriver annorlunda där, ljusare. Och jag är ingen deckarförfattare. Det var liksom aldrig meningen. Det kanske är en pastisch. Men när jag nu korrläst så är jag förtjust, framför allt dom som någonsin satt sin fot (eller vill göra det) i Borstahusen, Landskrona, Malmö, Möllevången, Limhamn. Och givetvis dyker det upp lite Spanien, det hade inte varit jag annars. Ja, alla ni, kommer säkert att tycka att det är kul eller intressant.
Jag har berättat flera gånger att jag älskar att läsa Dan Turélls historier från, mestadels, Vesterbro. Det är lite så jag tänker, att man ska få traska runt i miljöerna i sitt huvud. Och lite deckarpussel på det, lite humor.
Det är bara jag som är rädd för att det inte är svart nog.
Jag lyssnar på webradio. Det är regnavbrott i Båstad och man hör kommentatorn prata i telefon rakt ut i sändningen.
Jag föredrar damtennis framför damfotboll. Fotbollen kan ofta vara som att se BoIS i sina sämsta stunder, det passas så mycket fel.
Men man ska inte jämföra så. Jag är mycket glad för Sveriges framgångar i VM, låt oss hoppas att dom fortsätter.
Och VM är VM. Och slår man världsettorna så slår man världsettorna.
Jag kan lova ... kommer att få ett förord som handlar lite om tiden när den blev till, många år för en så tunn bok.
Och bakside- och katalogtexter ska skrivas.
Och jag vet att jag har pengar på åkkortet. Och jag har lite danska pengar kvar. Och det är dejligt i Köbenhavn när det regnar. Och jag arbetar bra där.
Så jag drar.
Det kommer antagligen att arrangeras två släppfester, en i Landskrona och en i Malmö. Med musik (jag hoppas på Hoogans i LA och kanske Andi eller L.T. Fisk i Malmö, men jag har inte frågat någon av dom än, kom ihåg det) och med Tomas Ekström och förhoppningsvis Daniel Pettersson som båda är aktuella med böcker på King ink Förlag. Och ett glatt humör.
Vi får se när och hur det blir. Jag får återkomma.
Andra boknyheter, nä, men möjligheter: Till nästa höst hoppas jag att både min nya roman och Elsas och min barnbok är ute.
Så. Nu har jag efter två månader bestämt mej på riktigt. Jag har skrivit på kontraktet. Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar och MORD kommer ut på King ink Förlag någon gång under sensommaren eller hösten.
Vad det gäller Jag kan lova ... har det aldrig varit någon tvekan. Jag är mycket stolt över pojken (nästan) som skrev den boken.
MORD var det som gjorde mej tveksam.
MORD är en sorts antideckare i tre delar, och två av dom har redan blivit publicerade (en i HD och en i Till Killor with love), fast inte i samma versioner. Och nu tillkommer ju Mord i Limhamn, och tillsammans är det en roman med en löpande, tja, vi kan säga kärlekshistoria.
Jag vill inte lura någon.
Men jag tycker att boken får andra dimensioner när den publiceras som det var tänkt, tredelad.
Dessutom kommer båda böckerna i pocket, mitt favoritformat, och billigare än inbundet.
Jag skriver annorlunda där, ljusare. Och jag är ingen deckarförfattare. Det var liksom aldrig meningen. Det kanske är en pastisch. Men när jag nu korrläst så är jag förtjust, framför allt dom som någonsin satt sin fot (eller vill göra det) i Borstahusen, Landskrona, Malmö, Möllevången, Limhamn. Och givetvis dyker det upp lite Spanien, det hade inte varit jag annars. Ja, alla ni, kommer säkert att tycka att det är kul eller intressant.
Jag har berättat flera gånger att jag älskar att läsa Dan Turélls historier från, mestadels, Vesterbro. Det är lite så jag tänker, att man ska få traska runt i miljöerna i sitt huvud. Och lite deckarpussel på det, lite humor.
Det är bara jag som är rädd för att det inte är svart nog.
Jag lyssnar på webradio. Det är regnavbrott i Båstad och man hör kommentatorn prata i telefon rakt ut i sändningen.
Jag föredrar damtennis framför damfotboll. Fotbollen kan ofta vara som att se BoIS i sina sämsta stunder, det passas så mycket fel.
Men man ska inte jämföra så. Jag är mycket glad för Sveriges framgångar i VM, låt oss hoppas att dom fortsätter.
Och VM är VM. Och slår man världsettorna så slår man världsettorna.
Jag kan lova ... kommer att få ett förord som handlar lite om tiden när den blev till, många år för en så tunn bok.
Och bakside- och katalogtexter ska skrivas.
Och jag vet att jag har pengar på åkkortet. Och jag har lite danska pengar kvar. Och det är dejligt i Köbenhavn när det regnar. Och jag arbetar bra där.
Så jag drar.
Det kommer antagligen att arrangeras två släppfester, en i Landskrona och en i Malmö. Med musik (jag hoppas på Hoogans i LA och kanske Andi eller L.T. Fisk i Malmö, men jag har inte frågat någon av dom än, kom ihåg det) och med Tomas Ekström och förhoppningsvis Daniel Pettersson som båda är aktuella med böcker på King ink Förlag. Och ett glatt humör.
Vi får se när och hur det blir. Jag får återkomma.
Andra boknyheter, nä, men möjligheter: Till nästa höst hoppas jag att både min nya roman och Elsas och min barnbok är ute.
Thursday, July 07, 2011
Opportunister gå hem
Jag redigerar den halvtaskiga nyutskriften av manuset till Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. Det är en del att göra, men jag är tacksam för utskriften. Det är inte jag som skrivit in den igen (originalet är försvunnet) men det blir alltid fel när man skriver in något på nytt och har en smula bråttom.
Och jag tänker på posörer.
Och (för säkerhets skull) jag pratar inte om någon av mina riktiga vänner. För då hade dom inte varit mina riktiga vänner. Alla kan vi få en släng av posörsjukan ibland, kortvarigt.
Jag pratar om dom som inte gör det på allvar men ändå låtsas som om dom gör det.
Inom litteraturen och det vanliga livet. Skitsnackarna utan täckning. Dom som blir livrädda när man börjar prata allvar, att dom själva ska behöva prata allvar. Då menar jag riktigt allvar. Inte om hur dum den och den är på jobbet, till exempel på arbetsplatsen skolan. Där verkar det bo många fegisar.
Och dom som ställer en fråga utan att lyssna på svaret, ler och säger: intressant medan man ser i deras ögon att dom bara bryr sej om sej själva.
Jag har svårt för fegisar.
Fråga mej om vad som helst, så svarar jag. Ärligt.
Jag var nog möjligen en sorts posör för sådär tjugo år sen när jag var vacker, eller inte. Men när man kommer upp i åren blir det bara löjligt. Att suga med hela kroppen efter uppmärksamhet.
Jag tycker om att prata när jag träffar folk. Men oftast är jag ensam och tyst. Men du, som det snackas i mitt huvud. Det är därför jag är så dålig på att sova.
Men jag vet några snubbar, posörer. Såna man litar på först och sen blir sviken eller lurad av, såvida man inte nöjer sej med att låtsas hela livet. Låtsas att man talar allvar, och man ser dom orörliga nickningarna med huvudena: vi vet att vi ljuger vi vet att vi ljuger.
Eller bara har missuppfattat som ärliga
Så, där fick man en brud på kroken.
Och man kan säga att man är författare (men kanske inte har tid eller inspiration för att förklara varför man aldrig blir utgiven). Man kan säga det för att man inte är en riktig författare. För att man inte egentligen har något att säga, eller för att man inte har redskapen att säga det.
Alla offer man gör. För att man måste. Och det är inte något romantiskt över det. Det är bara att vara en människa som vet vad man vill och kan och gör det.
Jag kallar mej för fan inte målare bara för att jag har målat sådär sex sju lägenheter och hus inne eller ute.
Eller fönsterputsare för att jag har putsat en jävla massa fönster.
Man är inte författare för att man varit i Paris eller Berlin och blivit publicerad i någon tidskrift utan betalning.
Och jag skulle vilja säga något om stand up poetry. Det är stand up poetry, och inget annat. Möjligen stand up, i så fall, i vissa eller flera fall.
Det betyder inte att något är bättre än något annat.
Det betyder inte att något är finare än något annat.
Det betyder bara att man ska kalla saker vid sitt rätta namn.
När en posör kallar sej författare i basker utan att ha gett ut ett skit, så är han bara en lögnare som söker sin väg in i den falska romantiken.
Livet, däremot, är för många av oss på alldeles riktigt, och hårt. Och svårt. Men vi kan inte sluta.
Och ni behöver oss.
För min del tog det fyra böcker innan jag kallade mej författare, och även då tog det emot. Jag har en stor respekt för författare, riktiga författare. Nu är jag stolt, tror jag. Och fattig.
Jag redigerar den halvtaskiga nyutskriften av manuset till Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. Det är en del att göra, men jag är tacksam för utskriften. Det är inte jag som skrivit in den igen (originalet är försvunnet) men det blir alltid fel när man skriver in något på nytt och har en smula bråttom.
Och jag tänker på posörer.
Och (för säkerhets skull) jag pratar inte om någon av mina riktiga vänner. För då hade dom inte varit mina riktiga vänner. Alla kan vi få en släng av posörsjukan ibland, kortvarigt.
Jag pratar om dom som inte gör det på allvar men ändå låtsas som om dom gör det.
Inom litteraturen och det vanliga livet. Skitsnackarna utan täckning. Dom som blir livrädda när man börjar prata allvar, att dom själva ska behöva prata allvar. Då menar jag riktigt allvar. Inte om hur dum den och den är på jobbet, till exempel på arbetsplatsen skolan. Där verkar det bo många fegisar.
Och dom som ställer en fråga utan att lyssna på svaret, ler och säger: intressant medan man ser i deras ögon att dom bara bryr sej om sej själva.
Jag har svårt för fegisar.
Fråga mej om vad som helst, så svarar jag. Ärligt.
Jag var nog möjligen en sorts posör för sådär tjugo år sen när jag var vacker, eller inte. Men när man kommer upp i åren blir det bara löjligt. Att suga med hela kroppen efter uppmärksamhet.
Jag tycker om att prata när jag träffar folk. Men oftast är jag ensam och tyst. Men du, som det snackas i mitt huvud. Det är därför jag är så dålig på att sova.
Men jag vet några snubbar, posörer. Såna man litar på först och sen blir sviken eller lurad av, såvida man inte nöjer sej med att låtsas hela livet. Låtsas att man talar allvar, och man ser dom orörliga nickningarna med huvudena: vi vet att vi ljuger vi vet att vi ljuger.
Eller bara har missuppfattat som ärliga
Så, där fick man en brud på kroken.
Och man kan säga att man är författare (men kanske inte har tid eller inspiration för att förklara varför man aldrig blir utgiven). Man kan säga det för att man inte är en riktig författare. För att man inte egentligen har något att säga, eller för att man inte har redskapen att säga det.
Alla offer man gör. För att man måste. Och det är inte något romantiskt över det. Det är bara att vara en människa som vet vad man vill och kan och gör det.
Jag kallar mej för fan inte målare bara för att jag har målat sådär sex sju lägenheter och hus inne eller ute.
Eller fönsterputsare för att jag har putsat en jävla massa fönster.
Man är inte författare för att man varit i Paris eller Berlin och blivit publicerad i någon tidskrift utan betalning.
Och jag skulle vilja säga något om stand up poetry. Det är stand up poetry, och inget annat. Möjligen stand up, i så fall, i vissa eller flera fall.
Det betyder inte att något är bättre än något annat.
Det betyder inte att något är finare än något annat.
Det betyder bara att man ska kalla saker vid sitt rätta namn.
När en posör kallar sej författare i basker utan att ha gett ut ett skit, så är han bara en lögnare som söker sin väg in i den falska romantiken.
Livet, däremot, är för många av oss på alldeles riktigt, och hårt. Och svårt. Men vi kan inte sluta.
Och ni behöver oss.
För min del tog det fyra böcker innan jag kallade mej författare, och även då tog det emot. Jag har en stor respekt för författare, riktiga författare. Nu är jag stolt, tror jag. Och fattig.
Friday, July 01, 2011
Bråttom, bråttom, håll i hatten
Dom hade nog bråttom på förlaget att få ut Från min loge på DRAMATEN. Börje Ahlsteds självbiografi med inriktning på TEATER på THALIAS tiljor.
En så erfaren journalist som Lena Katarina Swanberg (medförfattare) borde väl ha orkat korrläsa en gång till. Ett stavfel här och där är väl okej. Men på flera ställen pratar vi om allvarligare fel, som stör läsningen.
Och dessa ständiga upprepningar.
En bok, även med ekonomiska förtjänster i sikte, måste få mogna och gås igenom.
Hon hade bråttom ut. 30/6-07. Johanna åt en hamburgare, 150 gram, och vi promenerade i Pildammsparken. Det var trångt på Kvinnokliniken på MAS. Först ville dom ha oss till Ystad och sen till Lund, jag vägrade i telefonen. Det hade inte varit en helt okomplicerad graviditet.
Så kom värkarna mer och mer ofta och vi fick stanna ofta i gruset som rök i solen.
Sen laxerades hamburgaren ut och plötsligt visste inte Johanna vad hon gjorde, men det fanns en barnmorska men ingen sjuksköterska. Jag fick rycka in en smula. Det gick snabbt.
Så, kring nio på kvällen igår fyllde hon äntligen fyra år. Anna Pyttipanna. Eller fyda, som hon säger.
Och jag undrar hur det står till med brådskan och ointresset att lära sej språket i vårt samhälle.
Och nu pratar jag om så kallade etniska svenskar.
Jag har mitt bruna skinn från vallonerna och bänkarna, ja, och solen.
Och just nu avslutar Henke Larsson sitt sommarprat. Det var fint. Lite stolpig innantillläsning ibland, men fint, rentav bra. Och snygga låtar.
Och nu ska jag lyssna på Jason, Timbuktu.
Men detta att folk skriver så slarvigt, skiter i stor bokstav. Och sådant här: :)), vad betyder det? Jag har försökt ta reda på det, men inte fattat. Och det här ...:((?
Är det bara jag som är en gammal sur gubbe?
Jag har alltid sagt att man får skita i reglerna när man kan dom. Då pratar jag om litterärt skrivande.
Men slarv! Det tycker jag inte om.
Okunskap är jag allergisk mot. Alltså: när man uttalar sej barskt om saker man inte har en aning om.
Jag tycker inte att Sven Lindqvist eller Börje Ahlstedt verkar vara gamla sura gubbar. Men någonstans i bakgrunden besitter dom den där självgodheten som framgångsrika män ofta gör. Som män från den generationen kan göra. Trettiotalet.
Sven Lindqvist verkar bli bländad av sin egen kunskap som litterärt underbarn i En älskares dagbok. Samtidigt beskriver han sina brister, på ett sätt inbillar jag mej honom klappa sej själv på axeln: så modig och självutlämnande jag är.
Kanske inte. Jag njuter ju av boken, även av Börjes.
Kanske pratar jag om mej själv. Även om jag på intet sätt varit ett underbarn, men det andra.
Men det är en bra bok, precis som Börjes. Fast alldeles olika, eller ...
Men det är något ... kanske det ... pompösa, jo, kanske är det något självgott pompöst som stör mej.
Kanske är det bara det att dom brinner, Börje och Sven.
Kanske är det en generationsfråga.
Kanske är det att jag är uppväxt med att man inte ska sticka ut för mycket, inte tro att man är något. Jante, som vi halvdanskar stundom bejakar.
Kanske är det för att jag alltid stör mej på mej själv när jag på något sätt stuckit ut.
Utrota varenda jävel. En bok av Sven Lindqvist. Det är en oerhört viktig bok. Det finns en dedikation i det ex jag köpte till Johanna där jag skriver att det kanske är dumt att ha två ex av samma bok, men att jag hoppas att våra barn ska sno dom så småningom. Att mina barn blir såna som vill och förstår.
Så, nu är Anna alltså fyra år, och igår höll vi kalas. Och det åskade ibland. Det hällregnade sådär exotiskt ibland, någon gång sken solen. Och varmt. Och jag skötte två grillar för att fixa käk till tjugofem personer. Och Elsa klämde sin tumme och blev så ledsen. Och Anna var det yrvädret som det yra vädret var utanför. Och Johanna och Mia och några till gjorde också mat. Jag var ingen hjälte, bara varm.
Och jag är fortfarande varm i päran.
Så nu ska jag cykla på cykeln jag fick igår (min pappas gamla, bättre än min) och bada, hoppas att det är kallt nog för att svalka. För ändå, det brinner fortfarande i den gamle grinige gubben.
Dom hade nog bråttom på förlaget att få ut Från min loge på DRAMATEN. Börje Ahlsteds självbiografi med inriktning på TEATER på THALIAS tiljor.
En så erfaren journalist som Lena Katarina Swanberg (medförfattare) borde väl ha orkat korrläsa en gång till. Ett stavfel här och där är väl okej. Men på flera ställen pratar vi om allvarligare fel, som stör läsningen.
Och dessa ständiga upprepningar.
En bok, även med ekonomiska förtjänster i sikte, måste få mogna och gås igenom.
Hon hade bråttom ut. 30/6-07. Johanna åt en hamburgare, 150 gram, och vi promenerade i Pildammsparken. Det var trångt på Kvinnokliniken på MAS. Först ville dom ha oss till Ystad och sen till Lund, jag vägrade i telefonen. Det hade inte varit en helt okomplicerad graviditet.
Så kom värkarna mer och mer ofta och vi fick stanna ofta i gruset som rök i solen.
Sen laxerades hamburgaren ut och plötsligt visste inte Johanna vad hon gjorde, men det fanns en barnmorska men ingen sjuksköterska. Jag fick rycka in en smula. Det gick snabbt.
Så, kring nio på kvällen igår fyllde hon äntligen fyra år. Anna Pyttipanna. Eller fyda, som hon säger.
Och jag undrar hur det står till med brådskan och ointresset att lära sej språket i vårt samhälle.
Och nu pratar jag om så kallade etniska svenskar.
Jag har mitt bruna skinn från vallonerna och bänkarna, ja, och solen.
Och just nu avslutar Henke Larsson sitt sommarprat. Det var fint. Lite stolpig innantillläsning ibland, men fint, rentav bra. Och snygga låtar.
Och nu ska jag lyssna på Jason, Timbuktu.
Men detta att folk skriver så slarvigt, skiter i stor bokstav. Och sådant här: :)), vad betyder det? Jag har försökt ta reda på det, men inte fattat. Och det här ...:((?
Är det bara jag som är en gammal sur gubbe?
Jag har alltid sagt att man får skita i reglerna när man kan dom. Då pratar jag om litterärt skrivande.
Men slarv! Det tycker jag inte om.
Okunskap är jag allergisk mot. Alltså: när man uttalar sej barskt om saker man inte har en aning om.
Jag tycker inte att Sven Lindqvist eller Börje Ahlstedt verkar vara gamla sura gubbar. Men någonstans i bakgrunden besitter dom den där självgodheten som framgångsrika män ofta gör. Som män från den generationen kan göra. Trettiotalet.
Sven Lindqvist verkar bli bländad av sin egen kunskap som litterärt underbarn i En älskares dagbok. Samtidigt beskriver han sina brister, på ett sätt inbillar jag mej honom klappa sej själv på axeln: så modig och självutlämnande jag är.
Kanske inte. Jag njuter ju av boken, även av Börjes.
Kanske pratar jag om mej själv. Även om jag på intet sätt varit ett underbarn, men det andra.
Men det är en bra bok, precis som Börjes. Fast alldeles olika, eller ...
Men det är något ... kanske det ... pompösa, jo, kanske är det något självgott pompöst som stör mej.
Kanske är det bara det att dom brinner, Börje och Sven.
Kanske är det en generationsfråga.
Kanske är det att jag är uppväxt med att man inte ska sticka ut för mycket, inte tro att man är något. Jante, som vi halvdanskar stundom bejakar.
Kanske är det för att jag alltid stör mej på mej själv när jag på något sätt stuckit ut.
Utrota varenda jävel. En bok av Sven Lindqvist. Det är en oerhört viktig bok. Det finns en dedikation i det ex jag köpte till Johanna där jag skriver att det kanske är dumt att ha två ex av samma bok, men att jag hoppas att våra barn ska sno dom så småningom. Att mina barn blir såna som vill och förstår.
Så, nu är Anna alltså fyra år, och igår höll vi kalas. Och det åskade ibland. Det hällregnade sådär exotiskt ibland, någon gång sken solen. Och varmt. Och jag skötte två grillar för att fixa käk till tjugofem personer. Och Elsa klämde sin tumme och blev så ledsen. Och Anna var det yrvädret som det yra vädret var utanför. Och Johanna och Mia och några till gjorde också mat. Jag var ingen hjälte, bara varm.
Och jag är fortfarande varm i päran.
Så nu ska jag cykla på cykeln jag fick igår (min pappas gamla, bättre än min) och bada, hoppas att det är kallt nog för att svalka. För ändå, det brinner fortfarande i den gamle grinige gubben.
Wednesday, June 29, 2011
Käre Hasse
Jag läser i gårdagens tidning, Tidningen VI.
Det är ärligheten.
Det är öppenheten.
Det är rädslan.
Det är givetvis humorn.
Men det är svärtan jag älskar.
Det är Den enfaldige mördaren.
Det är också en flykt tillbaka till en tid som vissa tror var trivsam vargavinter och solskenssommar alltid. Äppelkriget. Picassos äventyr. Foten i en potta. Blommig falukorv. Näringsidkare Lindeman på Kiviks marknad.
Nu har vi bara riktig vargavinter kvar.
Det är den humanistiska attityden.
Och när jag nu tittar på tevedokumentären från i fjol för tredje gången, den kärleken som finns i Gösta Ekmans röst när han pratar om Hasse, när Stellan Skarsgård pratar, den känner man inte för en ond man.
Jag älskar inte allt han gjorde, men jag kommer alltid att högakta Hasse Alfredson.
Jag tror att det handlar om mod och kärlek.
Jag läser i gårdagens tidning, Tidningen VI.
Det är ärligheten.
Det är öppenheten.
Det är rädslan.
Det är givetvis humorn.
Men det är svärtan jag älskar.
Det är Den enfaldige mördaren.
Det är också en flykt tillbaka till en tid som vissa tror var trivsam vargavinter och solskenssommar alltid. Äppelkriget. Picassos äventyr. Foten i en potta. Blommig falukorv. Näringsidkare Lindeman på Kiviks marknad.
Nu har vi bara riktig vargavinter kvar.
Det är den humanistiska attityden.
Och när jag nu tittar på tevedokumentären från i fjol för tredje gången, den kärleken som finns i Gösta Ekmans röst när han pratar om Hasse, när Stellan Skarsgård pratar, den känner man inte för en ond man.
Jag älskar inte allt han gjorde, men jag kommer alltid att högakta Hasse Alfredson.
Jag tror att det handlar om mod och kärlek.
Sunday, June 26, 2011
Solstollarna
Anna väcker mej kvart över fyra. Redan då vet jag att jag inte kommer att somna om.
Hon har sin spanska T-shirt på sej, den jag köpte i Fuengirola i höstas. Hon är så vacker och så trött. Jag är så trött.
Jag längtar varje dag till Spanien eller Portugal.
Jag inbillar mej att mitt liv finns där.
Och igår skrev Per Svensson väldigt bra om det vi kallar före detta Jugoslavien i Sydsvenskan.
Och jag minns bara att alla rökte och att vattnet var så klart och fantastiskt och salt i Kroatien.
Och igår sa Elsa att i Turkiet badade hon hellre i poolen än i havet, för att havet var så salt.
Och jag häpnade.
Hade hon sagt att hon badade i poolen för att hon älskade klor, skulle jag förstå.
Jag älskar att lukta klor, även om jag är allergisk. Man får göra saker man inte borde. Annars kan man inte leva ett riktigt liv.
Men väldigt salt vatten som svider i ögonen, som man nästan kan gå på, det är lycka.
I Spanien eller Portugal luktade det väldigt mycket klor. Vi åkte dit en gång om året och jag längtade så i flera månader. Jag saknade så i flera månader när vi hade kommit hem.
Vi åkte någon gång till Korfu och Tunisien också.
Men det är Spanien och Portugal som finns intill mej, kanske mest Spanien. Kanske för att jag är bättre på det språket.
Men alltid saknar jag Sesimbra, en timme söder om Lissabon. Och Lissabon, en dejlig by.
I vuxen ålder har jag varit i Spanien åtminstone en gång varje år.
Det Per Svensson skriver om är nationalism, till stor del. Rasism. Den finns i Spanien också. Den tycker jag inte om.
Jag har en känsla av att Portugal är mer strävsamt. Jag vet inte. Det är därför jag återvänder till den iberiska halvön gång på gång på gång. Jag vill lära mej.
Anna väcker mej kvart över fyra. Redan då vet jag att jag inte kommer att somna om.
Hon har sin spanska T-shirt på sej, den jag köpte i Fuengirola i höstas. Hon är så vacker och så trött. Jag är så trött.
Jag längtar varje dag till Spanien eller Portugal.
Jag inbillar mej att mitt liv finns där.
Och igår skrev Per Svensson väldigt bra om det vi kallar före detta Jugoslavien i Sydsvenskan.
Och jag minns bara att alla rökte och att vattnet var så klart och fantastiskt och salt i Kroatien.
Och igår sa Elsa att i Turkiet badade hon hellre i poolen än i havet, för att havet var så salt.
Och jag häpnade.
Hade hon sagt att hon badade i poolen för att hon älskade klor, skulle jag förstå.
Jag älskar att lukta klor, även om jag är allergisk. Man får göra saker man inte borde. Annars kan man inte leva ett riktigt liv.
Men väldigt salt vatten som svider i ögonen, som man nästan kan gå på, det är lycka.
I Spanien eller Portugal luktade det väldigt mycket klor. Vi åkte dit en gång om året och jag längtade så i flera månader. Jag saknade så i flera månader när vi hade kommit hem.
Vi åkte någon gång till Korfu och Tunisien också.
Men det är Spanien och Portugal som finns intill mej, kanske mest Spanien. Kanske för att jag är bättre på det språket.
Men alltid saknar jag Sesimbra, en timme söder om Lissabon. Och Lissabon, en dejlig by.
I vuxen ålder har jag varit i Spanien åtminstone en gång varje år.
Det Per Svensson skriver om är nationalism, till stor del. Rasism. Den finns i Spanien också. Den tycker jag inte om.
Jag har en känsla av att Portugal är mer strävsamt. Jag vet inte. Det är därför jag återvänder till den iberiska halvön gång på gång på gång. Jag vill lära mej.
Saturday, June 25, 2011
Gud vad jag hatar okunniga puckon utan förmåga att tänka på andra
Jag pratade med min granne.
Var det ni som hade fest igår?
Öh, vadå ...
Var det ni som hade fest igår? Jag tyckte ändå att det var en ganska enkel fråga.
Öh, vadå.
Tänker du aldrig på andra människor.
Öh, det var ju midsommar.
Tre på natten. Fulla vuxna män som höjer och höjer volymen på stereon utomhus där allt ekar mellan stenhusen, dundrar in genom stängda fönster. Jag skrek från balkongen: Håll käften, idioter.
Men dom fulla männen hörde ju inget.
Det är det samhället vi har.
Öh ...
Människor har slutat att tänka, analysera, bry sej.
Människor säger inte till.
Idioterna som stör fattar inget. Vi går mot avgrunden.
Förutom när man skriver rasistiska anonyma insändare i tidningarnas nätupplagor.
Och jag är ingen präktig människa. Men det handlar om hänsyn och respekt inför andra människor.
Och det handlar om mitt hat för dessa påklistrade högtider där amatörer alltid gör bort sej, fulla män eller pojkar.
Och då är jag ändå en människa som väldigt sällan, eller aldrig, hatar.
Ja, visst. Hade jag bott på Möllan i ett kollektiv, eller nåt liknande, men så är det inte. Jag kräver lugn och ro när jag vill ha min svårfångade sömn.
Öh, det är ju midsommar.
Som morsorna som går tre i bredd på cykelbanan: Öh, vi har ju barnvagnar.
Öh, jag behöver inte ta ansvar. Öh, jag ... jag ... jag ...
Ja, vadå?
Förkovra er intellektuellt, för helvete, annars går allt just dit. Eller rusar.
Jag pratade med min granne.
Var det ni som hade fest igår?
Öh, vadå ...
Var det ni som hade fest igår? Jag tyckte ändå att det var en ganska enkel fråga.
Öh, vadå.
Tänker du aldrig på andra människor.
Öh, det var ju midsommar.
Tre på natten. Fulla vuxna män som höjer och höjer volymen på stereon utomhus där allt ekar mellan stenhusen, dundrar in genom stängda fönster. Jag skrek från balkongen: Håll käften, idioter.
Men dom fulla männen hörde ju inget.
Det är det samhället vi har.
Öh ...
Människor har slutat att tänka, analysera, bry sej.
Människor säger inte till.
Idioterna som stör fattar inget. Vi går mot avgrunden.
Förutom när man skriver rasistiska anonyma insändare i tidningarnas nätupplagor.
Och jag är ingen präktig människa. Men det handlar om hänsyn och respekt inför andra människor.
Och det handlar om mitt hat för dessa påklistrade högtider där amatörer alltid gör bort sej, fulla män eller pojkar.
Och då är jag ändå en människa som väldigt sällan, eller aldrig, hatar.
Ja, visst. Hade jag bott på Möllan i ett kollektiv, eller nåt liknande, men så är det inte. Jag kräver lugn och ro när jag vill ha min svårfångade sömn.
Öh, det är ju midsommar.
Som morsorna som går tre i bredd på cykelbanan: Öh, vi har ju barnvagnar.
Öh, jag behöver inte ta ansvar. Öh, jag ... jag ... jag ...
Ja, vadå?
Förkovra er intellektuellt, för helvete, annars går allt just dit. Eller rusar.
Thursday, June 23, 2011
Another day att the office
Jag tillbringar större delen av mina timmar ensam. Även när jag är ute på lokal sitter jag ofta själv. Men jag anser mej ha många vänner. Och jag trivs i människors sällskap.
Om jag till exempel sitter ensam på krogen så lyssnar jag alltid. Och jag skriver ner. Jag kanske inte lär känna människor, men jag kan plocka saker, till sen när jag skriver böcker.
Och jag rör mej på olika platser. Jag tittar inte, jag ser. Jag lyssnar inte, jag hör.
Jag har två anslagstavlor. På en finns, bland annat, en notis där det står att Linda Rosing INTE lämnar Unika partiet. Den tavlan finns i hallen, den gör mej alltid glad, den notisen.
På samma tavla finns en mindre artikel där det står att Madde (den ärtiga prinsessan) jobbar igen. Då får jag mej ett gott skratt till.
Och där hänger ett vykort med Piratens gravsten, den klassiska, och det får mej att aldrig glömma att längta eller åka till Kivik. Jag kan stå där utanför hans och Toras gamla gröna hus och bara ... tja, känna. Sån är jag.
På den andra anslagstavlan, här vid mitt skrivbord, finns en fin bild på en tapir. Det är Janne som har tagit den, tror jag.
Och en bild på mej och en tjur i metall från när jag och Johanna åkte och hälsade på Janne och Mia och Ville i Puerto de Santa Maria. För en evighet sen.
Och mina barn på bild.
Och ett svartvitt på mej och mina syskon när vi var små.
Ett från vår bröllopsfest.
Och något roligt från Aftonbladet av Jan Stenmark.
Och Anita Goldmans fantastiska krönika, Skruva ner den självgoda tonen, om hur förbannat bortskämda det svenska folket är.
Och när Elsa springer i den där hotellkorridoren på Bornholm för några år sen, springer hon fortfarande.
Bilden på mej och Lasse Berghagen när jag var sådär sju.
Och ett vykort till, från Vollsjö, där man kan se huset vi ägde i fjorton månader.
Och vid sidan om bilden på Anna som är så fin i rött finns ett omslag till en chokladkaka, kor som betar grönt i Alperna.
Och ett märke på en Teenage mutant ninja turtle.
Och dödsannonsen om en kvinna som dog fyrtioett år gammal, en sörjande: Far.
Och en hel del annat.
Allt detta för att påminna mej om saker: Glädje, sorg, humor, solidaritet, vänskap, släktskap, och nya saker nya saker nya saker, och platser och länder.
Och det är saker som jag satt upp för flera år sen, men jag ändrar inget, sätter ibland något nytt. Men tar inte bort.
För allt öppnar upp. Det är det det handlar om. Det flyger in i mitt huvud och flyger ut på ett annat sätt i allt jag skriver.
Och det sista jag tittar på varje kväll innan jag stänger datorn tittar jag på den lappen som först satt vid dörren i kolonistugan när den var min arbetsplats: Förberett morgondagen?
Jag tillbringar större delen av mina timmar ensam. Även när jag är ute på lokal sitter jag ofta själv. Men jag anser mej ha många vänner. Och jag trivs i människors sällskap.
Om jag till exempel sitter ensam på krogen så lyssnar jag alltid. Och jag skriver ner. Jag kanske inte lär känna människor, men jag kan plocka saker, till sen när jag skriver böcker.
Och jag rör mej på olika platser. Jag tittar inte, jag ser. Jag lyssnar inte, jag hör.
Jag har två anslagstavlor. På en finns, bland annat, en notis där det står att Linda Rosing INTE lämnar Unika partiet. Den tavlan finns i hallen, den gör mej alltid glad, den notisen.
På samma tavla finns en mindre artikel där det står att Madde (den ärtiga prinsessan) jobbar igen. Då får jag mej ett gott skratt till.
Och där hänger ett vykort med Piratens gravsten, den klassiska, och det får mej att aldrig glömma att längta eller åka till Kivik. Jag kan stå där utanför hans och Toras gamla gröna hus och bara ... tja, känna. Sån är jag.
På den andra anslagstavlan, här vid mitt skrivbord, finns en fin bild på en tapir. Det är Janne som har tagit den, tror jag.
Och en bild på mej och en tjur i metall från när jag och Johanna åkte och hälsade på Janne och Mia och Ville i Puerto de Santa Maria. För en evighet sen.
Och mina barn på bild.
Och ett svartvitt på mej och mina syskon när vi var små.
Ett från vår bröllopsfest.
Och något roligt från Aftonbladet av Jan Stenmark.
Och Anita Goldmans fantastiska krönika, Skruva ner den självgoda tonen, om hur förbannat bortskämda det svenska folket är.
Och när Elsa springer i den där hotellkorridoren på Bornholm för några år sen, springer hon fortfarande.
Bilden på mej och Lasse Berghagen när jag var sådär sju.
Och ett vykort till, från Vollsjö, där man kan se huset vi ägde i fjorton månader.
Och vid sidan om bilden på Anna som är så fin i rött finns ett omslag till en chokladkaka, kor som betar grönt i Alperna.
Och ett märke på en Teenage mutant ninja turtle.
Och dödsannonsen om en kvinna som dog fyrtioett år gammal, en sörjande: Far.
Och en hel del annat.
Allt detta för att påminna mej om saker: Glädje, sorg, humor, solidaritet, vänskap, släktskap, och nya saker nya saker nya saker, och platser och länder.
Och det är saker som jag satt upp för flera år sen, men jag ändrar inget, sätter ibland något nytt. Men tar inte bort.
För allt öppnar upp. Det är det det handlar om. Det flyger in i mitt huvud och flyger ut på ett annat sätt i allt jag skriver.
Och det sista jag tittar på varje kväll innan jag stänger datorn tittar jag på den lappen som först satt vid dörren i kolonistugan när den var min arbetsplats: Förberett morgondagen?
Tuesday, June 21, 2011
Snillen spekulerar
Jag blir sällan överraskad.
Kanske lite ändå när en kompis ringde från Köpenhamn igår och jag hade pengar på åkkortet och hade egentligen tänkt ge BoIS en chans igen, men ... jag tog tåget över istället och mötte upp. Jag hade gjort ett dagsverke framför datorn och kände mej nöjd. Man måste komma bort ibland. Det blev några trevliga timmar av promenerande och sittande, skrattande. Först det dyra Nyhavn och sen det billiga Nörrebro. Och hemma kring nio.
Jag blir sällan överraskad.
Och särskilt inte av dom senaste händelserna i Lustiga huset.
Jag har alltid sagt att SD-människor oftast är intellektuellt lata människor som inte är intresserade av politik.
Här är ett utdrag från SD i LANDSKRONAs budgetförslag: "Det är av största vikt att alla barn och ungdomar i Göteborgs kommun får ta del av den svenska värdegrunden".
Stefan Olsson (SD) är anställd som politisk sekreterare och får betalt av skattebetalarna, men att korrläsa ett 15-sidigt budgetförslag orkar (eller klarar) han visst inte. Och att skriva ett helt eget har det väl aldrig varit tal om.
Hejsan hejsan.
Jag blir sällan överraskad.
När Bryan Ferry sjunger Don´t think twice it´s alright till flytande pianokomp, är det kanske bättre än när Bob gör det själv.
Och apropå Dylan så läser jag om Dylan Thomas Porträtt av konstnären som valp. På engelska heter den Portrait of the artist as a young dog. Inte vet jag, men kanske borde den då heta Porträtt av konstnären som ung hund.
Fast, vem är jag att sätta mej upp mot översättarna: Erik Lindegren och Thorsten Jonsson. Jag är ingen översättare. Jag är bara glad att jag kom på att det var ett slag sen jag läste Caitlin Thomas biografi om Dylan (som hon skrivit tillsammans med Tremlett George). Det ska bli kul att göra det igen, snart.
Jag blir sällan överraskad.
Kanske lite ändå när en kompis ringde från Köpenhamn igår och jag hade pengar på åkkortet och hade egentligen tänkt ge BoIS en chans igen, men ... jag tog tåget över istället och mötte upp. Jag hade gjort ett dagsverke framför datorn och kände mej nöjd. Man måste komma bort ibland. Det blev några trevliga timmar av promenerande och sittande, skrattande. Först det dyra Nyhavn och sen det billiga Nörrebro. Och hemma kring nio.
Jag blir sällan överraskad.
Och särskilt inte av dom senaste händelserna i Lustiga huset.
Jag har alltid sagt att SD-människor oftast är intellektuellt lata människor som inte är intresserade av politik.
Här är ett utdrag från SD i LANDSKRONAs budgetförslag: "Det är av största vikt att alla barn och ungdomar i Göteborgs kommun får ta del av den svenska värdegrunden".
Stefan Olsson (SD) är anställd som politisk sekreterare och får betalt av skattebetalarna, men att korrläsa ett 15-sidigt budgetförslag orkar (eller klarar) han visst inte. Och att skriva ett helt eget har det väl aldrig varit tal om.
Hejsan hejsan.
Jag blir sällan överraskad.
När Bryan Ferry sjunger Don´t think twice it´s alright till flytande pianokomp, är det kanske bättre än när Bob gör det själv.
Och apropå Dylan så läser jag om Dylan Thomas Porträtt av konstnären som valp. På engelska heter den Portrait of the artist as a young dog. Inte vet jag, men kanske borde den då heta Porträtt av konstnären som ung hund.
Fast, vem är jag att sätta mej upp mot översättarna: Erik Lindegren och Thorsten Jonsson. Jag är ingen översättare. Jag är bara glad att jag kom på att det var ett slag sen jag läste Caitlin Thomas biografi om Dylan (som hon skrivit tillsammans med Tremlett George). Det ska bli kul att göra det igen, snart.
Monday, June 20, 2011
Ännu en
Jag sprängs i bitar.
Jag vet inte hur han var som människa, men jag har lyssnat på det mesta som han gett ut på skiva. Vissa låtar med The Fine Arts Showcase hör jag dagligen.
Och det finns en sådan spröd känslighet.
Och skramlet blir aldrig riktigt skrammel, det blir ... skönhet. Kanske rädsla.
Jag har nog stött på honom någon gång i Malmö, men jag kände inte honom, inte alls.
Men ändå. Jag har ju lyssnat på hans musik, man kan lära känna människor så. Jag tror att jag kände igen mej.
Det var väl någon gång på nittiotalet som jag lyssnade på Sideshow Bob för första gången. Då kan han inte ha varit gammal.
Och han blev inte gammal.
Gustaf Kjellvander är död, 31 år. Det är för jävligt.
Jag sprängs i bitar.
Jag vet inte hur han var som människa, men jag har lyssnat på det mesta som han gett ut på skiva. Vissa låtar med The Fine Arts Showcase hör jag dagligen.
Och det finns en sådan spröd känslighet.
Och skramlet blir aldrig riktigt skrammel, det blir ... skönhet. Kanske rädsla.
Jag har nog stött på honom någon gång i Malmö, men jag kände inte honom, inte alls.
Men ändå. Jag har ju lyssnat på hans musik, man kan lära känna människor så. Jag tror att jag kände igen mej.
Det var väl någon gång på nittiotalet som jag lyssnade på Sideshow Bob för första gången. Då kan han inte ha varit gammal.
Och han blev inte gammal.
Gustaf Kjellvander är död, 31 år. Det är för jävligt.
Sunday, June 19, 2011
Death is not the end, eller ...
Så dog då Clarence Clemons. Jag blev ledsen i morse när jag fick veta. Vad ska man säga. Sextionio år. Nu blir det nog inte något E Street Band mer.
Håkan Ahlström var en mycket bra musiker, sångare och låtskrivare i det lilla, spelade med Traste Lindéns kvintett. Han gjorde en soloskiva på nittiotalet som jag brukade lyssna på i hörlurarna man fick låna på gamla stadsbiblioteket i Malmö. Innan ombyggnaden. Där jag brukade sitta och läsa och skriva. Som jag gör nuförtiden också. Han dog 2004, han var född 1961.
Jag visste inte ens om det förrän några månader sen. Det stod väl inte så mycket om honom i tidningen.
Bibblan. I närheten av där Bo Widerberg spelade in Barnvagnen. Den där speciella scenen. Bo borde ha levt för evigt. Det gör han kanske också.
Och hela tiden tänker jag på Bornholm. Det är där Panges pappa ligger begravd i romanen som blir klar när den blir klar.
Jag vill åka dit på tisdag. Jag är tveksam till om jag har råd även om jag har fått ett stipendium. På tisdag alltså. Jag väntar på pengarna.
Det var ju 1985. Då när jag var hemma hos Håkan och han tog nog studenten och jag lånade hans Born in the USA och han lånade min Around the world in a day av Prince. Det var vid den här tiden på året alltså. Tjugosex år sen. Jag har fortfarande kvar hans skiva. Hans LP. Det var på den tiden, barn. Et bra byte, tycker jag.
Ulf Sturesson var också med i Traste Lindéns kvintett. Hans debutskiva från någon gång på nittiotalet är fantastiskt bra. Den handlar till stor del, om jag förstått rätt, om hans i förtid döda syster.
Och Andi, Andi Almqvist. Vilka fina sånger han skriver.
Ja, Clarence, vila i frid. Jag sörjer dej, såhär på avstånd. Men du fick i alla fall bli sextionio år. Det är inte alla förunnat i den här skitvärlden.
Så dog då Clarence Clemons. Jag blev ledsen i morse när jag fick veta. Vad ska man säga. Sextionio år. Nu blir det nog inte något E Street Band mer.
Håkan Ahlström var en mycket bra musiker, sångare och låtskrivare i det lilla, spelade med Traste Lindéns kvintett. Han gjorde en soloskiva på nittiotalet som jag brukade lyssna på i hörlurarna man fick låna på gamla stadsbiblioteket i Malmö. Innan ombyggnaden. Där jag brukade sitta och läsa och skriva. Som jag gör nuförtiden också. Han dog 2004, han var född 1961.
Jag visste inte ens om det förrän några månader sen. Det stod väl inte så mycket om honom i tidningen.
Bibblan. I närheten av där Bo Widerberg spelade in Barnvagnen. Den där speciella scenen. Bo borde ha levt för evigt. Det gör han kanske också.
Och hela tiden tänker jag på Bornholm. Det är där Panges pappa ligger begravd i romanen som blir klar när den blir klar.
Jag vill åka dit på tisdag. Jag är tveksam till om jag har råd även om jag har fått ett stipendium. På tisdag alltså. Jag väntar på pengarna.
Det var ju 1985. Då när jag var hemma hos Håkan och han tog nog studenten och jag lånade hans Born in the USA och han lånade min Around the world in a day av Prince. Det var vid den här tiden på året alltså. Tjugosex år sen. Jag har fortfarande kvar hans skiva. Hans LP. Det var på den tiden, barn. Et bra byte, tycker jag.
Ulf Sturesson var också med i Traste Lindéns kvintett. Hans debutskiva från någon gång på nittiotalet är fantastiskt bra. Den handlar till stor del, om jag förstått rätt, om hans i förtid döda syster.
Och Andi, Andi Almqvist. Vilka fina sånger han skriver.
Ja, Clarence, vila i frid. Jag sörjer dej, såhär på avstånd. Men du fick i alla fall bli sextionio år. Det är inte alla förunnat i den här skitvärlden.
Wednesday, June 15, 2011
Mol allena ovanför brunnen
Jag har aldrig förstått det fina med att anpassa sej, varför det skulle vara något att sträva efter. Varför det skulle vara något bra.
Det är inte så man tillverkar en bättre värld. Om författare, konstnärer, forskare, uppfinnare alltid hade anpassat sej så hade vår värld aldrig utvecklats.
Sen är ju inte all utveckling av godo.
Sen måste man ju, rent socialt, anpassa sej. Till en viss gräns.
Jag tänker ofta på Slas. Jag läser ofta hans böcker. Han var kanske inte den bäste på anpassning.
Men han gjorde sina brödjobb, porträtt, tidningskrönikor. Ja, kanske även böckerna. Han var en arbetare, skulle jag tro.
Jag har ändrat mej den senaste tiden. Jag har skrivit tidningstexter och gjort andra grejor, skrivit saker som jag egentligen inte tycker att jag har tid med. Men ibland måste man.
Ibland kan man inte bara skriva den där romanen som brinner i en.
Ibland kan man inte gå spikrakt oanpassad genom livet.
När jag nu skriver en barnbok mår jag ibland illa. Svärta, tänker jag, jag måste få in mer svärta. Jag kan inte leva med mej själv annars.
Samtidigt måste jag hela tiden testa på Elsa. Hur mycket svärta, smärta, tål ett barn?
Och vad har barnen som ska läsa boken för föräldrar, kan dom förklara på ett bra sätt?
Jag tror att barn tål ganska mycket.
Men inte en enda gång i det jag skrivit har jag svikit mej själv eller mina ideal.
Elsa och Anna har fått en katt. Kattja, heter hon, det lilla livet. Jag har fått allergiska utslag. Men det gör ingenting.
Jag har aldrig förstått det fina med att anpassa sej, varför det skulle vara något att sträva efter. Varför det skulle vara något bra.
Det är inte så man tillverkar en bättre värld. Om författare, konstnärer, forskare, uppfinnare alltid hade anpassat sej så hade vår värld aldrig utvecklats.
Sen är ju inte all utveckling av godo.
Sen måste man ju, rent socialt, anpassa sej. Till en viss gräns.
Jag tänker ofta på Slas. Jag läser ofta hans böcker. Han var kanske inte den bäste på anpassning.
Men han gjorde sina brödjobb, porträtt, tidningskrönikor. Ja, kanske även böckerna. Han var en arbetare, skulle jag tro.
Jag har ändrat mej den senaste tiden. Jag har skrivit tidningstexter och gjort andra grejor, skrivit saker som jag egentligen inte tycker att jag har tid med. Men ibland måste man.
Ibland kan man inte bara skriva den där romanen som brinner i en.
Ibland kan man inte gå spikrakt oanpassad genom livet.
När jag nu skriver en barnbok mår jag ibland illa. Svärta, tänker jag, jag måste få in mer svärta. Jag kan inte leva med mej själv annars.
Samtidigt måste jag hela tiden testa på Elsa. Hur mycket svärta, smärta, tål ett barn?
Och vad har barnen som ska läsa boken för föräldrar, kan dom förklara på ett bra sätt?
Jag tror att barn tål ganska mycket.
Men inte en enda gång i det jag skrivit har jag svikit mej själv eller mina ideal.
Elsa och Anna har fått en katt. Kattja, heter hon, det lilla livet. Jag har fått allergiska utslag. Men det gör ingenting.
Ett ånyo gökande
Jag kom att tänka på Twisted Sister när jag satt där på bänken ute på T-bryggan häromdagen. Det var morgon och jag har mest morgonbadat (förutom Kockum Fritid då) i Sibbarp dom senaste åren. Jag saknade några av dom gamla tanterna.
Sen var det några nya. Vi tycker ju inte om dom nya.
Nu tycker jag att SD-gökungen och hans mentor FP-göken bör lämna sitt lilla Landskrona och gå till riks tillsammans med den moderata gökhonan. Bland årets sommarpratare märker jag flertalet som har använt droger.
SÅ KAN VI INTE HA DET!
I dagens fria samhälle måste vi börja inskränka, inskränka inskränka inskränka. INSKRÄNK! Förbjud i liberalismens namn.
Och, aldrig, jag betonar å det starkaste: ALDRIG FÖRLÅTA!
We´re not gonna take it. En förbannat bra låt. Kom jag att tänka på därute på bryggan. Det tar en stund att promenera ut dit, när man går långsamt och klockan är kanske halvnio och det är fortfarande stilla och man vill ju se allt, som ankorna. Som att spana bort mot Limhamn och jag är ingen malmöit men jag har lärt mej att tycka mycket om staden efter alla år.
Och något liknande en Möllevångsfestival skulle man väl aldrig kunna ha i Landskrona.
Och sen kom jag att tänka på raggarna och solen och knuttarna och jag undrar hur det står till med nykterheten där. Men egentligen tänkte jag på Kenneth and the Knutters. Vi ska ha våra bågar kvar.
Det finns alltså en bakgrund.
Gökar tar ju hand om sina ungar på ett märkligt sätt.
Samtidigt vill vi ju inte ha några gökar i Landskrona.
Som Jay Smith.
Inskränkningspartierna i Landskrona vill förbjuda honom för att han är en farlig knarkare. Samtidigt går dom och glor på (fd) kokainisten och rattfyllot Tommy Körberg med picknickkorgarna fyllda av vin, kan jag tänka.
Personligen kan jag vara utan Jay Smith, men inte av fel anledning.
Så kom jag att tänka på att jag lämnar barnen tidigare nu än förr. Det är kanske därför jag inte såg dom gamla tanterna. Och jag är ju en dålig ordvitsare, det är själva ordvitsandets grund. Så jag tänkte på DIO och Holy Diver när jag hoppade i, och då hade paret med termometern simmat så långsamt så länge och pratat goja, så länge. Så jag bara dök, så länge. Och kände direkt att det var 18,1. Jag behöver ingen termometer.
Fler borde tänka på det: Man behöver känsla, känsla för feeling.
Och, nej, jag använder inte narkotika. Men, vem vet, kanske blir mina böcker utkastade från Landskronas bibliotek ändå, som en gökunge hos en kråka.
Jag kom att tänka på Twisted Sister när jag satt där på bänken ute på T-bryggan häromdagen. Det var morgon och jag har mest morgonbadat (förutom Kockum Fritid då) i Sibbarp dom senaste åren. Jag saknade några av dom gamla tanterna.
Sen var det några nya. Vi tycker ju inte om dom nya.
Nu tycker jag att SD-gökungen och hans mentor FP-göken bör lämna sitt lilla Landskrona och gå till riks tillsammans med den moderata gökhonan. Bland årets sommarpratare märker jag flertalet som har använt droger.
SÅ KAN VI INTE HA DET!
I dagens fria samhälle måste vi börja inskränka, inskränka inskränka inskränka. INSKRÄNK! Förbjud i liberalismens namn.
Och, aldrig, jag betonar å det starkaste: ALDRIG FÖRLÅTA!
We´re not gonna take it. En förbannat bra låt. Kom jag att tänka på därute på bryggan. Det tar en stund att promenera ut dit, när man går långsamt och klockan är kanske halvnio och det är fortfarande stilla och man vill ju se allt, som ankorna. Som att spana bort mot Limhamn och jag är ingen malmöit men jag har lärt mej att tycka mycket om staden efter alla år.
Och något liknande en Möllevångsfestival skulle man väl aldrig kunna ha i Landskrona.
Och sen kom jag att tänka på raggarna och solen och knuttarna och jag undrar hur det står till med nykterheten där. Men egentligen tänkte jag på Kenneth and the Knutters. Vi ska ha våra bågar kvar.
Det finns alltså en bakgrund.
Gökar tar ju hand om sina ungar på ett märkligt sätt.
Samtidigt vill vi ju inte ha några gökar i Landskrona.
Som Jay Smith.
Inskränkningspartierna i Landskrona vill förbjuda honom för att han är en farlig knarkare. Samtidigt går dom och glor på (fd) kokainisten och rattfyllot Tommy Körberg med picknickkorgarna fyllda av vin, kan jag tänka.
Personligen kan jag vara utan Jay Smith, men inte av fel anledning.
Så kom jag att tänka på att jag lämnar barnen tidigare nu än förr. Det är kanske därför jag inte såg dom gamla tanterna. Och jag är ju en dålig ordvitsare, det är själva ordvitsandets grund. Så jag tänkte på DIO och Holy Diver när jag hoppade i, och då hade paret med termometern simmat så långsamt så länge och pratat goja, så länge. Så jag bara dök, så länge. Och kände direkt att det var 18,1. Jag behöver ingen termometer.
Fler borde tänka på det: Man behöver känsla, känsla för feeling.
Och, nej, jag använder inte narkotika. Men, vem vet, kanske blir mina böcker utkastade från Landskronas bibliotek ändå, som en gökunge hos en kråka.
Tuesday, June 14, 2011
Bruce Springsteen
Jag var helt ensam på KB i Malmö.
Jag vet inte om det finns någon som jag blivit så berörd av som Mike Scott i Waterboys. Det ska väl vara Shane MacGowan då. Eller Born Sandy Devotional, Triffids alltså, David McComb. Men det är bara en platta.
Jag menar: Att få följa ett band från början (okej, från andra plattan A pagan place), det gör något med en. Det blir en del av dej. Du kan plocka minnen från varenda låt.
Och nu har Malin fått ett tredje barn och jag minns att hon lärde mej att Trumpets var den bästa låten på This i the sea.
Jag var helt ensam på KB och det var höst. Och vi bodde i slutet av Södra Förstadsgatan i den fina gamla konstiga lägenheten och jag tror att Johanna var gravid med barnet som vi aldrig fick.
Tindersticks, Dying slowly, den finns alltid i mitt hjärta.
Men där på KB var det bara jag och Mike Scott och jag tänkte att det var Bruce Springsteens mer begåvade lillebror. Det var en sån konsert, soul. Det var alldeles enastående.
Where are you now when I need you är en av dom mest skärande sånger jag vet.
And a bang on the ear har jag hört så ofta.
Och alla dom andra. Jag ville bara säga det, hur lycklig och tårögd jag var när jag cyklade hem från KB den kvällen, den hösten. Jag skulle börja jobba 6.15 på morgonen och jag hatade det jobbet och det företag jag arbetade för, men detta kunde dom inte förstöra.
Jag var helt ensam på KB i Malmö.
Jag vet inte om det finns någon som jag blivit så berörd av som Mike Scott i Waterboys. Det ska väl vara Shane MacGowan då. Eller Born Sandy Devotional, Triffids alltså, David McComb. Men det är bara en platta.
Jag menar: Att få följa ett band från början (okej, från andra plattan A pagan place), det gör något med en. Det blir en del av dej. Du kan plocka minnen från varenda låt.
Och nu har Malin fått ett tredje barn och jag minns att hon lärde mej att Trumpets var den bästa låten på This i the sea.
Jag var helt ensam på KB och det var höst. Och vi bodde i slutet av Södra Förstadsgatan i den fina gamla konstiga lägenheten och jag tror att Johanna var gravid med barnet som vi aldrig fick.
Tindersticks, Dying slowly, den finns alltid i mitt hjärta.
Men där på KB var det bara jag och Mike Scott och jag tänkte att det var Bruce Springsteens mer begåvade lillebror. Det var en sån konsert, soul. Det var alldeles enastående.
Where are you now when I need you är en av dom mest skärande sånger jag vet.
And a bang on the ear har jag hört så ofta.
Och alla dom andra. Jag ville bara säga det, hur lycklig och tårögd jag var när jag cyklade hem från KB den kvällen, den hösten. Jag skulle börja jobba 6.15 på morgonen och jag hatade det jobbet och det företag jag arbetade för, men detta kunde dom inte förstöra.
Wednesday, June 01, 2011
Så funkar det ... eller inte
Det var ju det med havet.
När jag var ungefär fem flyttade vi till ett hus alldeles nära, kanske trettio meter. Där ser annorlunda ut nu.
Hur ska vi nu ha det med förändringar?
Ska man acceptera alla bara för att man accepterar att tiderna alltid förändras. Eller ska vi förändra förändringarna? Eller ska vi förändra bakåt? Är det då en förändring? Givetvis.
Men vem ska bestämma.
Och ändå var jag över tjugo när jag för första gången seglade. Det var Henkes föräldrars båt. Och Notte och jag hade ingen aning. Johan var kanske kapten. Och helt plötsligt satt vi nästan upp och ner, för vinden i segeln, för vågorna.
Och sen kom regnet och åskan.
Jag minns att vi hade varit på en pizzeria vid Ödmanssonsgatan tidigare.
Jag minns att jag var rädd, så rädd.
Fast.
Någon gång lånade jag min lillasysters bräda för vindsurfning. Jag hade en för liten våtdräkt och flög ut i Öresund, bara flög.
Sen ramlade jag.
Sen kunde jag inte surfa in igen, det var ju motvinden. Då är man glad att sundet är långgrunt, man kan släpa. Ibland måste man släpa. Kanske släppa, taget.
Och jag minns alla somrarna med Anders och Hans och flottarna som vi byggde.
Den första var en dörr och vi var inte gamla och jag var yngst. När bodarna och husen i hamnen, där vi letade brädor eller dunkar för att få allting att flyta, var så stora.
Att vi var ute på äventyr.
Jag har en känsla av att det är svårare för barn att ha den friheten idag.
Eller hade vi bara tur.
Eller ... jag pratar om förändring.
Om ett ökat behov av kontroll, tror jag.
Och, nej, detta är ingen sverigedemokratisk text.
Vårt samhälle är inte mer farligt, det är bara människorna som är räddare.
Det var ju det med havet.
När jag var ungefär fem flyttade vi till ett hus alldeles nära, kanske trettio meter. Där ser annorlunda ut nu.
Hur ska vi nu ha det med förändringar?
Ska man acceptera alla bara för att man accepterar att tiderna alltid förändras. Eller ska vi förändra förändringarna? Eller ska vi förändra bakåt? Är det då en förändring? Givetvis.
Men vem ska bestämma.
Och ändå var jag över tjugo när jag för första gången seglade. Det var Henkes föräldrars båt. Och Notte och jag hade ingen aning. Johan var kanske kapten. Och helt plötsligt satt vi nästan upp och ner, för vinden i segeln, för vågorna.
Och sen kom regnet och åskan.
Jag minns att vi hade varit på en pizzeria vid Ödmanssonsgatan tidigare.
Jag minns att jag var rädd, så rädd.
Fast.
Någon gång lånade jag min lillasysters bräda för vindsurfning. Jag hade en för liten våtdräkt och flög ut i Öresund, bara flög.
Sen ramlade jag.
Sen kunde jag inte surfa in igen, det var ju motvinden. Då är man glad att sundet är långgrunt, man kan släpa. Ibland måste man släpa. Kanske släppa, taget.
Och jag minns alla somrarna med Anders och Hans och flottarna som vi byggde.
Den första var en dörr och vi var inte gamla och jag var yngst. När bodarna och husen i hamnen, där vi letade brädor eller dunkar för att få allting att flyta, var så stora.
Att vi var ute på äventyr.
Jag har en känsla av att det är svårare för barn att ha den friheten idag.
Eller hade vi bara tur.
Eller ... jag pratar om förändring.
Om ett ökat behov av kontroll, tror jag.
Och, nej, detta är ingen sverigedemokratisk text.
Vårt samhälle är inte mer farligt, det är bara människorna som är räddare.
Thursday, May 26, 2011
Är det flykten
Jag lyssnar på en inspelning från Landskrona teaters restaurang, som under flera år inhyste Amatörteaterföreningen Harlekin som jag var med i ett slag. Fina människor som Niclas Zander, Roger Wilson och Åsa Meierkord (som hade bandet Sobsister) var också med.
Det var en av dom första gångerna som världen öppnades för mej.
En av dom första gångerna som världen öppnades för mej var när jag och Windy började spela tillsammans. Vi var tio (tror jag) när vi skrev våra första låtar. Men det började med att Noice hade gett ut sin debutskiva Tonårsdrömmar. Jag hade hörlurar på mej och Windy en gitarr, han hörde inte skivan, bara mitt sjungande eller skrikande och sitt eget hyggliga gitarrspel.
Så bildades Tredje Världskriget som senare bytte namn till QK (med bakvänt K).
Jag tror att det var så världen öppnades, av musiken, av att få uttrycka sej själv. Jag hade aldrig några drömmar om att bli rockstjärna, inte ens att spela in en skiva. Jag tyckte bara att vi hade så kul. Och jag tyckte om att uttrycka mej.
Min värld öppnades tidigt av böcker också. Jag vet inte. Det att få vara någon annanstans.
Jag vantrivdes inte i min barndom, med min familj. Absolut inte.
Men radion. Men böckerna. Men skivorna och kassettbanden. Och rockbanden. Och det där förbannade havet som alltid var så nära.
Min mamma och pappa läste/läser böcker. Jag hittar en gammal delfinpocket, Svinhugg går igen av Wodehouse "Gunilla Ljungheimer 1963", står det. Året innan mina föräldrar gifte sej. Det är en rolig bok.
Jag minns pappas samling med Dan Anderssons dikter. Jag minns Omkring tigarrn från Luossa. "Det är något bortom bergen ..."
Jag lyssnar på inspelningen på kassettbandet som tidigare innehöll Ulf Lundells Längre inåt landet.
QK på Harlekinen och Windy ville inte spela gitarr, och han var sannerligen den som kunde bäst. Han spelade bongos, pinnar och munspel istället. Så det blev bara mina låtar, jag kunde inte spela dom han gjorde eller dom vi gjorde tillsammans.
Det var 1988 eller 1989.
Jag minns dom stora fönsterna i det som idag är teaterrestaurang igen, även om Skånskan inte finns längre.
Jag har varit där och pratat om böcker senare i livet. Då berättade jag att mej veterligen är det fortfarande QK som har publikrekordet i lokalen (man släptte in folk på ett annat sätt då, mindre kontrollerat).
Jag lyssnar på inspelningen och jag minns den unge mannen, pojken, som skrev låtarna.
Jag minns när vi målade lokalerna och lyssnade på Kajsa och Malena.
Jag minns när Niclas och jag var pojkar som försökte vara teaterpedagoger.
Vi hade indisk afton och bakade bröd på ett roligt sätt. Spelade musik på ett roligt sätt.
Men vi gjorde saker.
Vi spelade gatuteater.
Jag minns en tid när politiker kanske inte lyssnade, men tog det för självklart att ungdomar skulle ha något att göra.
Jag minns en tid när politiker tillät ungdomar en större möjlighet att göra kreativa saker.
Jag minns inga huligandåd, bara enstaka polisbilar.
Jag lyssnar på en inspelning från Landskrona teaters restaurang, som under flera år inhyste Amatörteaterföreningen Harlekin som jag var med i ett slag. Fina människor som Niclas Zander, Roger Wilson och Åsa Meierkord (som hade bandet Sobsister) var också med.
Det var en av dom första gångerna som världen öppnades för mej.
En av dom första gångerna som världen öppnades för mej var när jag och Windy började spela tillsammans. Vi var tio (tror jag) när vi skrev våra första låtar. Men det började med att Noice hade gett ut sin debutskiva Tonårsdrömmar. Jag hade hörlurar på mej och Windy en gitarr, han hörde inte skivan, bara mitt sjungande eller skrikande och sitt eget hyggliga gitarrspel.
Så bildades Tredje Världskriget som senare bytte namn till QK (med bakvänt K).
Jag tror att det var så världen öppnades, av musiken, av att få uttrycka sej själv. Jag hade aldrig några drömmar om att bli rockstjärna, inte ens att spela in en skiva. Jag tyckte bara att vi hade så kul. Och jag tyckte om att uttrycka mej.
Min värld öppnades tidigt av böcker också. Jag vet inte. Det att få vara någon annanstans.
Jag vantrivdes inte i min barndom, med min familj. Absolut inte.
Men radion. Men böckerna. Men skivorna och kassettbanden. Och rockbanden. Och det där förbannade havet som alltid var så nära.
Min mamma och pappa läste/läser böcker. Jag hittar en gammal delfinpocket, Svinhugg går igen av Wodehouse "Gunilla Ljungheimer 1963", står det. Året innan mina föräldrar gifte sej. Det är en rolig bok.
Jag minns pappas samling med Dan Anderssons dikter. Jag minns Omkring tigarrn från Luossa. "Det är något bortom bergen ..."
Jag lyssnar på inspelningen på kassettbandet som tidigare innehöll Ulf Lundells Längre inåt landet.
QK på Harlekinen och Windy ville inte spela gitarr, och han var sannerligen den som kunde bäst. Han spelade bongos, pinnar och munspel istället. Så det blev bara mina låtar, jag kunde inte spela dom han gjorde eller dom vi gjorde tillsammans.
Det var 1988 eller 1989.
Jag minns dom stora fönsterna i det som idag är teaterrestaurang igen, även om Skånskan inte finns längre.
Jag har varit där och pratat om böcker senare i livet. Då berättade jag att mej veterligen är det fortfarande QK som har publikrekordet i lokalen (man släptte in folk på ett annat sätt då, mindre kontrollerat).
Jag lyssnar på inspelningen och jag minns den unge mannen, pojken, som skrev låtarna.
Jag minns när vi målade lokalerna och lyssnade på Kajsa och Malena.
Jag minns när Niclas och jag var pojkar som försökte vara teaterpedagoger.
Vi hade indisk afton och bakade bröd på ett roligt sätt. Spelade musik på ett roligt sätt.
Men vi gjorde saker.
Vi spelade gatuteater.
Jag minns en tid när politiker kanske inte lyssnade, men tog det för självklart att ungdomar skulle ha något att göra.
Jag minns en tid när politiker tillät ungdomar en större möjlighet att göra kreativa saker.
Jag minns inga huligandåd, bara enstaka polisbilar.
Subscribe to:
Posts (Atom)