Att förlänga sträckan mellan dalarna. Göra saker du tycker om, som gör dej lugn eller kanske glad. Cyklade till kuratorn och det smyger inte, men det ökar i behaglig takt, historierna fram till gråtandet, inte som detta regnet, som det riktiga sommarregnet som rensar bort det kvava, som får asfalten och gruset att ryka och lukta så himmelskt, som kommer från himlen som tar dej till himlen, och en halvkass men prisvärd lunch på Ölkaféet, gorgonzolasås, och skriva just dom orden som behövs och tycka att det regnar och blåser för mycket men cykla hemåt ändå och Andi Almqvist sjunger och du gräver dej uppåt och du penetrerar eller mosar skulden, ungefär som kuratorn sa, och du tycker dej se en regnbåge och du tycker dej ana en skatt och du kör en mjukare omväg och på bibblan i Limhamn ser du ett stort foto som skulle kunna böja sej runt som jorden som världen och det är 1921 och du saknar inte den drömda bondska fiskarfriden, du blir inte rädd av bilarna som sprängs, inte glad, men inte rädd, du lever mitt i det och det är inte avtrubbning det är bara vetskapen om hur hårt det kan smälla innanför väggarna, och för tio spänn kan du köpa tre böcker på bibblan och du köper Vredens druvor och Dylan i pocket och Hari Kunzru och Orhan Pamuk Den svarta boken och några till, i pocket, bara pocket, och Drömmen av Harry Bernstein och du hoppas att du glömt den tillräckligt för att lära något nytt, uppleva något nytt. Och det är självklart inte så att någon knäpper med fingrarna och allt blir bra, men kanske någonstans bakom molnen, skönjer du en sol.