Då har jag fyllt fyrtiotre år. Jag stod i ett fönster en gång. Det är den enda gången i min barndom, den enda jag minns, jag tänkte på hur det skulle bli att vara jag, långt långt fram i framtiden så fjärran att den nästan inte fanns. Det var nyårsafton 1979, vi såg fyrverkerierna i Köpenhamn på andra sidan sundet, som att allt pågick längre och roligare i Köpenhamn. Och jag tänkte på 1999. Då skulle jag vara 30 år. Jag kunde inte förstå det, minns att jag tänkte på ett tvekande, tvivlande sätt, eller ett sätt: Det kommer aldrig jag att fixa, ingen kommer att vilja ha mej. En fru och något barn, lite vagt. Men jag minns känslan, att både vilja och inte vilja, eller, att vilja det, men också det och det och det, och man måste välja. Valfriheten står mej upp i halsen, kväver mej. Så hamnade vi i en krock, en krock mellan våra egna viljor och dom andras viljor, vi ville och vi ville inte, ta ett kvällsdopp, men vi ville, fast inte samtidigt, och vi skrek, stängde några dörrar, tystnad, lite gråt, jag och mina döttrar. Och jag hör den där rösten jag hört i hela mitt liv, stressad, otålig: Men det är ju bara att bestämma sej, vill du eller vill du inte? Det är så enkelt! Hetsigt, känns det som, och allt snurrar i huvudet och jag vet inte vad jag vill, och jag vill inte göra någon besviken. Ibland är den otåliga nästan arga rösten min egen. Och mer och mer känner jag: Jag vill inte. Jag vill inte förklara. Jag vill inte säga att det både är bra, och mindre bra, att vissa dagar, att andra dagar. Och man räknar och lägger på hög i huvudet, allt man måste eller borde. Och det får inte plats. Det handlar inte om något annat än just det, det får inte plats. När vi satt i soffan alla tre, visste vi att vi skulle bada. Jag sa det enda jag alldeles säkert vet: "Man ångrar aldrig ett bad." Tror jag.