Vinter vår sommar. Kallare i vattnet idag, mindre salt än Landskrona. Mindre salt än på Koster. Vi var laglösa på motorvägen. Lastbilarnas dunkande strålkastare. Sjukhuset. Dikter, en kort del av ditt liv om du trycker ihop. Men hela ditt liv. Och, hund, bli varg. Varg, bli vänlig. Och han som trummade i bastun trummade överallt, på bord och trasiga bildäck, murkna bänkar som inte gick att elda. Och Lina, jag måste få dit något mera, så att det skrapar som jag vill, svider, Lina, orden. Lina, jag hoppas att du är för liten än. Regnet i havet, och du skrev så otydliga bokstäver när du var ett ännu mindre barn: "Käre Gud, gör så att pappa inte lämnar oss." Och då hör du bara trummandet i otakt och det är så olidligt hett i bastun, varm fukt som tränger sej in när du vill andas, när du vill öppna dörren, är den inte kvar. Bli björn. Björn! Bli mjuk! Kan man skrämma hårt till mjukhet. Kallare i vattnet och alldeles ensam på den flytande bryggan och det är som Lustiga huset, golvet som lutar, trapporna som rör sej skevt. Men det är mycket skönare då, ensam, när du dyker en gång till och aldrig längtar du efter någon som applåderar dej, som säger att du är modig. Man vet, helt enkelt, eller inte. "Ingen ängel ingen skugga/ingen taggig klippa stupar/ingen fårskock stilla betar/inga soldränkta terrasser".