Saturday, August 11, 2012

Men jag tror att det blir det roligaste större arbete jag gjort. Kanske för att det är så förbannat ensamt annars. Men det var en bra bok om Johnny Ramone, Bengt Ohlssons senaste. Och nu läser jag ibland Jonas Gardell senaste och ibland Ulf Lundells senaste, många medelålders män, och alla har dom sina brister, Gardell har hittills blivit något överpedagogisk ibland, och det ska jag säga dej, yngre begåvade författare som ska plugga till skrivpedagog, skrivande är skrivande och pedagogik pedagogik, och sällan mötas de två, om det inte är osynligt. Jag läser om Louis Armstrong. Och noveller från Nigeria, skrivna av en kvinna, Ngozi Adichie, för att jämna ut mitt samvete. Och vi missade nästan tåget som blev försenat och försenat och vi var varma trötta och tre viljor och vi gick aldrig på tåget, tog inte ens rulltrapporna ner, hamnade i solen bland clownerna och barnens föräldrar och på något sätt finns det alltid En bok för alla och det var vad jag ville säga, om den goda grundstenen att stå på: Glädje och arrogans, det kommer man långt med, konstnärligt, det är mitt motto. Och Pär Rådström, en liten samling postuma (tidnings?)texter, fem spänn på bibblan. Alessandro Baricco var förresten med i det italienska författarlandslaget, han har skrivit Utan blod, den har jag inte kommit att läsa många sidor i. Men i torsdags tog jag tåget och Thomas och jag möttes på torget, men innan dess: ett skinhead, tatuerad, biffig, med kamphund, jag vet inte hans politiska hemvist, men han satt på en låg stenmur i Landskrona, då kom en svart man och satte sej någon meter ifrån, det var bara dom på stenmuren, människor på väg till och från bussar och tåg for omkring, den svarte mannen hade en blå och gul träningsoverall som det stod Sweden på. Skinnhuvudet tittade på honom men satt kvar, den svarte mannen tittade på något annat, jag hoppade på bussen. Sen hamnade vi i en lägenhet på öster med en samling troll, en samling grisar och en keps där det stod Iron Maiden -92. "Han ville pigga upp mej", sa hon som bodde i lägenheten, som vi inte kände. "Funkade det?" "Ja, vi bodde ihop i tre fyra år." Det bland annat ska vi väl försöka formulera, med glädje, och en dos arrogans uppåt.

2 comments:

Anonymous said...

Vad jag framförallt gillade med Lundells senaste roman: huvudpersonens politiska åsikter.
Utan att för den sakens skull nödvändigtvis dela huvudpersonens åsikter.

Jonas Bergh said...

Jag tycker att den är underhållande, men lång, jag läser bara i den då och då. Han skriver bra om danska kvinnor.