Det är inget fel på julen, i lagom doser. Jag lyssnar på George Jackson och skriver roman. Jag lyssnar på Love Antell. Ibland tar jag mej in på youtube, och efter Mörbyligan och Röda bönor hälsar jag nu på hos Stefan Rudén (det ska vara tyskt u, i dessa gammeltyska tider), Sofia dansar GoGo. Det är en vakendröm jag drömmer, det bruna teverummet med fönster mot havet. mamma och pappas skivspelare och skivor, Fred Åkerström, Lill Lindfors, The Platters, Simon and Garfunkel, någon singel med Beatles, Sven-Bertil Taube. Och så denna Stefan Rudén, han sjöng en svensk översättning av John Denvers Annie´s Song. Stefan Rudén, som hade suttit i fängelse. När jag satt i fängelse var jag yngst och sågs som en mes som pluggade filosofi och var kär i min flickvän. Tills alla, på ett AA-möte, skulle berätta hur hög promillehalt man hade åkt dit på, och jag vann, och jag fick vara med och spela poker, steg i graderna, och det var ett mjukt fängelse i början av 90-talet, och det kändes, ännu tidigare, som ett mjukt 70-tal. Det ärtkäcka finns kanske kvar idag, men för mej i töcken. Eller ... det är kanske bara min filtrerade barndom, när sådana polisonger, mustascher, uppknäppta skjortor, såg vänliga ut. Att ... jag ser en elakhet, en självupptagenhet, bakom fasaden, idag. Eller ... kanske för att jag inte är ett barn längre, att jag vet att alldeles många tänker alldeles egenkära tankar. Och jag, förklädd som vuxen. Och jag, i mina naiva strävanden, att jag inte kan smälta, att jag inte kan förstå, att det alldeles många som helhjärtat tror, att prat om ärligt känd önskan om solidaritet, bara är ... prat, på låtsas, för att framhäva sej själv. Och det är fredag, och det pysslas vid grytorna, julskinka, det är min melodi, grisen skållas och flås, och senap senap och en tredje sorts senap, och ägg, och visst var skolavslutningen i kyrkan, och barnen sjöng om julklappar och läste julevangeliet, blåste i blockflöjtar och det var nog fint, om man hade fått vila i kyrkans stillhet, jag tycker mycket om kyrkor och brottas med en viss tro, så det var nog fint, om man hade hört något, om inte föräldrarna, mormödrarna och farfäderna, hade trängts så mycket, inte hade visat sina nya kameror och pratat så högt i munnen på varandra hela tiden. Två gånger var det tyst, när barnen pausade i bänkarna och dom vuxna skulle sjunga, men inte sjöng, med i psalmerna. Men vi var i kyrkan, och det var som vilket köptempel som helst, och jag säger som i På spåret: Vart är vi på väg?