I förra veckan, när snön kom och jag tycker om gummistövlar, dubbla strumpor, fryser inte så mycket, musik, promenader, det är en värld att flyga fram och tillbaka i. Jag tycker om att se ut som en ruinerad godsägare som ännu stolt spankulerar omkring på ägorna som, någonstans, havet, fiskebåtarna, silosarna, minnena från färjorna, är mina. // Den femte december var det ett år sen jag hamnade på sjukhuset för att stanna en månad. Det hade kunnat bli min sista resa. // Det var en inbäddad tid, i bomull av mediciner, dom första kanske tio dagarna. Inga ben kunde bära mej. Magen, överkroppen svullnade, benen bar mej inte, det var märkliga drömmars tid, det var paranoida nätter och besök. // Jag kunde inte läsa. Men hjärnan återhämtade sej, nåja. Levern återhämtade sej, men är bräcklig. Benen återhämtade sej, stabbiga, jag och rollatorn stapplade med svullna steg på avdelningen, hämtade ett glas saft till, inte dricka för mycket, en liter om dagen. // Nu har jag inte druckit alkohol på något mer än ett år. Nu tänker jag annorlunda. Det är så: Man får lära sej från början igen. Livet. // Det är konstigt med livet. Så stort. Så litet. Som han sa: "Den är inte lång, men den är smal." // Nu kanske pengarna tar slut igen. Nu kanske inte planerna jag hade går i lås. Inte plan A och inte plan B, knappast heller plan C. Det finns en dröm om tur, skicklighet och plan D. // Det har varit ett mycket konstigt år. Så kort. Så långt. // Nu kommer Mord i en ny upplaga. Kul. Men lite trist också, jag ville ha den boken bakom mej. Om ni beställer på litenupplaga.se, ska den levereras innan jul. Do it for me, baby. // Ibland tänker jag: Den lille pojken, visste han redan, var det därför han antingen skojade eller var ensam, skapade dom världarna han skulle komma att behöva sen.