Mitten av 90-talet. Jag bodde på Brobygatan i Svinaryssland. Jag skrev noveller som hörde ihop, som till slut blev min första bok, kortromanen Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. Någon gång, i den lilla lägenheten, var jag lycklig, ibland kär, ofta vemodig, ledsen. Någon gång, vid det lilla skrivbordet, lyssnade jag på Mikael Wiehes fina sång Förändringen. Och på ett band med Supremes samlade singlar, vemodig, ledsen. // Niclas och jag brukade sitta på gamla Retro. Barstolarna mot fönstret ut mot Legolas på andra sidan, var cykelsadlar. Men vi satt vid något av borden med rödvitrutiga dukar. Vi läste inte alltid samma sorts böcker, lyssnade inte alltid på samma sorts musik. Vi var inte särskilt lika som människor. Men vi var klasskamrater på skrivarlinjen i Skurup, i två år, och vi var båda målmedvetna, vill jag tro. Niclas har gett ut några diktsamlingar, och han har översatt en massa böcker från engelska, amerikanska. // Niclas Nilsson har översatt En sista riktig kyss av James Crumley, den kom för sådär fem sex år sedan i Modernistas serie Pulp. Det är en mycket bra bok. Niclas Nilsson har också översatt Jesus Son av Denis Johnson, det är noveller som hör ihop, kanske man kan säga. Berättaren heter Fuckhead (har jag för mej). Boken har blivit film som jag inte sett. // Ibland önskar jag att någon skulle göra en fin, hård film av Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar, romannovellerna.