Jag börjar simma, en skolklass gör inget fel, men skränar ändå. // Jag börjar simma, hur ska jag palla åtminstone 1000 meter. // Lite ont i hårda fötter. Men jag går, och jag går och går, under den svarta solen, vandrar jag. // SH, var ett allvarligt band under mina tonår. Dom skulle spela på KB och jag var långt från 18 år. Men kom in. Men så var det Dr. Feelgood för hela slanten, spelade oerhört högt. KB vid Erikslust, Malmborgs nu, där jag köper jordgubbar ibland. // Och ibland stannar man, tänker, vem var du, Erik? Vad gjorde du med all din lust? Vilka kanaler fick den flyta eller drunkna i? // Men, det är detta med kanske endorfiner, möjligheter, välbehag, lugn, som kommer när jag simmat tio minuter, när jag cyklat eller promenerat en viss sträcka/tid. // Det är att komma in i andra andningen. // Det är att känna regnet som faller, snön som spikar, vinden som knivar. Som ett instrument bland flera, som skaver först, men lägger till sin egen speciella ton, bildar en helhet, som gör en strålande sång till slut, lätt att gå i takt till, cykla lite fortare.

Och jag läser Madicken för Elsa och någonstans vill jag bara skrika, eller slå ihop boken, det är en fasansfullt fin bok, och fasansfullt otidsenlig, och fasansfullt äcklig när man överseende klappar tjänsteflickan och samhällets sämre bemedlade småsött på axeln, i tron att man är god i sitt överflöd. Madickens pappa är ju rättrådig liberal, gubevars. // Då vill jag spela Ulla Sjöblom för Elsa, Förr i tiden, Sonja Åkessons dräpande drapa, så stilfullt mördande vass. // Jag skulle vilja berätta om min kärlek till Ulla Sjöblom. Hon har varit död i mer än tjugo år. i slutet av 80-talet spelade hon in tonsatta dikter av Sonja Åkesson. Så spotskt kaxigt och sårbart. Så oändligt mycket större, än i princip allt. Och på femtiotalet sjöng hon in Lars Forssells texter till franska visor. Och däremellan, gjorde hon massor, teater, film, läste Lennart Hellsing högt, till exempel, med Lena Nyman. Ulla Sjöblom och Lena Nyman, slipstenar dras inte så längre.